Fem tankar efter strafförlusten
Det blev inte en fjärde raka seger för Djurgården när laget besökte Malmö under lördagen. Istället kom säsongens andra förlust efter att hemmalaget segrat med 4–3 efter straffar. Här är fem tankar efter snedsteget.
MÅLVAKTSSPELET
För Adam Reideborns del blev det här en match att glömma. Oerhört synd att Djurgårdens burväktare faller igenom på det här sättet – eftersom det lätt suddar ut hans tidigare prestationer den här säsongen. Med tanke på den offensiva explosionen som Djurgården har visat upp den senaste tiden har det varit lätt att glömma bort att Reideborn har stått där som en sista trygg utpost och gjort sitt jobb på ett tillfredställande sätt. I dag blev det dock ett stort kliv bakåt för DIF-målvakten. Malmö avlossade endast 20 skott på mål – och Reideborn lyckades bara stoppa 16 av dem. En räddningsprocent på 80 är självklart inte godkänt. Och tyvärr räcker nästan aldrig en sådan prestation för att hjälpa sitt lag att vinna.
På andra sidan rinken hade Reideborns målvaktskonkurrent Oscar Alsenfelt en betydligt bättre dag. Malmö-keepern landade på en räddningsprocent på 92,50, trots att han alltså släppte in tre mål. Djurgården fortsätter därmed att komma till många skottlägen – och 40 avslut är en stabil siffra att nå upp till. Problemet var att Djurgårdens avslut inte kändes speciellt giftiga, som att laget jobba fram fler halvchanser än rena lägen. Självklart är Alsenfelts prestation viktig att lyfta fram, men Djurgården måste studsa tillbaka till den höga effektivitet de visat under de tidigare drabbningarna så snart som möjligt.
EMIL BEMSTRÖM
När jag såg den energiske anfallaren i Leksand-tröjan ett par matcher förra säsongen noterade jag hur pass orädd han såg ut på isen trots sin unga ålder. I DIF-tröjan har Bemström fortsatt på den vägen, men nu har han också klivit fram och visat att han besitter spetsegenskaper som är oerhört värdefulla för laget. Det är inte helt vanligt att 19-åringar dundrar in på det här sättet och utger ett tydligt hot i en spelform som powerplay, men Bemström är ett av få undantag. Just nu har han en magisk kemi med Brodin, Lilja och Josefson i spel i numerärt överläge.
Att 19-åringen skulle smälla in fem mål på lika många spelade matcher var det nog få som förutspådde när Djurgården presenterade honom som ett av säsongens nyförvärv. Det är bara att buga åt Joakim Erikssons scouting, men även hylla det faktum att Robert Ohlsson har vågat släppa fram Bemström och ge honom ett stort ansvar trots hans bristande erfarenhet. Det märks att den rivige anfallaren har växt mycket av det. Frågan är hur många mål han faktiskt stannar på innan den här säsongen är över?
STJÄRNFALLET
Man vill alltid tro att lagets bredd ska lösa de mest prekära situationerna – men i det här läget så är det påtagligt hur pass mycket Andreas Engqvist och Dick Axelsson saknas. Och det är ju inte speciellt konstigt att det känns så. Duon tillhör den absoluta toppen av SHL och båda har förmågan att kliva in och vinna matcher åt sitt lag med sina individuella prestationer. I en sådan jämn match som mötet med Malmö var hade deras närvaro kunnat fälla det slutgiltiga avgörandet.
Det känns rätt svettigt att Djurgården just nu sitter i en situation där två av lagets stomspelare dras med skadebekymmer. Engqvists situation har avhandlats i tusentals olika forum, men hans historia berättar trots allt om ett lagbygge som vilar mycket på en spelare vars framtid inom sporten är väldigt skör. Jag vill inte spekulera i Engqvists vara eller inte vara, det är upp till honom själv att bestämma. Men att Joakim Eriksson som sportchef har byggt sitt lag kring den här osäkerheten (även om han inte på något sätt ska lastas för att spelare blir skadade) är något som vi faktiskt kan få rejäla problem med framöver: om det vill sig illa. Likt Engqvist har även Axelsson haft en tung skadeproblematik, och den här gången ska det handla om en överkroppsskada som håller honom borta från spel. I den bästa av världar är båda två tillbaka under nästa vecka. Om det inte blir så måste Djurgården fortsätta att pussla med sina andra spelare för att täcka upp luckorna. Och någonstans där måste vi även bestämma oss för hur länge en sådan verklighet kan få pågå innan det blir ohållbart.
Men istället för att landa i sådana svintråkiga tankar håller vi sönder tummarna att stjärnorna är tillbaka inom en snar framtid. För de behövs verkligen. Även om Djurgården har visat att bredden i laget verkligen är att lita på.
NICLAS BERGFORS
Jag var inne på det under den förra matchen också. Och jag tror att en av nycklarna till att Djurgården ska ta nästa kliva – speciellt nu i Engqvists och Axelssons frånvaro – är Niclas Bergfors produktion. Anfallaren besitter enormt mycket potential, men det är som att han inte riktigt får fram den. Hittills har han skjutit hela 24 skott på sina fem matcher, vilket i skrivandets stund är mest i hela SHL. Trots det har inte pucken landat i nät ännu för 31-åringen. I matchen mot Malmö blev det fem nya skott utan utdelning. Bara Sebastian Strandberg lyckades tangera den noteringen i hela Djurgårdens trupp.
Som vi alla vet var tanken från början att Bergfors skulle matchas med Dick Axelsson och Andreas Engqvist. Men omständigheter har gjort så att den skottvillige anfallaren hamnat längre ner i kedjeformationerna. Trots det fortsätter han alltså att komma till lägen. Självklart är jag övertygad om att Bergfors skulle lyfta ännu mer med Engqvist och Axelsson, men samtidigt har han en så pass irrationell spelstil att han för egen maskin kan ta sig loss till giftiga målchanser. Omgivningen spelar självklart roll i sammanhanget, men ett eller ett par mål borde redan nu ha kommit från Bergfors klubba den här säsongen.
Även förra säsongen kämpade Bergfors med effektiviteten, även om han prickade in fjorton baljor. Med tanke på historiken – och den svaga inledningen – finns det kanske viss skäl till oro här. Det behöver lossna för Bergfors, och det behöver lossna nu. Om det väl gör det kommer Djurgården att bli ett betydligt svårare lag för motståndarna att hantera.
MIKAEL HÅKANSON
Djurgårdens powerplay har varit knackigt under en lång tid nu – och Mikael Håkanson har fått mycket skit för det. Kritiken har på många sätt varit befogad, eftersom Djurgården inte har kommit till sin rätt i den viktiga spelformen under ett antal säsonger i rad. Nu verkar det dock ha lossnat på allvar. Okej, vi kan inte dra för stora slutsatser av så få spelade matcher. Men det powerplay-spelet som Djurgården just nu visar upp innehåller precis den fart och kreativitet som vi har eftersökt så länge.
I matchen mot Malmö blev det två nya fullträffar i spelformen under den första perioden. Det betyder att laget just nu står på en PP% på 41,18 efter sju mål på 17 försök. Det är en hiskligt imponerande siffra, som självklart kommer att pressa ned med tiden. Dock tycker jag att vi ska ta tillfället i akt att ge Håkanson beröm för det sättet han fått ihop spelet i numerärt överläge hittills. Han förtjänar verkligen att få höra det. Just nu darrar nämligen Djurgårdens motståndare varje gång de tvingas att sätta sig i utvisningsbåset.
