Krönika: Han är en större spelare nu
För ett och ett halvt år sedan ställdes Daniel Brodin inför en av karriärens absolut tuffaste utmaningar. I dag är det svårt att med blotta ögat se spåren från hans hemska korsbandsskada. Men det syns ändå tydligt att han bär den med sig i allt han gör. För den gjorde honom till något större än det han tidigare var.
Det var någonting som hängde i luften. Kanske är det överdrivet att säga att matchen var en vattendelare, men den kändes som att den skulle sätta tonen för vilket lag Djurgården vill vara – och vilket lag de faktiskt är. Två raka förluster är ingen tung svit, det får inte någon backlucka att skrapa i asfalten. Men tre raka torsk. Då börjar vi ändå närma oss något annat. Något betydligt värre.
Kanske var det den insikten som fick Djurgården att kliva fram och skaka av sig de två senaste bottennappen. För om vi ska vara ärlig har sprickorna i truppbygget varit extra synliga den senaste tiden. Mest det svajiga och nonchalanta försvarsarbetet, men också det osunda beroendet av en fungerande förstakedja.
När Daniel Brodin piskade in 1–0-pucken bakom Viktor Fasth och glädjekastade sig mot sargen var det som att alla press som byggts upp den senaste tiden bröt sig loss från spelarnas axlar och seglade iväg. De har veta – mer än någon annan – att deras nivå den senaste tiden inte har varit till belåtenhet för ett lag som av många experter har tippats till att ta hem guldet.
Och nog känns det mer logiskt än någonsin att det var just Brodin som gjorde den där förlösande fullträffen. Han om någon är det perfekta ansiktet utåt för den moderna djurgårdaren, med sin energiska, snabba och giftiga spelstil. Men också för att han själv har satt sig i positionen att vara en matchvinnare åt sitt lag.
Det finns så många saker att säga om Brodins resa fram till det ärofyllda uppdraget. Men om vi bara får använda ett enda ord för att ringa in det han har lyckats med så måste det – utan någon som helst tvekan – vara målmedvetenhet.
Jag tror att vi alla minns den där träningsmatchen som Tre Kronor spelade mot Lettland kring vårkanten förra året. Hur Brodin fick en lettisk spelare över sig och knät plötsligt vek sig på ett märkligt sätt, hur han inte kunde ta sig av isen på egen hand utan tvingades att luta sig mot lagläkarnas axlar. De krossade drömmarna i hans ögon då. Som att han visste hur allvarligt det var. Som att han förstod vad det här kunde innebära för hans framtida karriär.
Vad som väntade efter det – när det konstaterades att hans korsband var helt av – är nog svårt att beskriva om man själv inte har varit just där och upplevt det själv. Att behöva träna på egen hand och springa sitt egna slitsamma lopp är knappast optimalt när man ägnar sig åt lagsport. Det finns en isolering i det som skrämmer. Men det är oftast där bra spelare och riktigt bra spelare skiljer sig åt. I viljan att tävla mot sig själv. Och hela tiden flytta sin inre gräns längre och längre fram.
Det var precis det Brodin gjorde. Men när han väl kom tillbaka i spel var han bara en skugga av sig själv. Och under slutspelet var han förpassad till bänken, tvingad att uppleva festen på håll. Det var först i semifinalserien mot Skellefteå som han fick kliva fram och spränga bort rosten från sina hockeyskydd. Och just där – just då – fick vi se en första glimt av den framgångssaga vi nu upplever.
Med 2–0-segern mot Växjö färskt i minnet har inte bara Brodin sett till att bli matchvinnare åt sitt lag igen, han har även befäst sin titel som skytteligaledare i hela SHL. Med hjälp av en nytänd Jakob Lilja och en magisk Jacob Josefson har han snabbt klättrat till toppen. Han är en uppgraderad variant av sig själv: med snabbare passningsspel, skarpare speluppfattning och ett vassare målsinne.
Och den framgången bärs knappast bara upp av en fin omgivning. Den bottnar istället i Brodins förmåga att vända en av hans tuffaste utmaningar i karriären till någonting vackert. När hemmavinsten mot Växjö fortfarande bara var några minuter gammal summerade han själv den tuffa resan han upplevt det senaste året på bästa tänkbara sätt.
– Jag har jobbat hårt för att vara här i dag.
Ja, nog fan har du gjort det. Och det är precis det som har gjort dig till något större än det du tidigare var.
