Krönika: En stark anledning till oro
Hur analyserar man ett lag som saknar flera av sina bästa spelare? Hur kan man ge en så rättvis bild som möjligt av det som utspelar sig på isen? Ja, helt enkelt är det förstås inte. Men att jobba sig ner till själva roten – hela vägen fram till spelidén – kan vara en bra start. Det är nämligen där som Djurgården har vacklat som mest.
Det finns mycket att säga om mesta mästarna den här säsongen. Men frågan är om inte ordet frustration ger den mest träffsäkra bilden av dem alla. Det blir nog lätt så när ett uttalat topplag – det som av många experter har lovprisats sedan upptaktsträffen – inte för sitt liv klarar av att dyrka upp ett bottenlag på ett tillfredställande sätt.
Egentligen hade dubbelmötena mot Örebro kunnat vara små naturliga trendbrott i vardagen, sådana som sker ett par gånger per säsong när energinivån inte riktigt är där: när tajmingen och flowet inte klaffar. För Djurgårdens del ser dock verkligheten annorlunda ut.
Och visst, skadesituationen behöver självklart vägas in för att ge en helt rättvis bild av läget. Att spelare som Andreas Engqvist, Jacob Josefson och Dick Axelsson inte är med på isen svider in i oändligheten: för alla tre sitter inne på spetsegenskaper som gör skillnaden både i de små detaljerna men också för helheten. Men ibland behöver sådana förutsättningar förbises för att komma ner till kärnan av problemet.
Sedan Djurgården för ett par år sedan började omstrukturera sin spelidé och skissa fram ett nytt och modernt förhållningssätt har vi matats med några vägledande ord som har satt tonen för allting. Som: hög forechecking som drivs av frenetisk skridskoåkning. Eller: ett tydligt och rakt passningsspel över hela banan. Men också: den där eviga viljan att tävla om varje millimeter på isen.
Förra säsongen såg vi vad spelidén kan leda till, hur långt det faktiskt går att nå om alla beståndsdelarna finns där och spelarna förstår innebörden av dem.
Den här säsongen har vi också fått se vad filosofin kan göra mot lag som kommer i dess väg, hur den kan trasa sönder försvarlinjer helt och hållet. Men vi har också fått en svidande inblick i det som händer om spelarna inte når upp till kraven som spelidén livnär sig på. Och också hur lag kan dra nytta av spelidéns enkla uppbyggnad.
Det färskaste exemplet kommer från dubbelmötena mot Örebro. Redan under den första drabbningen i Örebro var det tydligt att Djurgården inte var påkopplade, att de inte var närvarande. Och det utnyttjade hemmalaget hänsynslöst. Medan gästerna spelade sig fast i sin egen zon med konstiga passningsbeslut passade ett smart Örebro på att vrida upp sin höga press. Resultatet? Ett Djurgården som fick se sig totalt frånåkta.
Returmötet på Hovet – som slutade 2–0 till gästerna – blev knappast en lyckligare historia. Även om energinivån var högre från hemmalagets sida kändes de ständigt sönderlästa av ett Örebro som lugnt och metodiskt ställde upp i mittzonen och styrde ut Djurgårdens anfallsförsök hela vägen till sarghörnen. Trots att desperationen slog igenom då och då kom hemmalaget nästan ingenstans.
Tyvärr är det inte första gången som det händer den här säsongen. Det genomgående temat har istället varit att Djurgården inte har lyckats svara upp till den spelidé som redan funnits och finns utlagd framför dem. Speciellt inte mot de lag som har lärt sig att hantera deras sätt att spela på, som har förstått vilka knappar de måste trycka på för att bromsa den skridskotunga anfallshockeyn.
Det blev smärtsamt tydligt nu mot Örebro. Och det var smärtsamt tydligt mot Malmö för några veckor sedan. Djurgården hanterar inte sin egen spelidé fullt ut. Och det – om något – är en stark anledning till oro.
Med den analysen framför oss är det läge att rycka i alla lösa trådar som finns för att förstå var någonstans det faktiskt brister. Problemet är bara att trådarna är många – och att de spretar kraftiga åt olika håll.
I det trassliga garnnystandet hittar vi nämligen skadade nyckelspelare, en oroväckande övertro på vissa individer i laget, en osäker målvaktssituation, en tungt belastad trupp efter alla landslagsuttagningar, en tydlig ovilja till aktiv matchcoachning och en sportchefsinsats som – så här med facit i hand – har inneburit att frånvarande stomspelare har ersatts med andra, mer lågkvalitativa lösningar. Ja, läget har knappast varit tacksamt mot Joakim Eriksson. Men tyvärr har aldrig sportchefsjobb varit av den förlåtande naturen.
Även om säsongen redan har bjudit på den här typen av dalar tidigare som sedan har vänts till positiva trender igen så krävs det inget analytiskt geni för att förstå att Djurgården står inför väldigt många obesvarade frågor när det återstår tio omgångar kvar av grundserien. Vi vet alla vad laget är kapabelt till när de verkligen är påkopplade, när de är närvarande i stunden. Men vi vet också vad som finns på den andra sidan: vilket mörker som faktiskt lurar där.
Att Djurgården inte hanterar sin egen spelidé så här sent under grundserien säger mycket om lagets problem.
Att varken ledarna eller spelarna har förmågan att bryta sig ur sina ovanor säger desto mer.
