Krönika: Det räcker nu – är ett skämt
Vi tvingades alla att vakna upp till en ny verklighet i morse. Och vi insåg mer än någonsin hur oberäkneligt allting är. Hur går vi vidare efter det här? Well. Vi kan väl för en gång skull sätta rejäl press på NHL.
Jodå. Någonting gick sönder i mig också när jag tidigt i morse såg hur Calgary Flames la armarna runt Marcus Högström och vandrade iväg mot en bitter solnedgången. Det blir lätt så när en favoritspelare lämnar, när förväntningar och trygghet smulas sönder precis framför ögonen.
Om vi ska vara ärliga hade vi nog aldrig tänkt tanken. Kanske för att han snart fyller 30 år, kanske för att han skrev på ett treårskontrakt i februari, kanske för att vi fortfarande är så naiva att vi vill tro på en annan typ av hockeyvärld. En värld där spelare stannar kvar: där kontinuiteten är själva navet i sporten, där vissa saker faktiskt är heliga.
Ändå står vi här. Utan vår härförare. Han som lassade närmare 25 minuter istid och som kunde vända en matchbild med sin stridsmörka blick. Han gav inte bara en trygghet i egen zon, hans dominans smittade av sig på medspelare och omfamnade både avbytarbåset och läktaren. Ja, den där bländande spelstilen gick till och med genom tv-rutan, strålade ut till alla som någonsin låtit hjärtat pumpa extra för Djurgården.
Att ersätta det som Högström stod för är omöjligt. Speciellt nu: när marknaden är sluten och lagen redan har roffat åt sig guldkornen. Vi måste inse den verkligheten. För han är nästan unik i det här sammanhanget– har alldeles för många uppsidor i en liga som SHL.
Nu ska han leva ut sin dröm. Slåss för det han fantiserade ihop på sitt pojkrum – för det som han säkert gick runt och dagdrömde om för fem år sedan när han spelade i division 2-laget Svegs IK. Trots att förlusten av Högström svider går det inte att le när man tänker på den resan han gjort hit.
Hur han aldrig gav upp.
Så vad gör vi med allt det här? Hur går vi vidare efter den här käftsmällen? Egentligen är svaret självklart: men knappast enkelt för det. En ersättare lär snart ramla in. Och det finns ett par namn som skulle passa, även om vi vet att det finns för mycket att leva upp till.
Men vi kommer att gå vidare. Precis som vi alltid har gjort. Och kanske, även om det är svårt att tro det just nu, blir det riktigt bra i slutändan. Vi har gått igenom värre saker tidigare: och det tycks alltid finnas en morgondag att vakna upp till där livet ger oss någonting nytt att le åt.
Men innan vi släpper den här smällen och fokuserar framåt behöver vi höja våra röster.
Mot NHL.
Och det skeva spelet som har uppstått mellan SHL och världens bästa liga. För om det är någonting därute som faktiskt pekar på hur märkligt förhållandet mellan ligorna är så är det den här händelsen.
Att en så bärande spelare som Högström kan värvas av en NHL-klubb i ett så här känsligt läge – för en ersättning på 240 000 dollar – är ingenting annat än ett skämt. Och trots att de flesta säger att situationen är ohållbar händer just nu ingenting.
Att NHL sitter på en joker i sammanhanget är inte speciellt konstigt. Det är till NHL alla hockeyungdomar vill – och det är också dit de flesta elitspelare siktar. Men det är nu, om någon gång, som beslutsfattarna måste inse vad NHL:s dammsugning av svensk ishockey faktiskt gör.
Och hur det påverkar oss som lägger våra hjärtan i en klubb som vi vill se växa.
Att vi behöver se spelare som Högström försvinna ur våra trupper på det här sättet är ett första knytnävslag. Att våra klubbar fortsätter att blöda ekonomiskt efter en sådan överenskommelse är ett andra.
Ingenting är svart och vitt. Och jag förstår att det finns mycket att vinna på ett nära samarbete med NHL, att det i slutändan också ger mycket tillbaka. Men det behöver inte betyda att svensk ishockey måste vika sig på det sättet som man gör just nu.
Det är dags att beslutsfattarna sätter ned foten och kräver betydligt högre ersättning från NHL-klubbarna. Det är dags att beslutsfattarna på allvar vågar visa hur värdefulla spelarna i de svenska klubbarna faktiskt är. Inte bara för att de svenska klubbarna ska få det bättre på längre sikt.
Utan även för att vi – som dag efter dag stöttar vårt klubblag – ska orka fortsätta drömma om nästa storhetstid.
