Krönika: Är det här början på slutet?
Så kom dagen som vi alla har försökt att springa ifrån. Henrik Eriksson, Hank the Tank, Mr. Djurgården lämnar mesta mästarna efter 555 matcher i klubben som han älskar allra mest. Det är klart att förlusten skakar om föreningen rejält. Är det här början på slutet?
Om jag minns honom? Vem gör inte det? Bara 18 år gammal tillhörde han en tredjedel av den där energiska och sorglösa ungdomskedjan som jagade livet ur motståndarna längs sargerna. Tillsammans med Jacob Josefson och Carl Gustafsson rörde de om i gubbgrytan på allvar. Vad har egentligen förändrat sedan dess?
Mycket. Men också ingenting.
I en hockeyvärld där kommersiella intressen har ritat om landskapet fullständigt – där underliggande siffror har letat sig in i klubbarnas datorer – sticker en spelare som Henrik Eriksson ut. I en värld där allting ska mätas, räknas och jämföras så har han egenskaper som inte går att mata in i ett program.
Försök att sätta ett exakt värde på 555 matcher. Försök att dela och dividera en personlighet som gör att andra växer i ditt omklädningsrum. Och försök för guds skull att räkna varenda liten marknadsandel hos någon som kommer till jobbet varje dag – oavsett om det är ett sömnigt grundseriemöte i november eller en gnistrande och sprakande SM-final i april. Du kommer snabbt inse att det inte går.
Hur mycket du än försöker finns varken orden eller siffrorna för att ge Henrik Erikssons karriär någon slags rättvisa.
Det är inte konstigt att vuxna människor gråter just nu, att tidigare lagkamrater tar sig ut på sociala medier och fördömer klubbens beslut. När en spelare som Henrik Eriksson lämnar så påminner han oss om att tiden inte är evig, att vi har bara har den till låns. Och om vi har riktigt tur så fyller vi den med något som verkligen betyder något.
555 matcher är en livstid i sporten. Hela spelsystem hinner att bytas ut, nya regler hinner komma och gå – och nog fan hinner jättarna från förr att både falla och komma tillbaka.
Men Henrik Eriksson?
Han är fortfarande den där energiska och sorglösa spelaren som jagar livet ur motståndarna längs sargerna.
Djurgården står just nu inför en saftig ombyggnation. Robert Ohlssons era är över, en helt ny ledarstab ska guida klubben in i nya framgångar – precis som ett helt nytt gäng av spelare. En ledande profil som Dick Axelsson har gått vidare, en centerräv som Tom Wandell är inte längre kvar – och hårt jobbade backar som Jesper Pettersson och Robin Norell står inför andra äventyr.
Delar av stommen byts ut. Och självklart är och blir det läskigt att se om Joakim Eriksson har slagit bort en bärande vägg eller inte.
Mycket kan man säga om Djurgårdens sportchef. Han har tagit många obekväma beslut genom åren, nu kanske fler än någonsin. Samtidigt som det går att tycka att tajmingen att tappa Henrik Eriksson är helt fel – för det känns och är ju så – finns det också anledning att tro på det nuvarande lagbygge som Joakim Eriksson snickrar ihop.
Han har flera gånger om visat att hans trupper ger bang for the buck.
Men innan nästa säsong tar vid måste vi stanna till hos Henrik Eriksson. Det här är inget enkelt farväl. Det gör ärligt talat ont. Så pass ont att det här känns som början på slutet.
I en hockeyvärld där kommersiella intressen har ritat om landskapet fullständigt – där underliggande siffror har letat sig in i klubbarnas datorer – har Henrik Eriksson alltid varit sig själv. Det är inte konstigt att han har berört så många under resans gång.
Trots att han aldrig var eller blev någon poängmaskin visade han att det går att bli odödlig utan att göra massor av mål och assist.
Han har varit äkta hela vägen. Från det första till det sista skäret han tog i Djurgården.
