Fem tankar efter målkalaset
Efter en svängig och slarvig match stod till slut Djurgården som segrare på Hovet när Timrå kom på besök under lördagen. Här kommer fem tankar efter 7–4-vinsten.
JONATHAN DAVIDSSON
21-åringen är tillbaka på allvar nu. Efter en något trevande inledning exploderade Jonathan Davidsson fullständigt mot Timrå. Via två frilägen skickade han in två fullträffar – och det var verkligen imponerande att se vilken kyla han visade upp när det gällde som mest. Niklas Svedberg är ingen dussinmålvakt direkt med meriter från både NHL och KHL, men Davidssons fräsande handledsskott och läckra dragning ställde Timrås burväktare totalt.
Det märks att Djurgårdens giftige anfallare har tagit ett kliv till i sin utveckling och att han kommer att utgöra en ledande offensiv roll även den här säsongen. Den tuffa resan i Columbus Blue Jackets organisation under sommaren/höstkanten tycks ha gjort Davidsson gott. Det är en tuff skola att gå: men uppenbarligen har han tagit åt sig av feedbacken och omvandlat det till positiv energi. Som vi alla förstår lär det här bli Davidssons sista säsong i SHL på många år framöver, så passa på att njut av anfallarens magi medan du kan.
FÖRSVARSSPELET
Yes, vi måsta ta det här ett varv extra. För hur vi än vänder och vridet på det faktum att Djurgården är seriens målgladaste lag just nu går det inte att bortse från det undermåliga försvarsspelet som visades upp mot Timrå. Truppen måste ta sig en rejäl funderare kring hur de faktiskt agerar i den egna zonen: och på vilket sätt det ger konsekvenser för matchbilden. Vi fick två tydliga exempel när Olle Alsing och Robin Norell drällde med pucken och gav Timrås anfallare öppna målchanser, men jag tycker att vi måste landa i en helhetsbild och inte peka allt för mycket på enskilda misstag.
Det ser helt enkelt för virrigt ut just nu för att vara acceptabelt. Känslan är att många tar sig alldeles för stora friheter med pucken – och att det gärna ska dras en extra dragning när man utsätts för ett högt presspel, istället för att skicka iväg pucken till nästa klubblad. Det går inte att hålla i gummitrissan så länge som vissa gör i nuläget. Den destruktiva puckkärleken måste bort. För den slutar ofta med att motståndarna naglar sig fast och utnyttjar situationen till sin fördel.
Vad är då receptet för att undvika framtida misstag? Eftersom Djurgården i största möjliga mån vill spela sig ur sin egna zon så kommer vi att se fler misslyckade exempel i framtiden. Men jag hoppas – och tror – att spelarna i vissa fall kommer att välja ett enklare alternativ för att ta pucken ur den defensiva delen av rinken. En sarg ut då och då behöver nämligen inte vara ett steg bakåt. Dessutom är det viktigt för medspelarna till puckföraren att de inte faller in i passingsskuggan, vilket jag tyckte var en tydlig tendens i matchen mot Timrå. Det underlättar knappast för den som ska stå för uppspelet när det finns få eller inga passningsalternativ alls att använda när det är dags att bygga upp anfallsspelet. Ge oss mindre slarv och mer rörlighet utan puck, helt enkelt.
SEBASTIAN STRANDBERG
När han plockades in i truppen under förra säsongen fanns det en hel del skeptiska åsikter kring värvningen av centern. Mycket berodde nog på att han aldrig riktigt hade lyckats på SHL-nivå, även om siffrorna i Hockeyallsvenskan pekade på att han förhoppningsvis var redo att ta nästa kliv i karriären. Efter åtta poänglösa matcher under den gångna säsongen har Strandberg nu tagit till sig Djurgårdens spelfilosofi och blivit en viktig pusselbit i laget. Genom sitt hårda arbete lyckas han allt oftare komma fram till de viktiga lägena: och hans känsla för mål har visat sig vara ovärderlig för Stockholmarna.
I mötet med Timrå gjorde han – likt drabbningen mot HV71 – det matchvinnande målet, vilket alltså betyder att Strandberg har skjutit hem två segrar till sitt lag under åtta framträdanden. Det är rejält imponerande. Strandberg känns överlag som en klassisk center som har rätt egenskaper för att utge en ryggrad i ett lagbygge. Det finns en hel del kvar att slipa på, och Strandberg är just nu inte typen av spelare som dominerar matchbilder. Han blixtrar snarare till när det behövs som mest. Men om han fortsätter på den inslagna vägen är jag övertygad om att han kommer att kunna göra sig själv till en betydligt mer framträdande spelare. Han är trots allt bara 26 år gammal och har många år kvar av karriären.
EFFEKTIVITETEN
Jag har varit på den här punkten tidigare och lyft upp den till ytan. Och jag tycker att det är värt att fortsätta understryka hur pass effektiva Djurgården faktiskt är den här säsongen. Att göra sju mål mot Timrå var en prestation i sig: men sätter vi alla 32 fullträffar som hittills har kommit den här säsongen i ett större sammanhang så har faktiskt laget stått för en makalöst fin inledning rent offensivt.
Enligt twitterkontot DomarnaPunktSe, som jag rekommenderar alla som är intresserade av statistik och historik att följa, måste vi leta oss tillbaka till säsongen 1995/1996 för att hitta ett lag som har haft samma eller bättre målskörd efter åtta spelade matcher. Det betyder alltså att det är över tjugo år sedan ett lag visade upp samma offensiva spets som Djurgården har gjort den här säsongen. Det om något är ett tecken på att laget har någonting riktigt, riktigt bra på gång.
UNDERHÅLLNINGEN
Ja, jag förstår verkligen varför många supportrar valde att klaga på underhållningsvärdet i matchen. Det var, som tidigare nämnt, en hel del slarv i den egna zonen från båda lagen och försvarsspelet föll samman fullständigt under stora perioder. Krydda det med ett svagt målvaktsspel (även om jag tycker att Adam Reideborn fick lite väl mycket kritik för sin insats, trots att han helt klart skulle ha tagit Alexander Falks skott) och en något svårplacerad domarnivå så fanns det ju belägg för att se matchen ur en negativ synvinkel.
Men jag själv kunde liksom inte undgå att le när jag såg vad som utspelade sig på Hovets is. Dels på grund av Djurgårdens rasande inledning på matchen, men även Timrås förmåga att hela tiden äta sig in i matchen igen när hemmalaget lyckades göra ett ryck och ta över taktpinnen. Och som en slags fyrverkeriklädd final på den skavande tillställningen pangade Djurgården in tre puckar i den sista perioden inför en skönsjungande hemmapublik.
När slutsignalen väl ljöd efter den ofantliga berg- och dalbanefyllda upplevelsen som matchen faktiskt var ställde jag mig själv frågan om det ändå inte är den här typen av målkalas jag trots allt vill se när jag bänkar mig framför match efter match. Om jag får välja mellan en ostädad 7–4-seger eller en genomstädad 2–1-vinst så kommer jag nog alltid – ur ett underhållningsperspektiv – att välja det förstnämnda alternativet.
