Krönika: Ja, jag är fan förbannad
Vi står inför den slutgiltiga domen. Den osäkra publikfrågan bränner hål i vår verklighet just nu – och det enda vi vill ha är svar. Samtidigt har spelet redan rullat igång och paniken stiger för varje timme som rinner förbi. Och mitt i allt det här trängs besvikna tankar om mänsklighetens ego. Välkommen till årets upplaga av SHL.
Det har funnits ett visst domedagsskimmer över vår älskade sport under de senaste dagarna. Hoppet tändes för några veckor sedan när Folkhälsomyndigheten föreslog ett maxtak på 500 åskådare. Känslan då var plötsligt: grönt ljus. Nu kommer det snart att rulla på. Nu får vi äntligen tillbaka vår älskade ishockey som vi minns den, som vi känner den.
Sedan dess har det varit skrämmande tyst.
Och för varje vecka, dag, timme och minut så har osäkerheten växt sig allt starkare. Tänk om vi stannar kvar vid 50 åskådare? Tänk om vi bara får vara 500 personer? Tänk om det inte blir den där procentuella lösningen som vi alla vill se? Tänk om vi bara står och trampar på samma gamla plätt och ser hur våra bankvalv töms till bristningsgränsen?
Ja. Tänk om.
Den här sommaren har varit en emotionell resa som har liknat de mest korkskruvaktiga av berg- och dalbanor som den här världen har att erbjuda. I pandemins hemska spår har många av oss lämnats i sorg och oro – och tyvärr ser vi fortfarande inget välbehövligt ljus framför oss. Morgondagen är på paus: men rullar på något konstigt sätt på ändå. Precis som vår älskade ishockey gör just nu.
Det har blivit smärtsamt tydligt efter de första omgångarna utan de större publikmassorna på läktarna. Vi hankar oss fram, får det att fungera, kan ändå njuta av matcherna. Men en del av sportens själ är inte här, en del av sportens själ sitter hemma framför tevesofforna och drömmer om att få sjunga fram sina hjältar på plats. Bara en gång till.
Det är vad det är, helt enkelt. Och extrema tider kräver oftast extrema åtgärder.
Som att: erbjuda svindlande dyra kontrakt till nya stjärnspelare under en brinnande pandemi. Eller att: starta swishkampanjer där långsiktiga mål får stå tillbaka för det kortsiktiga.
Nej, det här är inget enkelt ämne att putta upp till ytan och prata om. Det stannar oftast vid simpel pajkastning, skruvas om till mindre sansade diskussioner och skiftar fokus mot syndabockar. Och där vet vi att det sällan finns speciellt mycket att hämta.
Men efter den här sommaren är det svårt att sitta tyst längre. Efter den här sommaren – som har gjort årets upplaga av SHL till en av de mest namnkunniga någonsin – finns det mycket att vara förbannad över. Speciellt om man har suttit vid sidan om och sett hur vissa har gasat sig in i krisen, istället för att dra i handbromsen och ta ett steg tillbaka.
Jag tror vi alla förstår vad ett dåligt besked från regeringen och Folkhälsomyndigheten kommer att göra med sporten vi älskar. Jag tror vi alla förstår hur illa en verklighet utan publik faktiskt blir när utgifterna tickar på – medan inkomsterna har stannat av. Även om vi inte ens kan, eller för den delen vill, närma oss den tanken så vet vi det. innerst inne.
Ändå står vi alltså här med en lista på dyra nyförvärv som aldrig tycks ta slut. Ändå har klubbar under sommaren härjat på spelarmarknaden som att alla våra problem bara skulle vara lösta till premiären. Trots en enorm osäkerhet kring pandemins nästa steg – trots en enorm osäkerhet gällande publikfrågan.
Det är en ny nivå av naivitet. Det är en ny typ av egoism.
Och just nu känns det svårare än någonsin att se hur vi ska kunna gå framåt som en samlad enhet igen. En för alla, alla för en? Snarare en för en – ingen för någon.
Visst kan varje klubb gömma sig bakom rädslan för att åka ur. Och visst kan varje klubb hänvisa till den hårda konkurrensen och säga att de var tvingade att ta in alla dyra lirare – att de behövde, för sin egen överlevnads skull.
Men de kan inte frånsäga sig hur de har piskat på den här hysteriska värvningshetsen som vi har sett de senaste månaderna. Och de kan inte heller peka på att de inte visste något, att de inte förstod allvaret redan för ett halvår sedan när sista omgången spelades inför tomma läktare.
I slutändan kommer hela den här historien att handla om en enda sak. I slutändan kommer alla att ställas inför sin egen spegelbild. Gjorde vi verkligen allt vi kunde i det här? Tog vi verkligen ansvar mot oss själva och alla andra?
Det är det samvetet vi bär med oss från och med nu. Oavsett vad som händer i publikfrågan.
