Fem tankar efter tangerade rekordet
Djurgården förlorar – och förlorar – och förlorar lite till. Så även mot HV71 under tisdagen, då femte raka nederlaget på hemmaplan kom för stockholmarna. Ett nytt tangerat bottenrekord. Här är fem tankar efter den svaga insatsen.
MÅLVAKTSSPELET
Tidigare under säsongen var vi rejält bortskämda med Djurgårdens fina målvaktsspel. Den senaste tiden? Inte speciellt mycket. Kikar vi på räddningsstatistiken i hela ligan så är mesta mästarna i botten de senaste tio matcherna med skrämmande låga 85,77%. Det talar tyvärr sitt tydliga språk: i nuläget så har Djurgården inte den målvaktshjälp som de behöver för att vinna matcher. Och mötet med HV71 var inget undantag. Redan efter åtta skott mot sig, med tre insläppta som facit, byttes Mantas Armalis ut mot Niklas Svedberg i inledningen av mittperioden.
Men även Svedberg landade in på en svag räddningsprocent (85,71%) efter att han släppt in två baljor under resterande del av matchen. Tyvärr talade statistiken för en kommande dipp i Djurgårdens målvaktsspel efter en fullständigt lysande period – där speciellt Armalis radade upp segrar. Men att bakslaget skulle bli så här häftigt var det nog få som var beredda på. Nu gäller det att målvaktsduon hittar tillbaka till en stabil och trygg form igen. Med tanke på Djurgårdens svajande grundspel behövs ett starkt målvaktsspel mer än någonsin.
FÖRSVARSZONEN
Okej, i vilken ände av det trassliga nystanet ska vi egentligen börja? När det gäller Djurgårdens spel i egen zon så är många delar på en så skrämmande låg nivå att det är svårt att ta in. Och bekymret är inte bara att försvarsspelarna är passiva och inte tar det där extra skäret som stänger ytan för motspelarna – det finns betydligt fler grundläggande problem än så. En av de starkaste och jobbigaste punkterna är lagets makalösa oförmåga att inte få ut pucken ur egen zon. Mot HV71 blev det extra tydligt hur svagt stockholmarna är på just den biten. Både 1–3 och 3–4 var en enda stor sörja av felbeslut som alla hockeylag, oavsett nivå, kan se som avskräckande exempel.
Det här är knappast nyheter för den som har följt Djurgården de senaste säsongerna. Lagets toppar är minsann skyhöga och dalarna är minsann avgrundsdjupa, vi vet det sedan innan. Och allting börjar i egen zon. När väl Djurgården är påkopplade så är det ett helt annat flyt i uppspelen, som i sin tur ger den fart och energi som behövs in i anfallszonen. Men när laget har en sämre dag finns det ingen samlad lagmaskin som täcker upp för varandra. Det blir stillastående och passivt – nästan som att en rädsla sprider sig i gruppen. Tyvärr verkar den här berg- och dalbanan i prestationerna vara ett stående inslag under Robert Ohlssons tränarera. Han vill knappast dit, är tydlig med det. Men Djurgården hamnar likt förbannat där gång på gång.
MANUEL ÅGREN
Den vindsnabbe forwarden har haft en trög säsong – och just när det började lossna något så åkte han på en tuff hjärnskakning som höll honom borta från spel ett par matcher. Mot HV71 var dock Manuel Ågren tillbaka och stod för en av sina bästa insatser hittills. Dels inledde han målskyttet när han snappade upp en puck och prickade in 1–0 med ett fint handledsskott. Och dels vaskade han fram massor av lägen under matchens gång, totalt sex skott på mål för att vara precis. Men det var inte bara fullträffen och förmågan att komma till skottlägen som var glädjande att se.
I den här matchen var det som att se gamla hederliga Ågren igen när han dundrade in i anfallszonen med sin härliga beslutsamhet. Ja, om det är något vi har saknat från hans sida så är det hans enorma speed. Den här säsongen har det varit alldeles för lite tryck i 26-åringens skridskoåkning, nästan som att han har varit hämmad av något. Mot HV71 fanns det en helt annan energi i Ågrens sätt att ta sig fram på isen. När han väl satte fart blev det tydligt hur svårt gästerna hade att få stopp på honom. Förhoppningsvis var det här bara en försmak från DIF-forwardens sida. Vi vet alla hur dominerande han kan vara i anfallszonen när han har flow i sitt spel.
HEMMASPELET
Det som har varit Djurgårdens absoluta styrka har plötsligt vänt sig emot laget och blivit en akut svaghet. Ja, vi pratar självklart om spelet på hemmaplan. Eller i det här fallet: matcherna på Hovet. Under tisdagskvällen kom femte raka förlusten på hemmais och krisen börjar bli allt mer verklig för mesta mästarna. Tittar vi historiskt kan vi sätta den jobbiga trenden i ett ännu jobbigare perspektiv. Det är nämligen så att Djurgården har tangerat sitt bottenrekord för antalet förlorade matcher på hemmaplan under ordinarie speltid. Och det är självklart en skrämmande sanning att ställas inför.
På torsdag kan det bli ännu värre. Färjestad väntar på hemmaplan – och om Djurgården fortsätter sin kräftgång i Stockholm med ännu en torsk under ordinarie matchtid så har vi brakat rakt in i ett nytt bottenrekord. Nu gäller det att både spelare och ledare samlar ihop sig och inser allvaret i situationen. Det vore fullständig katastrof om Djurgården åker på en sjätte raka hemmaförlust nu på torsdag. Ett fullständigt oacceptabelt öde som laget måste undvika till varje pris. Det är hög tid att spelarna börjar jobba för varandra nu. Sex poäng på de senaste tio matcherna är riktigt ynkliga siffror.
ANFALLSSPELET
Var allting uselt under tisdagsaftonen? Knappast. Ser vi till insatsen i den offensiva zonen så finns det en hel del att ta med sig in i nästa match. Fem gjorda mål är alltid godkänt, och borde (med ett fungerade försvarsspel) alltid räcka till seger. Förutom att Manuel Ågren stod för en pigg insats så var Dick Axelsson tillbaka med ett härligt spelhumör. Serveringen fram till Rhett Rakhshanis sena reduceringsmål i den tredje perioden var fullständigt magnifik – och det finns få lirare i dagens SHL som kan hitta den passningsvägen på ett lika effektivt sätt som Axelsson. Utöver det så var Djurgårdens 2–3-mål något alldeles extra, där ett av lagets skickliga backlöften visade vägen.
Ludvig Hedström, som var med och spelade JVM nyligen, stod för en riktigt läcker aktion när han klev in i banan och lurade hela HV71:s försvarslinje med en härlig passning över centrallinjen. William Eklund gav pucken en enkel touch innan den nådde fram till Kalle Östman som kunde raka in gummitrissan i det öppna målet. Snacka om pondus hos Hedström, som för övrigt noterades för sin första SHL-poäng i och med det målet. Dessutom var det skönt att se hur Michael Haga plockade fram sitt vassa spelsinne när han passade fram till Robin Norells 3–3-mål. Norrmannen måste få igång sitt offensiva spel nu. Han har stått och trampat alldeles för länge.
