Krönika: Kan ni lova oss det, SHL?
Samtidigt som klubbarna rustar inför en ny säsong står världen fortfarande på paus. I höst kan SHL som liga tvingas ta flera obekväma beslut. Frågan är om supportrarna kommer att finnas med i deras tankegångar?
Världen är upp och ner. 2020 har skakat om allt vi vet men också allt vi har sett fram emot och lämnat oss i en läskig limbo som inte har något slutdatum. Vart är vi egentligen på väg? När kan livet återgå till det normala? Kommer det någonsin att göra det igen?
Samtidigt som de mer existentiella frågorna sipprar fram ur varje vrå förbereder sig SHL-lagen för nya utmaningar. Trots att säsongen avslutades under de märkligaste omständigheterna hittills så måste showen gå vidare. Tur är väl det. I en jobbig och osäker verklighet kan det vara skönt att se någon form av positivitet: och varje spännande nyförvärv tycks ändå skjuta in ett välbehövligt ljus i mörkret.
Men det tar knappast bort den tunga frågeställningen som svävar över oss just nu. Även om det har kommit in rapporter som ger en positiv bild av smittspridningen så finns det ingenting som säger att hösten är fredad: att arenorna kan fyllas då, att vi kan få jubla tillsammans igen. Det är ett glädjescenario som mycket väl kan stanna vid en naiv dröm.
Det har redan börjat diskuterats olika alternativ. Om inte restriktionerna lättat till de första pucksläppen i mitten av september så måste vi ställa in oss på andra vägar. Färjestad har redan börjat förbereda sig.
– Jag tror att vi mentalt bör ställa in oss på att säsongen kan starta inför tomma läktare, har klubbens GM Peter Jakobsson nyligen sagt till Värmlands Folkblad.
För några månader sedan fick vi alla uppleva en SHL-omgång utan publikens varma kärlek under matcherna: och helt ärligt kändes det… konstigt.
Det var inte riktigt hockey vi tittade på då. Det var något annat.
Jag ska villigt erkänna det. När det rapporterades om att slutspelet kanske skulle genomföras – att det fanns en liten chans, bara publiken inte var på plats, bara spelarna testades, bara allting skedde på en och samma ort under isolerade former eller vad fan det nu var – så kände jag hur glädjen strålade genom kroppen. Jag skulle få se hockey igen – oavsett vad det skulle kosta.
I dag är jag inte lika säker längre. Med den sista grundserieomgången färskt i minnet: då Scandinavium var så tyst att det gick att höra vad spelarna sa till varandra – så känner jag snarare en stigande sorg och oro innanför bröstet.
Samma sak kände stora delar av fotbollsvärlden när Bundesliga valde att kicka igång igen inför tomma läktare. Thomas Wilbacher på Expressen pallade bara en halvlek.
”Vad är det här för skit egentligen? Fotboll utan publik är en annan sport. För mig får de gärna lägga ner tills klubbarna kan släppa in publiken igen”, skrev han efter slutsignalen.
Trots det utspelet vore det helt logiskt av SHL att titta på andra alternativ, där spel inför tomma läktare inte är en omöjlig ekvation – utan snarare en nödvändighet. Men det är också här någonstans min egen värld som supporter kraschar in i tankar som inte rör pengar, marknad, produkt. Samtidigt som jag vill se hockey igen, kanske mer än någonsin, så är jag orolig för vilka signaler det faktiskt sänder om det blir spel inför tomma läktare i höst.
Den tanken kvävs knappast efter att jag slängt ut en fråga på twitter där jag lyfte fram två tänkbara alternativ: ingen publik – ingen hockey. Eller: hellre utan publik, än inget alls. Att 40% valde det första alternativet, ingen publik – ingen hockey, är ändå en uppseendeväckande siffra. Och den säger ändå något om något. Oavsett hur mycket man längtar efter en ny säsong eller inte.
Genom åren har tyvärr inte SHL gjort sig kända för att ha örat mot supporterrälsen. Snarare tvärtom. Det gör knappast ett krav att ställa in eller skjuta upp säsongen mindre dramatiskt. Samtidigt är det nu – om någonsin – som SHL faktiskt kan sätta ner foten och visa vilka som egentligen är den riktiga maktfaktorn i dagens hockeylandskap. Det är nu, om omständigheterna kräver det i höst, som ligan kan skala bort alla kapitalistiska lager och istället se kärnan som faktiskt har tagit oss dit vi är i dag.
Just därför hoppas jag att SHL lovar alla supportrar att de aldrig kommer att se ”hellre utan publik, än inget alls” som ett alternativ. Just därför hoppas jag att SHL istället kommer att vända sig mot sina supportrar i det skarpaste av lägen och säga:
Ni är det viktigaste vi har.
Vi kan inte göra det här utan er.
