Krönika: Även en motståndarsupporter kan göra livet enklare
Att gå igenom en kräftgång, att stå vid sidan om och se sitt lag bete sig förvirrat och konstigt, kräver ofta en vän vid ens sida. Även fast den vännen gärna skrattar åt det hopplösa utgångsläget.
När jag var yngre kämpade jag på skolgården. Försökte slingra mig ur greppet från klasskamraterna. Alla deras glåpord, alla deras hån mot mitt lag fick inte träffa och fastna kvar. Så jag gjorde allt, vevad för min sak och gömde mig bakom likasinnade för att hitta skydd, för att hitta en möjlighet att göra livet som supporter lite enklare.
Ibland var det kämpigt, när Djurgården hade samlat på sig förlusterna i en illaluktande hög var klasskamraterna framme, försökte sänka, hälla salt i såren. Men jag höll kvar. I dagar. I veckor. I år.
I dag kämpar jag fortfarande. Kanske mer än andra. Djurgården har varit vid botten och vänt – och någonstans har man alltid intalat sig att allt ska vända. Men tankarna samlar sig ofta, skapar problem. Vissa känslor har varit alldeles för starka – och hopplösheten har ibland varit så akut att en paus från sporten nästan har varit nödvändig. Men jag vet att alla hockeysupportrar kliver igenom samma schizofrena vardag, hur de kämpar med alla dessa berg och dalar av känslor.
När Djurgården kämpade som mest, när det var prat om tränarbyte, när kvalserien slukade laget och spottade ut något sargat och försvarslöst, när det enda som fanns kvar var spillror – hängde jag så mycket på forumen att jag la in en snabblänk i mitt verktygsfält. Jag behövde andra personer, deras tankar, deras åsikter. Men mest av allt behövde jag deras besvikelse. Jag kunde inte gå igenom skiten själv, jag behövde någon som kunde dela min osunda verklighet. Som förstod.
En vän till mig går just nu igenom en tung period på hockeysidan. Hans Brynäs har tappat allt och går inte längre att känna igen och guldet som de har i ryggen verkar inte hjälpa dem att skrinna sig ur problemen. De saknar självförtroendet, ser likbleka ut på isen. Precis som Djurgården gjorde under det där helvetet till kvalserie.
Nuförtiden, när jag och min vän pratar ishockey, suckar han, skakar på huvudet och så säger han varje gång, som att han har hakat upp sig:
– Jag ger snart upp det här…
Jag kan inte hjälpa att skratta varje gång han tittar ner i marken och ser sådär förtvivlad ut. Det finns något ärligt i det. Något genuint. Och för en support som jag själv är det som att spola tillbaka livsbandet ett halvår och befinna sig i det där otäcka och vidriga fallet som mitt eget lag gjorde. Vissa dagar står jag på samma nivå som honom, när resultaten inte gått min väg. Då finns det en slags tröst i att diskutera, att gnälla, att skämta om att ge upp hela skiten.
Vi delar de här samtalen med varandra varje vecka. Försöker stötta, försöker klämma in lite hån, försöker förstå, försöker vara kyliga och vänta på bättre tider. Vissa stunder känns det som att de bättre tiderna aldrig kommer, att det är lika bra att inse att kvicksanden har blivit alldeles för djup. Då är det – på något sätt – skönt att ha någon vid sin sida som vet hur karusellen snurrar, som vet vad man faktiskt måste vada igenom för att uppnå de där lyckliga stunderna igen. Trots att personen har valt ett annat lag att gräva ner sig i.
Och även fast jag inte kan hjälp att småle lite när det går trögt för hans lag, när han sitter där och skakar på huvudet och går in i något slags nervöst sammanbrott, inser jag att rollerna snabbt kan kastas om. Snart sitter jag själv där, apatisk och jävlig och förstår inte varför mitt lag kan etablera ett vettigt anfallsspel. Därför lägger jag ibland en hand på hans axel mellan mina kraftiga skrattanfall.
Mest för att säga att saker – någonstans i jävlighetens jävlighet – oftast löser sig.
