Fem tankar efter tunga vinsten
En magisk förstaperiod följdes upp av betydligt sämre spel. Men trots genomklappningen kunde Djurgården hålla undan och vinna med 3–2 mot HV71. Här lyfter vi fem tankar efter vinsten.
POÄNGDEBUTANTERNA
Efter fyra raka matcher utan poäng satt äntligen den första kassen för nyförvärvet Mattias Guter. Efter en mycket fin passning från Petteri Wirtanen kunde Guter pricka dit 1–0 redan efter två minuter och 38 sekunder. Därmed har anfallaren brutit sin poängtorka, vilket är mycket viktigt inför framtid. Det är rätt uppenbart att Guter är en sådan spelartyp som växer när han kommer in i ett poängstim: så förhoppningsvis kan han rida vidare på den här positiva vågen. Han har ju fler mål i sig. Det om något är uppenbart, med tanke på vad han visat under tidigare SHL-säsonger.
Utöver Guters första pinne såg även Dennis Svensson till att fixa sin första SHL-poäng när han noterades för en assist på Djurgårdens 1–0-mål. Den 26-årige anfallaren, som värvats in från IK Pantern för att stärka upp centersidan, har gjort det bra sedan han kom till Djurgården. Och matchen mot HV71 var hans bästa hittills. Den största fördelen är hans pigga framfart på isen, hans höga arbetsmoral men också att han förstår vilken nivå han ska lägga sig på. Han spelar efter sin kapacitet – och gör det genomgående bra. Helt klart ett positivt fynd för Djurgården.
SEGERKREATÖRERNA
Ja, nog hände det grejer framåt i spelet när Dick Axelsson, Sebastian Strandberg och Niclas Bergfors föstes ihop i en och samma anfallskedja. Trion hittade strålande kemi under den första perioden – och låg bakom både 2–0 och 3–0. Det vore minst sagt dumt att inte låta kedjan vara intakt under de kommande matcherna. Strandberg har den senaste tiden verkligen klivit fram och visat att han håller på SHL-nivå, vilket inte minst nio poäng på de senaste elva matcherna pekar på. Hans raka centerstil, kryddat med hans fina spelsinne, lyfter både honom själv och hans medspelare. Framspelningen till Axelssons 2–0-balja var magnifik.
Förutom Strandbergs centrala roll i segern mot HV71 var det riktigt kul att se hur Axelsson och Bergfors klickade med varandra. Att den sistnämnda inte har fått chansen tidigare med en bättre omgivning känns helt klart som ett snedsteg från ledarstabens sida. Även om Bergfors har köpt sin roll i en hårt jobbande fjärdekedja – och även gjort det bra – så har han offensiva egenskaper som har en förmåga att blomma ut om han bara får rätt förutsättningar. Med en så pass skicklig spelare som Axelsson vid sin sida lyfte Bergfors sitt spel, och passade samtidigt på att plocka upp två passningspoäng under den första perioden mot HV71.
Det är rätt uppenbart att Axelsson är den spelare i Djurgården som besitter störst individuell skicklighet. När han är på spelhumör är det väldigt få lirare i ligan som kan matcha hans nivå. Att han är på väg in i en formtopp passar utmärkt för Djurgården, nu när grundserien drar ihop sig. Och det känns skönt att se. att han fortfarande kan producera på en väldigt hög nivå: eftersom den här säsongen ständigt har ställt frågetecken kring hans status. Om han bara får vara skadefri framöver kan han bli exakt den slutspelsjoker som Djurgården behöver. Och det är precis därför han värvades till Djurgården. För att tillförda den där extra dimensionen.
FÖRSVARSKRÅNGLET
Som sagt: det var lite av en lekstuga som Djurgården snickrade ihop under den första perioden. Men den där stugan visade sig både i mittperioden och sista perioden ha tendenser att vara ett fuskbygge. För HV71 sköljde verkligen över gästerna under stora delar av matchen: och bortalaget hade stundtals förtvivlat svårt att ta sig ur pressen.
Förutom att HV71 gång på gång fick hela fri banan från mittzonen och enkelt kunde kliva in i Djurgårdens zon från vänsterkanten hade även DIF – som vanligt – stora problem att få ut pucken från egen zon till mittzonen. Istället för att lägga en enkel puck i sargen för att få gummitrissan över egen blålinje skulle det vändas och vridas och krånglas in i evigheten. Det tydligaste exemplet på det var Jacob Josefson som spelade fast sig själv totalt i egen zon under den tredje perioden, istället för att bara rensa pucken. Det utnyttjade HV71 direkt genom att smälla in 2–3-pucken.
Djurgården har en hel del att jobba på när det gäller rätt typer av avvägningar på egen rinkhalva. Att spela tillbaka pucken till backarna när man grävt fram den i ett utsatt läge bara för att förlora den i ett senare skede, eftersom motståndarna kommer in med fart i situationerna, är helt klart ett av de återkommande problemen. Varför inte bara skicka ut pucken i mittzonen så att HV71 måste börja om för att häva offside?
Även om det kan kännas surt att ge bort pucken när man har erövrat den är det betydligt surare att förlora den i ett senare skede när motståndarna har hunnit ställa upp sina anfallare i rätt positioner. Det skapar en helt annan press som är betydligt svårare att ta sig ur. Då och då måste en rensning vara att föredra: eftersom det ger andrum att möta anfallsvågen igen. I mötet med HV71 slutade det allt för ofta med att Djurgården vann en femtio/femtio-duell, passade pucken tillbaka till back som hamnade i tidsnöd och förlorade sin duell – och så kunde HV71 spela runt pucken och avsluta med ett giftigt skott mot Adam Reideborn.
DEFENSIVSPECIALISTERNA
Även om duon knappast gjorde sin allra bästa match i karriären så är det ändå viktigt att lyfta fram betydelsen av Alexander Urbom och Tom Nilsson. På Djurgårdens backsida återfinns till största del allroundspelare – vilket självklart fyller sin funktion på ett bra sätt i lagbygget. Men spelare som Urbom och Nilsson, och till viss del Jason Garrison, är framme och stör motståndarna på ett helt annat sätt.
Urbom inte minst. Mot HV71 spelade han ständigt på gränsen – skickade upp handskar i ansiktet på HV71-spelarna och höll fast på en nivå som gjorde att domarna inte blåste för utvisning. Och det är att inte speciellt svårt tänka sig hur pass irriterande det är att möta en spelare som Urbom, hur mycket energi som försvinner som forward när man gång på gång måste tampas mot honom längs sargen. På det sättet är den väldige backen en rejäl tillgång för Djurgården: och under framtida slutspelsmatcher, när det verkligen hettar till, kan sådana egenskaper vara direkt avgörande.
Förutom Urbom klev även Nilsson fram i den egna zonen och spelade rejält vid flera situationer. Totalt sex tacklingar under en och samma match är respekt: och HV71-spelarna fick knappt en lugn stund på isen när Nilsson närmade sig och använde sin kropp för att stoppa deras framfart. Det är oerhört viktigt för Djurgårdens del att både Urbom och Nilsson fortsätter på den inslagna vägen nu när det börjar dra ihop sig. Laget behöver verkligen deras hårda attityd och rejäla spelstil.
UNGDOMSKEDJAN
Jag var på plats i Kinnarps Arena och noterade redan under uppvärmningen att Axel Jonsson-Fjällby knappast sprudlade av självförtroende. Och den känslan tog han tyvärr med sig in i själva matchen. Jodå, det går fortfarande rejält fort när han sätter fart. Men det är som att han inte riktigt når fram till pucken, som att den studsar ifrån honom, som att ett hopslag slutar med pucktapp istället för puckvinst. Inte ett enda skott fick han på mål, vilket självklart inte är godkänt. Dock satte han in totalt tre tacklingar: vilket ändå visar att han är villig att tända laget på andra sätt. Men det räcker tyvärr inte just nu för en spelare som nästan skulle behöva börja om på en annan nivå för att hitta sig själv igen.
Förutom Jonsson-Fjällbys bleka insats var knappast Marcus Davidsson eller Emil Bemström heller i toppform mot HV71. Det är faktiskt anmärkningsvärt att ingen av dem lyckades få en enda puck på mål. Jag upprepar: det blev inte ett enda skott på mål från en hel anfallskedja. Det håller knappast i längden. Men även om det var oroande tendenser från Bemström så är det knappast där den största oron finns. Djurgården fick till exempel inte ett enda powerplay under hela matchen mot HV71, vilket ju är den spelformen som Bemström trivs allra bäst i. Dessutom har 19-åringen pangat in 20 baljor den här säsongen: så att han kommer att fortsätta producera råder det inget tvivel om.
Det är istället hos speciellt Jonsson-Fjällby det måste hända något. Men även för Marcus Davidsson, som liksom inte riktigt får till det den här säsongen. Det känns som att han väger lätt i närkamperna, att han spelar fast sig själv lite för ofta, att han inte är med i hemjobbet och att han inte riktigt vågar gå rakt på mål i anfallszonen. Vi vet sedan innan vilken otrolig kapacitet den unge centern har: och att han kan styra och ställa rätt duktigt i anfallszonen när han är i toppform. Avsaknaden av hans bror Jonathan är påtaglig just nu, eftersom de kompletterar varandra på ett bra sätt. Men Marcus kan inte förlita sig på att hans bror alltid ska finnas vid hans sida på isen. Han måste kunna prestera på en bra nivå på egen hand också. De senaste matcherna har tyvärr formkurvan pekat neråt för en av Djurgårdens mest talangfulla spelare.
