Den här texten är till dig, pappa
För vissa är sport ett tidsfördriv – för andra är det ett sätt att leva och överleva. När kampanjen Djurgårdsarvet drog igång fick vi alla chansen att blotta våra hjärtan och tacka de personer som gjorde oss förälskade i klubben. Så: den här texten är till dig, pappa. Även om jag vet att du inte kan läsa den.
Under de senaste åtta åren har jag flyttat fem gånger. Mitt liv har gått från barndomshem till studentlägenhet till hyresrätt och slutligen hus. Varje gång jag har lämnat ett boende för ett annat har jag gått igenom mina saker. Lagt det jag ägt i mina händer och frågat mig själv: Behöver jag verkligen det här? Måste jag verkligen ta med den här vidare i mitt liv?
Efter alla flyttar har därför mängden ägodelar krympt mer och mer. Allt slitet har slängts, allt oanvänt har skänkts bort. I dag finns bara det nödvändigaste kvar. Som alla urtvättade kläder, naggade glas och välanvända hushållsartiklar. Men också min skivbox av Kents samlade verk mellan åren 1991-2008.
Efter det finns knappt någonting kvar. Ingenting förutom den där slitna och trasiga väskan som han en gång gav mig.
För några veckor sedan lanserades Djurgårdsarvet, en hyllningskampanj till alla människor som gjorde oss till djurgårdare. Och plötsligt fylldes våra sociala flöden av korta berättelser som kändes som långa känslofyllda romaner.
Vissa skrev om deras första match på ståplats tillsammans med familjen, precis när gåshuden för första gången spred sig över deras armar under klacksången, andra berättade om deras bardomsgarderober som var fyllda med djurgårdskläder.
Många mindes tillbaka till enskilda händelser – som den gången de gick med morfar och fick se Kim Källström tryckte dit två baljor mot Örebro på vårkanten 2002 eller den gången de satt framför teven med mamma och fick se hur Daniel Tjärnqvist svingade in guldpucken mot Färjestad efter trettio minuter av nervöst förlängningsspel.
För den som aldrig har varit intresserad av sport, som aldrig har förstått tanken med den, som inte kan greppa grunden till att den existerar, är kampanjen den perfekta förklaringen. För den satte inte bara fingret på klubbkänslorna, den sprängde sig bakåt i tiden och plockade fram varför allt blev som det blev – och vilka det faktiskt var som skrev vår historia fram tills nu.
Om det är något som är viktigt att förstå så är det att det inte bara är spelarna, ledarna och ledningen som har gjort sig skyldiga till klubbens historia: det är också småbarnsföräldrarna som sjöng läktarens kampsånger för sina barn innan läggdags, det är mor- och farföräldrarna som berättade för sina barnbarn om sitt eget supporterskap – men det är också alla som match efter match, bortaresa efter bortaresa, valde och fortfarande väljer att stötta klubben oavsett vad resultattavlan visar.
Allt det där ringade Djurgårdsarvet in med hjälp av supportrarnas berättelser. Och plötsligt var det som att flera personer som tidigare försvunnit från oss kom till liv igen. Som att de för stunden satt bredvid oss och höll oss i handen.
När jag tog mig igenom alla vackra berättelser kände jag, för första gången på flera år, att min pappa kom tillbaka till mig. Plötsligt såg jag minnena framför mig: hur han och jag för drygt tjugo år sedan satt på Globens läktare och tittade på en uppvisningsmatch mellan Djurgården och Vancouver Canucks, jag kände doften av nypoppade popcorn i vardagsrummet när vi tittade på den femte avgörande finalmatchen mot Färjestad – och jag kunde höra hans röst så tydligt när vi satt där på köksgolvet och sorterade hockeybilder i bokstavsordning.
Och jag insåg mer än någonsin vad Djurgården har gjort för mig. Hur mycket klubben faktiskt har betytt för mig när jag behövt fly från det som har varit jobbigt.
I januari fick jag en son. Och trots att han ibland skriker så högt att det känns som att någon kastar nålar mot min trumhinna när han tycker att jag blandar hans gröt för långsamt eller inte låter honom borsta tänderna helt själv så är han – utan tvekan – det bästa som har hänt mig. Hans bubblande skratt kan få en dålig dag att bli bra.
När han är tillräckligt gammal för att förstå, när han är tillräckligt gammal för att veta varför vissa människor inte finns kvar längre, ska jag berätta för honom om hans farfar. När han är tillräckligt gammal ska jag ta fram min slitna och trasiga väska som har ett stort DIF-emblem på sig och berätta att det är det finaste jag har kvar från honom.
Och en vacker dag, vilken som helst nu, ska jag ta med min son till hans första hemmamatch.
Jag ville bara att du skulle veta det, pappa.
Även om jag förstår att du inte kan läsa det här.
