Krönika: En känsla av guld
Ibland räcker en period för att frälsa en hel kväll. Och visst fanns det en känsla av guld över Djurgårdens sätt att spela under matchens första tjugo minuter. Frågan är bara vad den här urladdningen faktiskt betyder i det långa loppet.
När Daniel Brodin drog den där explosiva dragningen som tog honom förbi Brandon Gormley och som slutade med matchens första fullträff gick det verkligen att känna att det skulle bli åka av. Men att det gick så snabbt som det gjorde var nog ingen beredd på. Och framförallt inte hemmalaget: som tvingades samla ihop spillrorna av sig själva efter tjugo omskakande minuter.
Det är inte speciellt konstigt att Frölunda var skakade. När Chay Genoway turligt nog fick in 1–1-pucken via Jason Garrisons kroppshydda pekade det mesta på ett tajt och svettigt möte mellan två topplag. Istället fick ett chockat Scandinavium se hur gästerna gjorde mål på allting.
Och med allting – ja, då menar vi fan allting.
Om det inte var stolpen som hjälpte till, som när Jakob Lilja läckert bröt in mot mål och la pucken under Johan Gustafssons stöt, så var det sargen som skapade en perfekt genomskärare som inte Marcus Davidsson hade missat ens om han tvingats bära ögonbindel.
Ja, det fanns en märklig känsla över den effektiviteten som Djurgården visade upp. Som att alla de 46 skott de avlossade mot Malmö omvandlades till en lyckosam fyrklöver för framtida tur och framgång. Men även om pucken studsade bortalagets väg på ett nästan provocerande sätt kändes det aldrig speciellt orättvist. För Djurgården sköljde verkligen över Frölunda: gjorde fina instick till varandra, höll en frustande maxfart i varje situation – och transporterade och spelade pucken på ett effektivt och smart sätt.
När periodsignalen ljöd hade alla fullt upp med att samla intrycken av det hysteriska som precis hade utspelat sig. Och Djurgårdens spel lyckades äntligen – efter en lång period av ojämna prestationer – leva upp till de där guldtipsen som experterna strösslade över laget under upptaktsträffen. Även om stockholmarna för bara en vecka sedan landade en vinstsvit på fyra raka matcher var det ändå ett bra tag sedan proppen drogs ur på samma hänsynslösa sätt.
Den dynamiska förstakedjan med Lilja, Jacob Josefson och Brodin exploderade framåt, den vindsnabbe Axel Jonsson-Fjällby trampade sig förbi försvararna och Emil Bemström gjorde det han är bäst på – nämligen mål. Samtidigt såg backarna, anförda av försvarsgeneralen Alexander Urbom, nyförvärvet Garrison och offensivt skicklige Linus Hultström, till att göra rätt avvägningar för att öppna upp ytor för sina anstormande forwards. Det var det perfekta samspelet: en ren och skär uppvisning.
Men så var det två perioder till. Och tillhör man den analytiskt lagda hockeysupportern går det att hitta fel även i den här matchen. För även om Djurgården mer eller mindre stängde tillställningen redan i den första perioden så gav de också Frölunda chansen att hämta ikapp den i mittperioden. Det kanske låter hårt att säga det: men utan Adam Reideborns strålande insats mellan stolparna hade matchbilden tagit snabba steg närmare en nagelbitare.
Istället för att fortsätta trumma på hamnade gästerna i flera felbeslut, där speciellt onödiga utvisningar tog på sig huvudrollen. Slarvigt, kan tyckas. Men tyvärr har 60 minuters topprestation under en och samma match inte varit Djurgårdens starkaste sida den här säsongen. Topparna är galet höga – men så är också dalarna. Och någonstans vet vi alla att Djurgården inte kan göra den första perioden mot Frölunda till en tillfällighet för att slåss om guldet. Den prestationen måste plockas fram betydligt oftare än så.
Men varför fastna i sådana tråkiga tankegångar nu? Låt oss leva i nuet en liten stund till. Vi var ändå här för att se mål – och det fick vi. Och vi sjönk ner i arenastolarna eller tevesofforna för att bli underhållna – och nog blev vi det också.
För även om det inte var 60 perfekt genomförda spelminuter går det inte att bortse från den otroliga urladdning som Djurgården visade upp i den första perioden. Och även om det känns stort att säga det så fanns ändå den där lockande känslan av guld i varje skridskoskär under matchens första tjugo minuter.
Och ska vi vara ärliga är det precis sådana stunder – just sådana magiska tillfällen – som får oss att minnas varför vi är så djupt förälskade i den här sporten. Och varför vi hela tiden bestämmer oss för att stanna kvar i den.
