Krönika: Då behövs en förändring
Pulsen från seriefinalen har lagt sig – men tankarna fortsätter snurra. Djurgården ställer det bästa laget som Hockeyallsvenskan någonsin har skådat på isen, men lyckas ändå inte få till de enklaste av grunder. Hur länge kan vi låta det pågå?
I det enkla bor det svåra. I alla fall om man heter Djurgården Hockey. Det börjar bli länge sedan vi var bortskämda med ett fungerande grundspel, vi måste kasta oss bakåt ett gäng säsonger – någonstans till början av Robert Ohlssons era – för att urskilja den där ursinniga, väloljade lagmaskinen igen. Då riktade hela hockey-Sverige sina avundsjuka blickar mot Djurgården och frågade: Hur får ni det att stämma så bra? Vad är egentligen hemligheten?
I dag lever mesta mästarna under en helt annan verklighet. Nedskickade till Hockeyallsvenskan, kämpades om en plats tillbaka till finrummet, jagandes efter en försvunnen och bleknande identitet. Trots det finns det ändå en anledning att tro på en bättre morgondag. K-G Stoppels truppbygge är minst sagt imponerande. Det rymmer både storslagna stjärnor och hungriga supertalanger, en väl avvägd mix som har alla ingredienser att käka upp hela ligan. Med hull och puck.
Så, varför gör vi inte det då?
En sak är viktig att lyfta i det här sammanhanget innan vi skrinnar vidare. Och det är att Hockeyallsvenskan inte på något sätt är en liga man bara kan promenera igenom, du måste vara där varje kväll, du måste koppla på i varje byte och i varje beslut. Där finns det knappast några genvägar – speciellt inte för ett lag som Djurgården som alla vill slå, till varje jävla pris.
Motivation kan slå klass, vi har sett det så många gånger förr. Men det är knappast någon ursäkt till varför Djurgården fortfarande famlar efter ett fungerande grundspel, där defensiven och offensiven aldrig riktigt klickar i samtidigt. Det är snarare ett stort underbetyg till gruppen, ännu mer till tränarna som står i ledarbåset. Med det spelarmaterial som Joakim Fagervall, Marcus Ragnarsson och nytillkomne Michael Holmqvist har att leka med borde egentligen Djurgården vara ett självspelande piano som äger matchbilderna, oavsett motstånd.
Nu är ishockey inte så enkelt. Och det finns många delar att gifta ihop för att skapa ett framgångsrikt lag. I truppen finns delarna redan där – det går liksom inte att kräva mer. Men i tränarnas taktiska block är det betydligt tommare.
Vi kan dra fram vilka siffror vi vill just nu, hävda att offensiven stämmer mer och mer – för det gör den, vi är generellt mer spelförande nu än i inledningen av säsongen. Men vi måste också ena oss kring en siffra som bränner betydligt mer än alla andra. Och det är antalet tillåtna skott i egen skottsektor, där Djurgården just nu toppar med 303 stycken. Hur vi än vänder och vrider så är det spelet i egen zon som ser ut att grusa sönder drömmarna.
Matchen mot MoDo var ett perfekt exempel på det. Så även derbymötet med AIK. Djurgårdens förmåga – eller oförmåga – att hålla motståndarna borta från den heta ytan framför egen kasse är smärtsamt att följa, ett ständigt magont av dåliga beslut och tafatta försök. Och då har vi inte ens snuddat vid problemen kring uppspelsfaserna, där passningarna allt för sällan sitter på bladen.
Nog kan vi skylla på spelarna också. Det finns en nonchalans i deras uppträdande som måste slipas bort, men varje enskild lirare kan inte själv ansvara för helheten. Och det är just där det brister som mest. Plockar vi ut varje möte den här säsongen och synar matcherna enskilt så finns det bara ett par drabbningar där allt har stämt för Djurgården, där defensiven och offensiven har synkat med varandra. Precis som det gjorde för HV71 under förra säsongen.
Och det i sig berättar något mer om Djurgårdens problem. Det i sig pekar mer åt ett troligt systemfel, än något annat. Det är en bedrift i sig att inte få ut mer av det här stjärnfyllda laget. Men någonstans har Djurgårdens ledarstab – med Fagervall i spetsen – lyckats med just det.
Lyckligtvis så har Djurgården köpt sig värdefull tid. Dels genom ett utomjordiskt målvaktsspel från Carl Lindbom, men också genom ett strålande special teams – där lagets individuella skicklighet verkligen har tittat fram. Men kikar vi på Lindboms formkurva så börjar vi ana sprickor i hans tegelvägg. Det går inte att kräva mer av en 19-åring, han kan bara göra sitt bästa. Och det har varit gott nog för att ta Djurgården hela vägen upp till en andraplats i tabellen. Men det kommer inte att vara för evigt.
Det finns inget hållbart med att lita på enskilda spelare. Det finns inget hållbart i att tro att powerplay eller boxplay ska rädda oss ur varje svår situation. Speciellt inte när vi stångas mot lag som MoDo, Björklöven, Södertälje eller Mora som har kommit betydligt längre och har ett betydligt tryggare grundspel att falla tillbaka på när det stormar som värst.
35 inspelade poäng på 17 matcher, men också ett luftslott till grundspel. Det känns märkligt att behöva skriva de här raderna med tanke på tabelläget. Men ju längre in i säsongen vi har kommit, desto tydligare har det blivit att nuvarande ledarstab har kört fast.
Det finns fortfarande en möjlighet att vända det här, jag vill ändå tro att det går och måste ge det en handfull matcher till. Samtidigt krymper tålamodet för varje dag – och snart tvingas vi ställa de riktigt obekväma frågorna och ta de riktigt obekväma besluten. Att vi nästan har passerat den gränsen, trots all den gnistrande stjärnglans som finns i truppen, kanske redan nu besvarar frågan om vi borde byta ut namnen i tränarbåset eller inte.
En sak är i alla fall säker. Vi kan inte göra om samma misstag som förra säsongen. Vi kan inte stå och titta på och hoppas att allt bara ska lösa sig.
Om det är något vi borde ha lärt oss är det att agera i tid.
