Krönika: Släpp inte taget om honom
Henrik Eriksson har den här säsongen stått inför ett av sina viktigaste spelår i karriären. Nu väntar förhandlingar om hans framtid i Djurgården. Även om hans poängproduktion knappast glänser finns det andra anledningar att låta honom stanna.
Den 22 september 2018 är en kväll som Henrik Eriksson aldrig någonsin kommer att glömma. Djurgården hade precis krossat Örebro på bortaplan med 8–2, och allas ögon var riktade mot grovjobbaren. En rätt ovanlig upplevelse för 28-åringen som annars är van att föra en betydligt anonymare roll på isen.
Anledningen till uppståndelsen var Erikssons oväntade hattrick, som han fullbordade genom ett mäktigt slagskott i krysset precis innan slutsignalen ljöd i Behrn Arena. Med tanke på vad den här säsongen faktiskt innebär för Erikssons del, vilken brytpunkt den utgör, var insatsen verkligen ett starkt sätt att säga: här finns jag – glöm aldrig bort det.
Ja, det existerar få sätt som sänder så tydliga signaler att man är redo att kämpa för ett nytt kontrakt som att stänka dit ett hattrick i den tredje omgången av ens ödessäsong. Den hinten är totalt omöjlig att missa, ens om man försöker.
Med många matcher spelade sedan dess är den där magiska kvällen just nu bara ett eko som lite försiktigt studsar mellan alla nuvarande drabbningar.
Men den finns ändå där – och betyder också något i det stora hela.
Speciellt för Eriksson själv: som kämpar för att få stanna kvar i klubben som hans hjärta har slagit bo i.
Men låt oss inte fastna allt för länge i den där septemberkvällen för att ringa in vem Djurgårdens trotjänaren egentligen är. Det är trots allt inte där hans viktigaste egenskaper finns.
Nej, för att uppskatta Eriksson behövs ett bredare perspektiv på vad ishockeyn har blivit – och vart sporten i sig är på väg. Egentligen är det inte konstigt att spelartyper som honom håller på att fasas ut. Att trotjänare som Mikael Ahlén väljs bort.
Hockeyvärlden kretsar mer än någonsin kring den enskilde spelarens statistik: där egna siffror och prestationer kan brytas ned i oändligheten – och där antalet poäng nästan alltid är det som värderas högst.
Det i sig är knappast någon hemlighet. Jag själv tillhör också de hockeydedikerade som förundras över Elias Petterssons makalösa rookieår i NHL: jag kan relatera till de som förlorar sig själva i Nikita Kucherovs sanslösa poängkolumner – och jag vet hur det är att hela tiden vara den som väljer att se poängkungarna framför alla andra. Vi är de som ständigt jagar den storslagna perfektionen.
Att sporten fortfarande har plats för spelartyper som Eriksson känns därför ologiskt.
För deras värden sitter i det som är svårt att mäta.
Men att de fortfarande finns kvar säger något viktigt om betydelsen av ett mångsidigt lagbygge: hur det kan lyfta över andra mer skickliga motståndare om den rätta mixen bara finns där.
För Erikssons del pågår just nu diskussioner med Djurgården. Med tanke på anfallarens insatser den här säsongen borde ett nytt kontrakt snart ligga på bordet. Inte enbart för att Eriksson har chansen att slå sin poängmässigt bästa notering i SHL-sammanhang om de sista omgångarna går hans väg: utan också för att han har något som absolut inte kan köpas för pengar.
Med hårt jobb går det att lägga grunden – och med ett varmt hjärta för klubben kan du rymma en hel förenings identitet innanför ditt eget bröst. För Erikssons del äger han båda karaktärsdragen. Han vet vad Djurgården står för: och han kan både berätta vad det faktiskt innebär att spela i klubben, men också visa det med sitt sätt att vara. Och just det kommer aldrig någonsin att vara egenskaper som det går att köpa sig till.
Med allt detta sagt kanske det ändå är oundvikligt att vi en dag står utan trotjänarna. De är sällan lirarna som håvar in de stora poängen, inte heller de som dribblar av hela försvarslinjer eller står för de där soloprestationerna som vevas på reprisbilderna. De tycks inte passa in i den målbild som finns av den moderna ishockeyn – den som hela tiden drivs framåt av kommersiella intressen som skriker högre och högre.
Men innan vi kommer dit, innan vi faktiskt får uppleva den dagen, måste vi fortsätta fråga oss själva om vi verkligen vill ha en sport som saknar trotjänarnas färger. Om vi verkligen kan avvara någonting som är så äkta och ärligt i jakten på den storslagna perfektionen.
Jag hoppas verkligen att Djurgården vet svaret på den frågan. Speciellt nu när de ska bestämma sig för Erikssons framtid.
Hans hjärta har slagit bo i klubben för att stanna.
