Krönika: Han lämnar ett hål efter sig
Vissa spelare kanske aldrig är ämnade för det starka strålkastarljuset. Deras roll är att kliva på isen och hoppas att alla såg hur de täckte det där stenhårda slagskottet. Nu när allas blickar är riktade mot sportchefens nästa offensiva drag är det lätt att glömma bort vad William Lagesson faktiskt gjorde – och vilket stort hål han lämnar efter sig.
Ja, jag ska erkänna. Min svaghet för offensiva spelartyper som har nästa snygga solomål, nästa geniala passning och nästa urläckra tunnel mellan motståndarens ben i sitt sikte har varit min drog sedan jag förälskade mig i sporten. Jag har dyrkat Fredrik Brembergs handleder, ryst över Marcus Sörensens aviga finter – aldrig riktigt släppt Espen Knutsens magiska blick i anfallszonen.
Det är vad det är, helt enkelt.
Och jag är knappast ensam. Vi har nog alla begäret av det där nätrasslet, vi drivs nog alla av nästa fullträff, vi måste bara få se den där målgivande passning en gång till. Det är inristat i våra hockeyhjärtan – och går inte att tvätta bort.
Att vara en defensivt inriktad back dessa dagar är inte det som gör att du pryder flest tidningsomslag. Utvecklingen har istället förvandlat de offensivt skickliga spelarna till superstjärnorna. Det är på dem som vi lyser våra uppmärksamhetslampor. För att media säger så, för att sportens framsteg kräver det, men också för att vi – hur vi än vänder och vridet på det – faktiskt vill det.
Vad betydde William Lagesson för Djurgården den gångna säsongen? Hur stor del hade han i lagets oväntade framgång?
Det är alltid svårt att mäta vad en enskild spelare betyder i en lagsport. Men om vi bryter ned spelet i beståndsdelar och synar vad som krävs för att nå framgång hittar vi de självklara bitarna. Som: att ha de där lirarna som gör målen. Eller: den där målvakten som kan göra de matchavgörande räddningarna under slutminuterna. Men också: den där backen som kan sätta pucken på rätt blad när laget ska ta sig ur egen zon.
Sedan finns det spelare som William Lagesson. Eller snarare: människor som William Lagesson. För jag vill inbilla mig att vara en defensiv back ofta handlar om personligheten. För någonstans mitt i den här snabbsnurrande hockeyvärlden – där offensiva värden ofta går före defensiva värden – finns det också de som vill, eller måste, finna sig i en roll som inte törstar efter samma uppmärksamhet, som kanske inte är det naturliga samtalsämnet efter slutsignalen.
Det handlar ofta om att finna sig i den mer tillbakadragna rollen – och njuta av den. Se prestigen i att kasta sig framför pucken, med vilken förbannade kroppsdel som helst, bara pucken aldrig når fram till målburen. Eller att förstå vad ett krig i sarghörnen faktiskt kan leda till några sekvenser senare. Men också vad en defensiv tackling, inte en sådan där publikfriande open ice hit, kan dyrka upp ytor för medspelarna så att de kan ställa om spelet snabbare.
William Lagesson gjorde precis det. Okänd för många kom han in från början och städade på egen planhalva som att han var golvmoppen – och motståndarna det irriterande dammet i hörnen. Han täckte skotten, han tog det fysiska jobbet och han dödade minut efter minut i boxplay.
Och vi läste sällan om honom på tidningarnas framsidor, vi fick bara då och då se hans namn i rubrikerna.
När vi nu tar en titt på truppen – och följer Joakim Erikssons jakt på en spetsforward – blir det smärtsamt tydligt att Djurgården just nu saknar en spelartyp som William Lagesson på backsidan. Förlängningen med Alexander Urbom var därför livsviktig, och Tom Nilssons comeback efter alla skador och sjukdomar var ett lugnande medel i sammanhanget.
Men sedan då? Vad finns det mer efter det?
När pucken släpps nästa säsong har Djurgården siktet inställt på att upprepa succén. Det finns en del som pekar på det – men också en del som pekar mot det. Att William Lagesson inte är en del av resan är helt klart ett av orosmolnen. Han lämnar efter sig ett tomrum som få kan fylla – och det hålet kan, om det vill sig riktigt illa, bli alldeles för svårt för laget att täppa igen.
Vissa spelare kanske aldrig är ämnade för det starka strålkastarljuset. Men de skiner ändå ikapp på sitt alldeles egna sätt.
Låt oss aldrig blunda för det.
