Fem tankar efter nya nederlaget
Djurgården fortsätter att famla i mörkret på bortaplan. Under tisdagens möte i Skellefteå Kraft Arena hade inte laget mycket att sätta till mot hemmagänget. Här är fem tankar efter 0–3-förlusten.
BORTASPELET
Nej, Djurgårdens bortaspel fortsätter att svika laget. Efter en blytung 1–5-förlust i Malmö följde laget upp med en blek insats i Skellefteå. Det är som att det där tydliga självförtroendet – känslan att vilken matchbild som helst kan hanteras – som finns på Hovet försvinner när truppen lämnar Stockholm. Kikar vi i statistiken så blir det ännu tydligare hur hemma- kontra bortaspelet faktiskt skiljer sig ifrån varandra. När det gäller hemmaspelet parkerar nämligen Djurgården på en tredjeplats i hela ligan med 47 poäng på 21 matcher. Endast Färjestad och Frölunda är vassare, med 48 respektive 50 poäng.
Tittar vi istället i bortatabellen får vi leta oss hela vägen ner till en niondeplats för att hitta mesta mästarna. Med endast 24 pinnar på 21 matcher är det uppenbart att stockholmarna har det betydligt svårare att hitta rätt på bortaplan. För att laget ska ta sig riktigt långt den här säsongen måste gruppen hitta ett sätt att vara mer vägvinnande på bortais. De senaste två matcherna visar med all tydlighet att Djurgården har en hel del att jobba på i sitt grundspel. De goda vanorna kan inte försvinna bara för att truppen lämnar Stockholm för en kväll.
MÅLSKYTTET
Det rådde en hel del hysteri i helgen kring övergångsfönstrets deadline. Många SHL-lag var ute och svingade rätt rejält på spelarmarknaden och flera klubbar lyckades knyta till sig lirare inför slutspurten. För Djurgårdens del valde sportchefen Joakim Eriksson att sitta lugnt i båten. Dels för att han tror på det nuvarande lagbygget, men också för att marknaden knappast bjöd på ett överflöde av skickliga forwards. Även om många kände sig besvikna över den uteblivna stjärnvärvningen kändes det som ett klokt beslut från Eriksson sida att inte kasta pengarna på något tveksamt tillskott. Med det sagt finns det ändå en gnagande oro kring Djurgårdens produktivitet som inte riktigt vill släppa.
De två senaste matcherna, som har bjudit på endast ett mål framåt och hela åtta insläppta, har knappast dämpat den negativa känslan. Avsaknaden av Emil Bemström blir ibland allt för påtaglig – och i många matcher den här säsongen har det känts som att Djurgården verkligen lider av att sakna en renodlad sniper. Med transferfönstret igenbommat och stängt får laget nöja sig med det som finns att tillgå i nuvarande trupp. Och ärligt talat måste spelare som Berglund, Hultström, Haga, Strandberg, Bergfors, Axelsson, Ågren, Holtz och Josefson räcka för att kräma fram en målrik ishockey. Även om Bemströms frånvaro svider så finns det tillräckligt med spets i laget för att lyckas.
HENRIK ERIKSSON
Grovjobbaren och trotjänaren missade senaste mötet med Malmö eftersom han väntar sitt första barn – och logiskt nog ställdes även flygresan till Skellefteå in för Erikssons del. Förhoppningsvis är anfallaren tillbaka i spel mot Leksand nu på torsdag, för tomrummet han lämnar efter sig är svårt att fylla. När det gäller att tillföra energi till sitt lag är nämligen Eriksson i en klass för sig. Han är – som vi alla vet – inte den flashigaste spelaren vi har att göra med i SHL. Men han besitter egenskaper som verkligen är ovärderliga, och som är ytterst svåra att köpa för pengar.
För om det är något som man alltid kan räkna med att Eriksson bidrar med så är det stenhårt slit i varje byte. Han slutar aldrig att åka skridskor, han ger sig inte i närkamperna – och han stressar motståndarna till dumma beslut när han sätter fart mot kortsargen för att jaga ifatt pucken. Med allt det sagt hade Djurgården behövt Hank the Tanks sprudlande energinivå mot Skellefteå. Istället fastnade bortalaget i en grå och sirapströg sörja som gjorde att gästerna aldrig riktigt kunde hota hemmalaget. Med en flåsande Eriksson i nacken hade det säkerligen varit annorlunda.
GRUNDSPELET
Visst, det var maximal otur att pucken studsade via domarens skridsko och gav Skellefteå läget att utöka till 2–0. Samtidigt var det här en match som var fylld med individuella misstag från gästernas sida. Djurgårdens försvarsspelare hade ingen vidare dag på jobbet – och många slarviga och svaga beslut ställde till det rejält för bortalaget. Skellefteå fick, utöver 1–0-målet, chansen att göra fler mål via flertalet frilägen, men turligt nog var Niklas Svedberg med på noterna och kunde hålla ner siffrorna. Efter den makalösa vinstsviten på åtta raka segrar har Djurgården snabbt hamnat i en ond spiral av dåliga vanor i egen zon som laget måste bryta sig ur så snabbt det bara går. Tabellen är superjämn och varje poängtapp kan visa sig avgörande i slutändan.
Ser vi till anfallsspelet var det knappast till någon tröst. Djurgården hade oerhört svårt att ta sig in på insidan, styrdes istället hela tiden ut i sarghörnen av ett formstarkt Skellefteå. Antalet heta målchanser för gästernas del gick att räkna på ena handen – och de riktigt farliga lägena uppstod mest ur tillfälligheter, snarare än ett gediget klapp klapp-spel med både fart och finess. När väl lägena dök upp fanns inte skärpan där, även om Patrik Berglunds stolpträff självklart var värd ett bättre öde. Sett till de två senaste matcherna har Djurgården grävt ner sig i en oroväckande svacka. Glädjande nog är det bara fem poäng upp till andraplatsen i tabellen. Så det finns goda möjligheter att jämna ut det här tråkiga farthindret.
POWERPLAY
Tyvärr har inte spel i numerärt överläge varit en trygghet för Djurgården den här säsongen. Istället har laget ständigt letat efter sin identitet i spelformen, utan att riktigt hitta den. Mot Skellefteå fungerade ingenting i powerplay, vilket huvudtränaren Robert Ohlsson var noggrann med att påpeka efter slutsignalen. ”Jag är inte nöjd med passningsspelet. Powerplay handlar om bra passnings- och attackspel, min besvikelse ligger mer där i dag. Inte fan ska vi behöva jobba i fem mot fyra, där ska vi flytta pucken bättre”, sa han märkbart irriterad under presskonferensen.
Även om det inte går att säga att de numerära överlägena är fullständig katastrof för Djurgården – laget är på plats nio totalt med 19,51% – så är det tyvärr en spelform som sällan ger laget en positiv skjuts framåt. Istället är det som att spelarna gång på gång drar ner passningstempot när de får chansen att lira mot en eller två man mindre på isen. Kemin i de två PP-formationerna lyser allt för ofta med sin frånvaro, och laget har väldigt svårt att ens lyckas med de kontrollerade ingångarna till den offensiva zonen. Med tanke på den individuella skickligheten som finns bland PP-spelarna i Djurgården måste man ställa betydligt högre krav än så här. Det är dags att börja leverera nu.
