Krönika: Hur länge kan vi vänta?
Vad säger man till ett lag som är på gång men som inte får med sig några poäng? Hur tröstar man ett gäng hockeykrigare som inte lyckas stänga matcherna? I den bästa av världar svarar du: tålamod. Men det är inte så SHL-tabellen fungerar. Den är betydligt mer hänsynslösare än så.
Om ordet uppgiven skulle få för sig att forma om sig till en mänsklig kropp så hade Barry Smith varit den första personen som den hade skulpterat sig till. I alla fall i går. I alla fall efter den vidrigt fräna kallduschen som Djurgården tvingades ställa sig i efter att ha tappat en 4–3-ledning till en 4–5-förlust i den tredje perioden.
Så många värdefulla poäng som har gått till spillo de senaste matcherna. Så många flytvästar som har guppat iväg mot horisonten och försvunnit. Det är nästan skrattretande, mitt i allt det nattsvarta.
Sex raka förluster speglar inte det grundspel som laget har visat upp mot topplag som Växjö, Rögle, Frölunda och Färjestad. Någonstans mitt i det tunga spelschemat har mesta mästarna växlat upp och börjat hitta rakare och tydligare uppspel, som har lett till mer fart och tryck i anfallszonen. Samtidigt har det funnits en gnista i arbetsinsatserna – en glöd som har viskat att spelarna inte tänker låta det här falla helt fritt längre.
Samtidigt har laget blivit stenhårt straffat för sitt naiva spel i egen zon. Det blir lätt så när man inte kan freda sitt eget mål. När motståndarna får vinna den uttjatade insidan framför kassen.
Även om känslan kring Djurgården har varit allt ljusare de senaste matcherna – i alla fall om vi ser till det grundläggande spelet som börjar bli allt mer strukturerat – så talar siffrorna om en helt annan verklighet. Och det är här det blir skrämmande på riktigt. Det är här vi måste lämna vår magkänsla om att det ser bättre och bättre ut och inse vilket monster som Djurgården står inför:
- 188 tillåtna skott i egen skottsektor.
- 46,21 i corsiprocent.
Det är inte konstigt att laget har börjat överge sin read and react-taktik för en mer framåtlutad spelstil igen. I det systemet finns det ändå utrymme att vara det spelförande laget. Och över tid brukar det oftast leda till fler segrar än förluster.
Men i slutändan gör det varken till eller från om inte försvarsspelet sitter där det ska.
Om det är något som Djurgården måste göra de kommande omgångarna så är det att stoppa blödningen från egen skottsektor. Den heta ytan, som motspelarna hela tiden söker, måste laget äga till varje pris. I varje match. I varje minut. I varje sekund. Annars kommer det aldrig att lyfta. Oavsett hur lovande det ser ut i offensiv zon.
Med fem inspelade poäng av 27 möjliga behövs det inget avancerat hockeylabb för att förstå att Djurgårdens tid börjar att rinna ut. Och att det är flera viktiga bitar som helt plötsligt måste falla på plats i en självförtroendesargad trupp som har en enorm press på sig – både inifrån och utifrån.
Ser vi till värsta tänkbara scenario så står stockholmarna och tittar rakt in i käftarna på monstret just nu. Med en helt nya ledarstab och en stor omsättning på spelarsidan var det här det sista som truppen behövde. Efter förra säsongens besvikelse – med en urvattnad järnkaminsanda och en bedrövlig inställning – har Djurgården hela tiden haft något att bevisa.
Att den nya satsningen har börjat med kaos säger kanske något om hur föreningen mår. Även om vi är för rädda att erkänna det.
Med det sagt är det fortfarande inte för sent att vända den här skiten till något fint. Den individuella skickligheten finns i gruppen – och med Marc-André Gragnani på ingång blir det ännu mer tryck i grejerna. Men då måste laget ställa in sig på att göra grundjobbet på allvar den här gången.
Frågan är hur länge vi kan vänta? Frågan är hur länge Barry Smith sitter säkert?
Även om hans CV är enormt imponerade och hans förmåga att utveckla spelare är vida känt så går det att ana sprickorna i hans fasad just nu.
Även om det går att ha åsikter om domarnivån i SHL – för nog finns det flera saker som måste bli betydligt bättre – så känns det desperat att den femfaldige Stanley Cup-vinnaren lägger sitt fokus där efter matcherna. Speciellt när man ser till det spel som laget har visat upp i egen zon den här säsongen.
Det går att prata sig blå om att det är orättvist. Det går att skjuta ifrån sig att det här är den sämsta starten för Djurgården på 20 år. I slutändan spelar det egentligen ingen roll. SHL-tabellen bryr sig nämligen inte ett skit om hur mycket du sparkar, slår och viftar i ren frustration.
Den är betydligt mer hänsynslösare än så.
Läs även: Tio spaningar efter Färjestad
