Krönika: När det omöjliga plötsligt händer
Det hängde inte ens i luften. Men när Djurgården sköt sig närmare och närmare gick det ett sus genom Hovet. När Erik Gustafsson klev fram – siktade in sig – och stänkte dit kvitteringen var det inte bara den räddade poängen som Djurgården vann.
Det var en sådan kväll när allt hände. Det spelar ingen roll hur mycket man ger upp, vissa gånger hittar pucken vägar som inte ska finnas, som inte ska gå. När Robin Alvarez skickade in 5-2-pucken var det som att hela Sverige kunde höra det irriterande ljudet av pyspunka från Hovets innandöme.
Men sedan. Ja, vad fan hände sedan? Djurgården sköt. Och sköt. Och sköt. Och allt pekade på att pucken vägrade passera mållinjen, allt pekade på att möjligheten att plocka en direktplats till kvalserien långsamt försvann ur Tony Zabels händer. Men spelarna ville annat.
Jag vore dum i huvudet om jag inte valde att nämna att det är just dessa kvällar, det är just dessa matcher, som man sitter och väntar på som hockeyfantast. Det spelar egentligen ingen roll vilka lag som står på isen – det finns något magiskt, något obeskrivligt, när det omöjlig plötsligt händer. När det sjuka plötsligt blir verklighet.
Djurgården hade enorma problem i försvarszonen mot ett snuskigt effektivt bortalag. Malmö kontrade snabbt och avslutade hänsynslöst. Och Djurgården kunde inte markera spelarna i sin egen zon, de hade förtvivlat svårt att vara rejäla och städa undan. Och för Chet Pickard var kvällen till stor del i spillror. Men inget av det där betyder speciellt mycket när det omöjliga bara ligger ett par andetag bort.
För Djurgården slutade kvällen med två poäng. Enligt vissa – riktigt rejäla skeptiker – var det en förlust. Det var tre poäng som gällde, det var tre poäng som skulle ta laget närmare den där eftertraktade platsen – den som ska ta föreningen tillbaka till finrummet igen. Det finns en svidande sanning i det. Djurgården behöver varje poäng de kan få, allsvenskans toppstrid är så ofantligt jämn. Samtidigt går det inte att missa hur mycket den här segern antagligen betydde.
Om det är något som Djurgården har saknat under en väldigt lång tid så är det medvind, ett slags självförtroende. Laget har sprattlat till under perioder, men de senaste åren har varit en osäker och darrig tid sedan laget förlorade det där efterlängtade guldet mot HV71.
Nu finns en annan puls i föreningen, ett annat driv hos spelarna, hos ledarna, till och med hos fansen – även fast fansen alltid har varit underbara när mörkret har lagt sig som mest. Och nu, när laget har hittat tillbaka igen, när vinsterna har börjat lägga sig på hög, så kan en galen vändning betyda mer än någonsin.
Jag minns fortfarande den där kittlande säsongen när Djurgården snubblade på guldsnöret, när Djurgården var bra, när HV71 bara var lite bättre. Det pratades om Djurgårdens förmåga att vara bra i medvind – att det är någonting som händer i föreningen. Som att saker förändras hos spelarna, hos ledarna, hos fansen. Som att benen bär ett par trappsteg till.
Det är svårt att veta vad en galen vändning kan göra med ett lag. Oftast skapar det en trygghetskänsla, en slags naivitet att allt är möjligt. Det är en farlig känsla. Den balanserar så fint mellan succé och fiasko.
Samtidigt. Vad spelar det för roll vad morgondagen bjuder på? När man upplever en match som man har suttit och väntat på, den där matchen som innehåller något magiskt och obeskrivligt, så är det bara nuet som spelar någon roll.
Då är det känslan av det omöjliga som man aldrig vill lämna, då är det känslan av det obeskrivliga som man aldrig vill släppa taget om.
Trots att framtidens utmaningar fortfarande knackar på dörren.
