Forsberg – ett namn för framtiden
Djurgårdens tränarkonstellation sitter säkert. Inget snack om saken. Även om det skulle bli så att Djurgården är på god väg mot kvalspel då januarifönstret ska stänga så kommer det inte att hända någonting. Både Säcken och Nyman sitter på kontrakt på två år till – 16/17. Zabels kontrakt går ut efter denna säsong och han får säkert förlängt.
Efter att Säcken klivit in och tagit 33 av 36 poäng i säsongsavslutningen av Hockeyallsvenskan och därefter fört upp Djurgården till finrummet, då fanns det inget tvivel om vem som skulle vara kapten på SHL-skutan. Stefan Nyman är grym. Given. Hans förlängning skrev jag om tidigare. Zabel har varit något av en jojo i A-laget. Det har varit svängigt, men det är inget som påverkat hans bidragande till klubben. Vanan att visa de unga spelarna hur de ska ta för sig faller sig naturligt för Zabel som varit J20-tränare i Djurgården under flera säsonger. Tillsammans skapar tränartrion en symbios.
Perioden som Djurgården är inne i är en etableringsfas. Med ett relativt oerfaret och oprövat lag ska de hålla sig kvar. Och jag återupprepar – med hela sju miljoner mindre än vad resten av SHL-klubbarna får från ligan. Vilket inte blir mindre absurt ju fler gånger man säger det. Snarare tvärtom. Etableringsprocessen är extra viktig denna säsong, då det på ett sätt är lättare att hålla sig kvar, men desto svårare att ta sig upp igen ifall de åter ramlar ur. Ja, en nästan obefintlig chans om Djurgårdens vingar skulle brista för en ny kraschlandning. Den här fasen kommer säkert att ta mer än en säsong innan Djurgården kan blicka upp på slutspel och ta sig vidare.
Rätt man i denna etableringsfas är Särkijärvi. Han förespråkar, med säsongens manskap till befogande, en defensivt inriktad hockey. Den här säsongen är inget annat rätt. Djurgården har inte truppen för att föra matcher och nöta ned motstånd. Istället måste de krypa ihop, stå emot smällarna och sticka upp i vassa kontringar. Ibland ser Djurgården ut som en kuvad hund i ett hörn som försiktigt skäller tillbaka då den blir körd med. Andra matcher är detta vad det verkar, men då förvandlas Djurgården till en blixtsnabb kobra som hugger ursinningslöst från ingenstans. Säcken har redan beordrat truppen att ta på sig rånarluvorna, för att stjäla poäng. Och det är väl precis så det ser ut som, poängstölder. På ett sätt och vis stämmer det, men ändå inte.
Lag som ofta vinner, vaggas in i en falsk säkerhet när de har mycket puck, långa anfall och för matchen. Djurgården kryper ihop i egen zon och pressar bara med en enda man. Stundtals är det förvånansvärt enkelt för laget att hålla sig från att släppa in mål, trots att det ser aningen panikartat ut. Tur? Nej. Djurgården tvingar lag att ta skott från dåliga vinklar eller i för öppna lägen. Anfallen ser verkligen ut för mer än de är. Så när sedan Djurgården sticker upp och gör mål, från till synes ingenting, är det för att motståndet ibland vaggats in i en falsk säkerhet; att de har matchen i sin hand. Redan där har redan backcheckingen börjats tumma på.
Men ja, Djurgårdens hockey är väl just nu inte så värst rolig att titta på. Inte om man jämför med förra året, under de sista 10 omgångarna av serien. Då kunde Djurgården också falla ned och vila på sin defensiv. Men eftersom Djurgården var starkare då än de är i år, i jämförelse med konkurrenterna, så var lagets offensivt desto kraftigare. Anfallen var kraftfullare och längre.
Säckens hockeyfilosofi som bygger på laget står på en fungerande defensiv grundval och är det som behövs för Djurgården, med tanke på laget och sitsen. Inget annat hade fungerat alls tror jag. Däremot någon gång, förutsatt att Djurgården håller sig kvar, så är det dags att gå vidare.
* * *
Efter rånarvinsten mot Anders Forsbergs Modo så slogs jag på presskonferensen av hur sympatisk denne människa är. Har verkligen utstrålar en balans av respekt och pondus. Det är en tränare som kan påpeka att vissa specifika spelare inte gjorde rätt för sig, utan att såga dem. Det är få andra tränare som vågar eller vill nämna enstaka namn. Ibland kan det nästan bli löjligt då ett särskilt namn kan ha orsakat en hel matchs utgång.
Under tränarnas upptaktsträff inför SHL sade Anders Forsberg att han i framtiden kunde tänka sig att träna ett Stockholmslag: Djurgården eller gnaget. Han har bott i Stockholm tidigare, tränat Djurgårdens J20-lag och ser utmaningen som det innebär att vara i ett huvudstadsslag. Dessutom nämner han det magiska trycket på Hovet. Jag kan verkligen tänka mig att Anders Forsberg står i Djurgårdens bås en dag. En dag då Djurgården har etablerat sig på allvar och hockeyn har lyfts till ett spel där man kan sätta en bättre press på motståndet.
Idag är det alldeles för mycket dumpande av pucken för mitt tycke. Djurgården slår ned pucken och kommer alltför sällan med den rätta kraften för att återvinna pucken. Särskilt i slutet på bytena. Särskilt på bortaplan. Särskilt i ledning. Särskilt hela tiden? I längden känns det ganska ohållbart att Djurgården väljer att göra sig av med så mycket puck. I många matcher förlorar Djurgården skotten med stora drösar. Sådär jättestort, 46-19 ungefär. Ändå blir det bara en uddamålsförlust. Exempelvis som mot Skellefteå borta i lördags. Armalis räddar 46 skott! Djurgården förlorar ändå med bara 3-2. Säckens hockey fungerar … typ.
Jag har sett tre matcher som Modo har spelat i år. Måste säga att laget innehar mycket större kvaliteter och idéer kring att föra in pucken i zon istället för att tjonga ned pucken. Det är dels mycket roligare att se på, men framförallt får laget oftare ha kontroll på pucken i offensiv zon. När spelet är i offensiv zon är det väldigt låg risk att det blir mål bakåt. Så att kunna vila på en stark offensiv borde egentligen kunna vara lika effektivt som att vila på en stark defensiv.
För att nå dit krävs det att Djurgården är etablerade i SHL, har en mer etablerad trupp, får hela licenspengen från ligan, har spelskickligare backar och starkare forwards offensivt. Och så kanske det krävs att Anders Forsberg är tränare.
Då kan till och med ett SM-guld vara hägrande på allvar. För första gången sedan den säsongen då Djurgården blev märkbart mycket starkare, efter beordran av Hady Nilsson, då man började spela hem pucken och behålla den vid byten istället för att dumpa den. Då fanns även spelskickligheten för att föra in pucken i zon och att dumpa puck användes som ett offensivt vapen istället för en defensiv åtgärd.
Det var säsongen 09/10 då Hardy och kompani nästan, nästan blev bäst.
