Fem tankar efter tredje raka förlusten
Efter en stark upphämtning av Djurgården i den tredje perioden kunde Växjö hämta hem extrapoängen på övertid. Här kommer fem tankar efter 3–4-förlusten i Vida Arena.
SKOTTMÄNGDEN
Det finns inget lag som har skjutit fler skott på mål, vilket självklart är en smickrande statistik för laget. Men bortamatchen mot Växjö var verkligen ett bottennapp gällande skotten. Totalt 16 projektiler på mål är inte godkänt någonstans. Dessutom måste vi prata om mittperioden, som på många sätt var en skräckperiod för DIF. Endast två fjuttiga skott på mål är verkligen katastrof i dessa sammanhang. Även om Växjö har flera defensivt skickliga pjäser i sin laguppställning – som Daniel Rahimi – måste Djurgården hitta en väg att dyrka upp ett motståndarförsvar på ett mer effektivt sätt.
Tyvärr har tendenserna de senaste matcherna varit tydliga. Laget har en förmåga att spela alldeles för bekvämt. Istället för att söka sig in mot skottsektorn och skapa tung trafik framför mål för att stånga bort motståndarbackarna landar Djurgården i mer behagliga lösningar som inte ger rätt typ av utdelning. Under onsdagens träning röt Robert Ohlsson ifrån för att han tycker att spelarna har saknat rätt inställning och attityd senaste tiden. Med facit i hand räckte det inte för att väcka laget helt. När det kommer till energinivån har Djurgården massor att jobba på. Att slänga in en spelare som Albin Grewe – som river och sliter och tacklas – kanske kan vara en lösning för att bryta den här negativa spiralen.
SKADEPROBLEMATIKEN
Visst, Djurgården har ändå hämtat hem två poäng av sex möjliga de senaste tre matcherna. Men det tar inte på något sätt bort det faktum att laget har torskat tre raka möten nu. Även om både Frölunda och Växjö måste ses som riktigt svåra motståndare är det självklart inte acceptabelt för ett lag som har ambitionerna att plocka hem SM-guldet att dra på sig en så lång förlustsvit. Det har börjat tisslas och tasslas om kris – men jag tycker absolut vi inte ska dra det så långt. Vi får inte glömma bort att laget just nu saknar Andreas Engqvist, Jacob Josefson, Alexander Urbom och Manuel Ågren. Det påverkar tyvärr laget väldigt tydligt.
Avsaknaden av Josefson är extra påtaglig i uppbyggnadsspelet. Om det är något anfallaren är extremt skicklig på så är det att driva pucken genom mittzonen och fördela den vidare så att Djurgården kan sätta press i anfallszonen. Utan honom tappar laget stinget i det här momentet, vilket direkt påverkar chanserna att ta sig in i anfallszonen på ett tillfredställande sätt. Dessutom vill jag framhäva att Urboms frånvaro också svider rejält. Hans defensiva och tuffa spelstil behövs för att skapa rätt balans på backsidan. Även om Tom Nilsson fortsätter att vara magisk med sitt granithårda sätt att spela ishockey på behövs minst en pjäs till av samma kaliber för att försvarssidan inte ska väga för lätt.
Med allt detta sagt är det inte konstigt att Djurgården just nu kämpar med att hitta rätt på isen. Även om vi inte på något sätt ska peka på skadorna som boven i dramat: jag menar, fler måste kunna kliva fram – så kan vi inte bortse från att det sänker kvalitén i många delar av spelet. Även om Djurgården har en stark spelidé som de senaste säsongerna har gjort kollektivet starkare behövs också den individuella spetsskickligheten för att håva in vinsterna.
UPPHÄMTNINGEN
Just nu finns det en hel del att oroa sig över kring Djurgårdens spel. Som tidigare nämnt är inte riktigt inställningen där – och skadorna tär hårt på truppen. Men det finns också positiva ljusglimtar att knuffa fram i ljuset. En av punkterna är att Djurgården är extremt starka i den tredje perioden. Tar vi en snabb titt i statistiken kan vi se att det bara är Färjestad som är vassare i hela ligan. Totalt vinner DIF 57,89% av alla tredjeperioder, vilket självklart är ett styrketecken. Även den här gången klev laget fram och visade en stark vilja när de hämtade upp ett 1–3-underläge till 3–3.
Vad kan vi utläsa mer av det här? Jag har noterat under flera matcher att Djurgården har hamnat i tydliga energisvackor under speciellt mittperioderna, där desperationen i spelet har blivit lidande. Robert Ohlsson har tidigare under ett par möten varit inne på att han saknat just desperationen i spelet – men att den brukar smyga sig på när det verkligen blir skarpt läge. Djurgården tycks bli bättre ju mer pressat läget är.
Fortsätter vi att gräva i periodstatistiken ser vi att laget är absolut svagast i den andra perioden. Under förstaperioderna har Djurgården en vinstprocent på 47,37 – vilket räcker till en andraplats i hela ligan. Men mittperioderna dalar siffrorna ned till 31,58%, vilket endast räcker till en delad sjätteplats. Om det är något Djurgården ska lägga extra krut på så är det att lösa andraperioderna bättre. Det är som att laget gång på gång hamnar i en knepig känsla av transportsträcka under mittperioderna, vilket självklart inte är en önskvärd attityd. Om laget kan höja sig i det skedet av matchen slipper de förhoppningsvis att jaga kvittering i den tredje perioden och kan istället fokusera på att bibehålla ledningen eller gå för segermålet.
DOMARNIVÅN
Alltså, jag har sedan jag började skriva här försökt att inte lägga för mycket fokus på domarnivån eftersom jag tillhör den skaran som tror att det under en säsong jämnar ut sig. Dessutom har jag god insyn i hur tufft domaryrket faktiskt är på elitnivå, vilket gör att jag hyser stor respekt för deras roll i sammanhanget. Med det sagt vill jag ändå prata lite om Växjö-matchen ur ett bedömningsperspektiv. Åter: jag vill inte på något sätt kasta skit på domarna. Men någonstans behöver vi prata och analysera – utan att för den skull gå till några personliga angrepp – hur vi ser på domarnivån och hur den direkt och indirekt påverkar matchbilderna.
I går räknade jag till flera tillfällen där Djurgården borde ha fått med sig en utvisning, utan att så blev fallet. Det spelades ishockey under totalt 64 minuter och 54 sekunder och under den perioden renderade inte ett enda situation i en tvåminutersbot för hemmalaget. Även om jag tycker att ett lag måste kunna vinna matcher trots att domsluten inte går deras väg förstår jag – likt alla andra – att domsluten självklart påverkar matchbilderna. Ishockey handlar extremt mycket om momentum: och sådana övertag kan både brytas och uppstå inom loppet av en tvåminutersutvisning.
Djurgårdens ledarstab har tidigare varit inne på domarnivån och speciellt Robert Ohlsson har riktat frän kritik mot bedömningsnivån. Senaste gången var i toppmötet med Linköping för drygt tre veckor sedan, då Ohlsson sa till C More att ”de är väldigt inkonsekventa där ute”. Även om vi inte ska lägga allt för mycket energi på domarnivån så känns det som att historien upprepade sig mot Växjö. Jag tror ingen hade höjt på ögonbrynen om Djurgården hade tilldelats i alla fall ett par numerära överlägen under matchens gång.
TREDJEKEDJAN
En av Djurgårdens bästa spelare mot Växjö var helt klart Jonathan Davidsson. Han gjorde både mål – och spelade även fram till Jesper Petterssons viktiga 3–2-reducering som kickade igång upphämtningen på allvar. Det innebär att Davidsson just nu står på nio poäng på elva matcher, vilket självklart är ett imponerande facit för en 21-åring. En betydande skillnad mot förra säsongen, när Davidsson slog igenom stort och håvade in 31 poäng, är att han känns starkare i flera moment.
Det märks att han har byggt på sig ännu mer för att kunna hantera fysiska situationer på isen på ett bättre sätt. Dessutom har hans målproduktion ökat markant från förra säsongen. Det blev tio fullträffar på 52 grundseriematcher förra säsongen – medan han redan nu efter elva drabbningar har skickat dit sex puckar i nätmaskorna. Det om något visar att han är redo att axla en ännu större roll och att han har utvecklat sitt offensiva spel.
Dock känns det som att kemin i den fartfyllda kedjan, där Davidsson-bröderna lirar tillsammans med Axel Jonsson-Fjällby, inte har kommit till sin rätt ännu. Speciellt den sistnämnda kändes inte riktigt där i matchen mot Växjö. Han var nära ett par gånger, men det lilla extra saknas. Förhoppningsvis kan trion komma samman och hitta tillbaka till den magiska kemi de visade förra säsongen. Mycket startar hos Marcus Davidsson, som ska hålla ihop kedjan. Även om han har producerat fina elva poäng på 19 matcher känns det som att han har en till växel att putta i.
