Krönika: Djurgården gör helt rätt
Patrik Berglund är klar för Brynäs. Och just nu är det svårt att jaga bort de tunga tankarna. Kanske lyckas vi omvärdera våra känslor när vi får lite perspektiv på allt. Fram tills dess kan vi trösta oss med att det här ändå är rätt beslut av Djurgården.
För ett år sedan briserade en hockeybomb i Sverige – och ishallarnas fönsterrutor tycktes aldrig sluta skallra efter nedslaget. Mitt i kraterns centrum stod Djurgården med NHL-spelaren Patrik Berglund i famnen och för en stund drogs allas ögon mot mesta mästarna. Just i det ögonblicket kändes det – för första gången på väldigt länge – som att alla tänkte: Djurgården är att räkna med nu, Djurgården menar fan allvar den här gången.
Omständigheterna var på många sätt annorlunda. Berglund hade lämnat en enorm påse med pengar på andra sidan Atlanten för att hitta tillbaka till sig själv. När hans gnista tändes igen stod Djurgården där med öppna armar och erbjöd en språngbräda tillbaka till rinkarna. Och det finns nog ingen i det här avlånga landet som kan säga att det inte var en mäktig värvning av stockholmarna. Om vi ska vara ärliga ser vi sällan tillskott av den magnituden i vår älskade liga.
Nu står vi här – ett år senare – och känner oss snuvade på precis allting. Brynäs starka insamling gav precis det genomslag som klubben önskade och behövde. Med Patrik Berglund och Simon Bertilsson i truppen har klubben en helt annan pondus. Det var som att Gävle som stad växte ett par decimeter i ett ögonblick.
Det är inte speciellt konstigt. Bertilsson kommer att ge deras backsida ett enormt uppsving, och Berglund – med sin tyngd och rutin – ger laget en stjärnglans som alla svenska klubbar suktar efter: vare sig man gillar Berglunds spelstil eller inte.
För Djurgårdens del innebär förlusten inte bara att man tappar sin bäste målskytt från den gångna säsongen. Det betyder också att man har ett läskigt hål att fylla på anfallssidan. Sett till de höga förväntningarna levde kanske aldrig Berglund upp till dem – och vi kan fastna i debatten om att han är överskattad eller inte. Men i slutändan råder det ingen tvekan om att han gjorde Djurgården till ett bättre ishockeylag med sina spetsegenskaper.
Och hans fina avslutning på grundserien berättade att vi inte hade fått se det bästa ännu. Att det antagligen fanns en till växel att lägga i för 32-åringen i ett tajt och hett slutspel.
Omständigheterna var som sagt annorlunda. Och en människa är bara en människa – även om den har spelat 717 NHL-matcher. För Berglund var resan tillbaka till gammal god form längre än många hade förväntat sig. Hans tidigare frånvaro från sporten spelade självklart en roll i sammanhanget, så även hans skadefyllda försäsong. Men när vinter blev vår i SHL kunde man se hur han tinade upp allt mer.
Just därför känns det extra jobbigt att se honom dra på sig en annan tröja nu. Vi fick chansen att uppleva en riktig stjärna på nära håll – men aldrig riktigt se honom skina på det sättet som han alltid har varit ämnad för att göra.
I en annan verklighet – i ett annat universum – där covid-19 inte slagit sitt grepp om jorden hade Djurgården och Berglund antagligen varit överens nu. Mesta mästarna tycks ha varit hans förstaval från början till slut, men när kontraktet aldrig kom, när Djurgården aldrig kunde och aldrig vågade så dök Brynäs upp med det han sökte.
Trots att Djurgårdens beslut att ge upp dragkampen svider just nu är det viktigt att se allting i ett större perspektiv. Vi befinner oss i extremt osäkra tider, där överlevnad måste ställas i det första rummet: oavsett vad som händer. För sportchefen Joakim Eriksson har det knappast varit enkelt. Trots enorma påtryckningar utifrån har han stått på sig. Trots alla ilskna röster om hans defensiva inställning har han förstått det absolut viktigaste i en tid då ingenting är som det brukar vara.
En spelare är aldrig någonsin större än klubben.
Inte ens om den heter Patrik Berglund.
