Krönika: Även vackra hockeysagor har ett slut
Med ett par känsliga handleder går det att nå långt. Ibland så långt att man lämnar människor i tårar när det är dags att säga farväl.
Det kom knappast som en chock. Fredrik Bremberg har kämpat sig igenom den här säsongen, försökt hitta motivationen och hjälpa Djurgården tillbaka till elitserien. Men skadorna satte stopp – och saker föll inte riktigt på plats. Det gick inte att känna igen Sveriges största artist, även fast han blixtrade till vissa perioder och det kändes som att tiden vreds tillbaka flera år.
Efter förlusten mot Örebro landade Djurgårdens framtid i något osäkert. Många spelare har redan plockat på sig vingarna och väntar på att flyga vidare, andra spelare har plockat av sig skydden och börjat fundera på sin framtid som hockeyspelare. För Fredrik Bremberg verkade beslutet rätt, för honom verkade tiden inne.
Jag var beredd på det här beslutet, hade redan tryckt in det i skallen. En sliten kropp orkar inte hur länge som helst – och det fanns många uttalanden, många små tecken som pekade på att slutet var nära. Men någonstans mitt i den här galna avslutningen på säsongen, mitt i den här sinnessjuka tivolifärden, glömde jag bort den verkligheten. Var alldeles för upptagen med att lugna ner mig själv när pucken släpptes på Hovet.
Det har varit svårt att fokusera på andra saker efter vinsten mot Oskarshamn. Det fanns en dåres hopp – och det där jävla hoppet skulle jag, även fast jag hade lovat mig själv, klämma ut till den allra sista minuten. Men Djurgården föll upp ihop när det gällde som mest. Och det är precis det som föreningen har smittats av de senaste åren. När självförtroendet har behövts, när bara känslan av allvar har funnits kvar på isen, så låser sig allt. Då kan varken de talangfulla ungdomarna eller de rutinerade rävarna rädda laget. Då kan inte ens en irriterad tränare skrika sig till vinst från båset.
Då kan inte ens de fantastiska fansen vända matchen.
Den här förlorarmentaliteten är just nu Djurgårdens största utmaning. Och det har pratats om en mental coach – någon som kan knipsa av låsen och ge spelarna frid i spelet. Det skulle knappast skada, för laget har kört fast i nattsvarta cirklar som gräver sig djupare och djupare ner i Hovets betonggolv.
Nästa säsong kommer vi få se ett alldeles nytt Djurgården. Både på och utanför isen. Spelarflykten har redan börjat och den ansträngda ekonomin leder till en helt annan värvningsplan. Och det enda jag kan hoppas på, när jag läser Challe Berglunds försvarsbrev på hemsidan, är att orden om en grundlig utvärdering inte bara är tomma bortförklaringar. För Djurgården kräver en ansiktsmöblering, föreningen kräver en nystart från isen hela vägen upp till kansliet. Det är lika bra att blåsa bort allt damm och lämna korridorerna alldeles rena.
Mitt i alla dessa tankar om framtiden, mitt i alla dessa livsviktiga val, knyter Fredrik Bremberg upp sina skridskor för sista gången. Det är svårt att förstå hur mycket han har gjort genom åren, hur mycket han har betytt för föreningen.
I besvikelsen över den missade kvalserieplatsen är det svårt att le. Men jag kan inte hjälpa att fyllas med värme när jag återvänder till gamla klipp och ser hur Fredrik Bremberg snärtar upp pucken i krysset precis i skäret. Eller när han står bakom motståndarburen och lägger en perfekt macka till en framrusande medspelare som bara lägger klubban mot isen för att hitta nätet.
Det är alldeles för vackra minnen som rivs upp för att inte le.
Det är en alldeles för vacker hockeysaga som precis har tagit slut.
