Fem tankar efter övertidsförlusten
Ett nästintill fullsatt Hovet fick se Djurgården inkassera en tung 1–2-förlust mot Luleå på övertid. Här kommer fem tankar efter den tillknäppta matchen som bjöd på en hel del heta känslor.
ÖVERTIDSFÖRLUSTEN
Well, det var som att någon av hockeygudarna hade bestämt att det här inte var Djurgårdens kväll. När Einar Emanuelsson skickade in segermålet på övertid passerade alla Djurgårdens ramträffar och brända lägen snabbt förbi på näthinnan. I all frustration över förlusten var det dessutom många som vädrade sitt missnöje kring Djurgårdens oförmåga att vinna matcher under övertid. Men de personerna kan faktiskt inte ha mer fel.
Om vi spolar tillbaka till förra säsongen var nämligen Djurgården ruskigt bra när det väl vankades övertid. Under fjolårets grundserie slutade sex matcher med övertidsavgörande för Djurgårdens del – och laget vann ALLA mötena. Det betyder att torsken mot Luleå var ett tydligt trendbrott, som förhoppningsvis inte håller i sig. Med tanke på hur jämn tabellen brukar vara när den väl summeras betyder varje extrapoäng väldigt mycket i längden.
INEFFEKTIVITETEN
Efter en skottmässigt sämre insats mot HV71, där laget bara lyckades få 20 skott på mål, följde Djurgården upp med en betydligt bättre siffra mot Luleå. Hela 35 projektiler tvingades bortalagets målvakt att förhålla sig till, vilket självklart är en siffra som borde ha inneburit mer än en fullträff för hemmalaget. Och visst måste vi prata om det faktum att Djurgården sköt och sköt och sköt – men bara kunde överlista Joel Lassinantti en enda gång. Men det finns även en siffra till som är värd att lyfta fram i sammanhanget. Djurgården hade nämligen hela 17 skott utanför mål under matchen. Det om något är värt att stanna lite extra vid.
Utöver det hade Djurgården inte riktigt marginalerna på sin sida. Som tidigare nämnt satt ett par puckar i ramverket: och dessutom är Luleå ett lag som gärna stänger ner sina motståndare med ett ogenomträngligt igelkottsförsvar. Men med tanke på alla fina lägen som Djurgården ändå vaskade fram – och det spelövertag laget hade under stora delar av matchen – borde tillställningen ha slutat med en hemmaseger.
FÖRSTAKEDJAN
Efter sex raka matcher med poäng från någon av Jakob Lilja, Jacob Josefson eller Daniel Brodin blev det till slut en nolla i protokollet för trion. Snacka om magisk inledning på säsongen. Men det där har vi nästan tjatat för mycket om redan. Det som kan vara värt att notera från Luleå-matchen är att Djurgården alltså förlorar när deras förstakedja inte kliver fram och levererar poängen.
Egentligen kan vi inte dra allt för stora slutsatser av det, mer än att förstakedjans betydelse i laget kanske är något för stor för vad som kan tänkas vara sunt. Totalt har den succéartade trion noterats för 30 poäng på sju matcher. Slår vi ihop alla andra spelares poängproduktion i hela laget landar den på 40 poäng, vilket självklart ger oss en rejäl fingervisning av hur pass viktig förstakedjans poängproduktion faktiskt är.
Under vissa perioder kommer Lilja, Josefson och Brodin att hamna i formsvackor. Det är oundvikligt. Vi får hoppas att lagets andra spelare kan kliva fram då och göra de avgörande offensiva prestationerna. Som vi alla vet är det alltid riskabelt att ha allt för stor tilltro till endast en kedja.
JOEL LASSINANTTI
Om det är någon enskild spelare i Luleå som är ett riktigt spöke för Djurgården så är det målvakten Joel Lassinantti. Följande räddningsstatistik har burväktaren radat upp mot stockholmarna under de senaste fyra möten: 95,65, 97,83, 92,86 och nu senast 97,14. Med största sannolikhet kommer han att få fortsatt förtroende mot Djurgården under den här säsongen. Det är helt klart värt att analysera hans målvaktsspel en extra vända inför lagens nästa möte för att lokalisera hans svagheter. Med det sagt är det faktiskt på sin plats att hylla Lassinantti för hans insatser. Den relativt unge målvakten har en extremt hög högstanivå i sig och det skulle inte förvåna mig om han skulle förvandlas till en stabil Tre Kronor-målvakt om några år.
DICK AXELSSON
Självklart måste vi ta upp en av matchens huvudpersoner. Ja, Dick Axelsson har en ständig förmåga att dela fansen i två olika läger. Många ville belasta anfallaren för förlusten, medan andra valde att fokusera på de bitarna han faktiskt gör bra på isen. Stjärnan stod bakom Linus Hultströms kvittering i den tredje perioden: men dessförinnan hade han snackat till sig en utvisning som ledde till Luleås första fullträff.
Nej, självklart var det inte okej av Axelsson att munhugga sig till den där utvisningen. Och nej, en spelare av hans kaliber ska inte fokusera på fel saker, han måste kunna vara mer professionell än så. Men någonstans tycker jag att diskussionen kring att Axelsson gav bort segern inte är riktigt rättvis. Lite mer nyans än så vore på sin plats.
För om vi bortser från de negativa bitarna bidrar Axelsson med massor av bra saker. Han skapar en ständig oreda hos bortalagets försvarare – och han ger en skön egenskap av att kunna bryta mönster i matcherna. Helt ärligt var han en av Djurgårdens bästa spelare: och det är också viktigt att addera i debatten kring honom. Dessutom borde Djurgården ha vunnit matchen om laget bara hade kunnat ta tillvara på ett par av alla sina giftiga lägen. Att belasta en enskild spelare för förlusten känns varken som en sann eller särskilt schysst analys.
