Krönika: En uppfriskande sågning
På torsdag kan säsongens upplaga av Djurgården bli historisk. Det är inte konstigt att sportchefen Joakim Eriksson gick ut i klubbens officiella studio och sågade sitt eget lag. Han känner pressen – och han ser vad som håller på att hända. En förlust är en förlust. Men det finns ändå olika nivåer i helvetet att förhålla sig till.
Vi har sett den förut. Joakim Eriksson svarta blick är kanske något av det mest intensiva man kan uppleva i det här avlånga landet. Både som spelare och ledare har han tidigare bränt av när känslorna har svämmat över: visat att det finns någon jävla gräns. Och att man inte passerar den ostraffat.
I går sjönk Djurgårdens sportchef ner i studiofåtöljen och blottade sitt allra innersta inför en hel hockeyvärld. Han drog ut bärande spelare i ljuset, krävde ansvar från gruppen och kritiserade laget så kraftigt att man nästan kunde höra det brummande motorsågsljudet dåna där inne i studion.
Ärligt talat var det uppfriskande. Inte bara för att Joakim Erikssons matchanalys var spot on i all sin frustration. Utan också för att vi fick uppleva något som annars bara hörs innanför stängda omklädningsrumsdörrar.
Med tanke på hur Djurgården kom ut på Hovets is under tisdagskvällen så fanns det all anledning att tro på tre poäng. Samtidigt som HV71 vek ner sig och blev passiva trummade hemmalaget igång med sin höga forechecking och lyckades nagla sig fast i gästernas zon. Utdelningen lät inte vänta på sig. Och när Manuel Ågren tog ett par snabba skär med pucken och skickade in 1–0 genom ett rappt handledsskott trodde vi nog alla att tonen var satt för matchen.
Istället hittade Djurgården en väg ur sin egen medvind.
Det är precis därför krisen börjar krypa allt närmare stockholmarna. För det var inte HV71 som var speciellt bra i går – det var Djurgården som var riktigt usla. Och allting tog sitt avstamp i egen zon, där hemmalaget hade enorma problem att göra det allra minsta som krävs av en hockeyspelare på elitnivå: nämligen grundjobbet.
På gästernas 1–2-mål var det som att Robin Norell stod helt still i sitt försvarsarbete, samtidigt som Mantas Armalis inte täckte sin första stolpe. 1–3 kom när Djurgården spelade fast sig själv i egen zon och tjuvrusade på gubben bakom mål istället för att stänga motståndaren framför kassen – och 3–4 var frukten av ett fullständigt viljelöst och passivt försvarsspel.
Det var som att spelarna inte brydde sig. Som att de inte längre förstod de enklaste av grunder i en sport som de har utövat under en hel livstid.
Det var inte speciellt konstigt att Joakim Eriksson brände av totalt efter slutsignalen. Det var inte speciellt konstigt att han pratade om en ”mental härdsmälta” och kallade insatsen för ”ett fruktansvärt loserbeteende”. Han berättade bara det han kände och vägrade linda in det i bomull.
Det finns som sagt olika nivåer i helvetet. Den högsta nivån är förlusten i sig, den lägsta är att inte ens göra grundjobbet.
I morgon väntar säsongens absolut viktigaste match. Djurgården befinner sig i ett jobbigt vägskäl och måste bestämma sig för vilket lag man tänker vara den här säsongen. Färjestad kommer på besök – och en sjätte raka hemmaförlust skulle innebära ett nytt bottenrekord för Djurgården.
Hur man än vrider och vänder på ansvarsfrågan kring den här soppan så behöver mesta mästarna förstå allvaret i situationen. Tiden att peka ut syndabockar är knappast här, den värsta paniken har inte sipprat in riktigt än. Spelarna och ledarna har fortfarande en chans att göra något bra av den här säsongen – och den resan början inifrån.
Djurgården befinner sig som sagt vid ett vägskäl.
Om inte Joakim Erikssons sågning kan väcka laget är vi riktigt illa ute.
Läs även: Fem tankar efter tangerat bottenrekord
