Krönika: Raketen stannade bland molnen, hostade till och kraschlandade
Många påstod att det var Djurgårdens viktigaste match på väldigt länge. Leksand hade ingenting att spela för – Djurgården hade en möjlighet att snudda vid stjärnorna. Det blev inte som stockholmarna hade tänkt sig. Raketen stannade bland molnen, hostade till och kraschlandade precis intill Hovet.
Det finns vissa saker som oroar en djurgårdssupporter efter nederlaget mot Leksand. Inför ett fullsatt Hovet – mot ett kvalserieklart Leksand – hade laget allt att spela för. Det var som att hockeygudarna klämde ihop alla ingredienser som behövdes för att Djurgården skulle plocka hem tre poäng. Guldfatet stod framme. Och det var bara att offra allt för att nå fram. Men något hände i den tredje perioden. Något gick sönder i maskineriet, något fick laget att kollapsa under ett par intensiva minuter.
Det var inte bara tre förlorade poäng som fick djurgårdsfansen att sjunka ihop. Det var sättet laget förlorade på, det var den där vidriga känslan av att vara sämst när det verkligen gäller.
Om det är något Djurgården har haft problem med de senaste åren, om det är något som har sänkt Sveriges mest framgångsrika hockeyförening rakt ner i leran, så har det varit deras förmåga att vara sämst när det hettar som mest. När det har bränt hårt kring föreningen, när saker har stått i lågor – precis då har laget inte lyckats trycka in den vinnande pucken, precis då har laget inte lyckats skydda sitt mål från alla skott, precis då har laget blivit paralyserade och glömt att räkna in de anstormande spelarna.
Matchen mot Leksand var tyvärr inget undantag. Det såg länge ut som att det skulle gå vägen. Så kom kvitteringen. Och luften gick, som så många gånger förr, ur. En minut senare small det bakom Chet Pickard igen. Och Djurgården försökte – men lyckades aldrig lirka in det där ofantligt viktiga kvitteringsmålet. När 3-1-pucken gled över hemmalagets mållinje fick fansen nog. I protest – förbannade och besvikna – lämnade många Hovet innan ens slutsignalen hade hunnit skrika ut sitt karaktäristiska ljud.
Att påstå att resan mot stjärnorna är inställd är att ta i. Det finns mycket som kan hända, många manus som kan bli verklighet. Men det är svårt att se någon annan utväg när laget viker sig i en match som aldrig vinnare skulle få för sig att förlora.
Det finns mycket som har imponerat på mig den här säsongen. Publiken, de yngre spelarna, Tony Zabels fantastiska förmåga i båset och lagets sätt att ömsa skinn när allt såg så otroligt mörkt och svårt ut. Få trodde att Djurgården skulle lyckas göra den här förändringen. Att byta tränare brukar oftast innebär mer problem. Men laget hittade tillbaka, fick tydligare roller, kämpade tillsammans, gjorde skitjobbet och kom ut som vinnarskallar.
Mot dalmasarna ryggade laget tillbaka. Såg inte sin chans att göra resan till elitserien betydligt lättare.
En besviken supporter skrev i går att förlusten mot Leksand var ett tydligt tecken på var Djurgården står just nu. Trots att laget inte fick förlora, trots att laget inte skulle kunna förlora – så blev det precis så. På det sättet blir det enkelt att sålla ut vinnarna från förlorarna. Vinnarna hittar alltid vägen till tre poäng – det spelar ingen roll hur förutsättningarna ser ut. Förlorarna fastnar bara vid en dröm, en slags tanke. När väl möjligheten kommer, när väl möjligheten gör sig så tydlig som matchen mot Leksand – så klarar förloraren inte att ta kontroll över situationen. Det är då förloraren visar att den aldrig når fram till sina drömmar.
Det var svårt att inte se sanningen i den besvikna reflektionen. För allt stämde. Och Djurgården har stått här förut. För bara ett år sedan. Den gången gällde det en plats i allsvenskan eller elitserien. Vi vet alla att spelarna – den trasiga gången – var sämst när det gällde. När slutstriden vevar igång igen, när det gäller en plats i allsvenskan eller elitserien, hoppas jag att laget inser vad som krävs för att tvätta bort förlorarstämpeln.
Då hoppas jag att spelarnas drömmar inte stannar vid en vacker tanke.
