Krönika: När ska ni lära er?
Efter den bästa serieinledning under modern tid hade Djurgården ett uppdukat läge att rycka i tabelltoppen. Istället drog nykomlingen ner mesta mästarna på jorden – och ställde av bara farten en relevant fråga till stockholmarna. När ska ni lära er att knäcka koden mot de defensivt inriktade lagen?
Ni kände det väl? De positiva vindarna som blåste kring Djurgården inför lördagens möte med Oskarshamn byggde upp förväntningar om en oändlig segersvit. Visst, helhetsmässigt fanns det mer att önska efter vinsterna mot Linköping, Växjö och Örebro – men känslan var ändå att det här gänget skulle fortsätta spränga gränser. Fortsätta vägra att förlora.
Istället kom säsongens första missräkningen när nykomlingen – av alla – hittade ett sätt att överlista Djurgården över tre intensiva perioder. Intressant nog lyckades de med uppdraget trots att stockholmarna var det spelförande laget under nästan hela matchen.
Med hjälp av en skicklig och självförtroendepumpad Tex Williamsson i målburen, och en lurig kontringshockey, hittade Oskarshamn en väg ur pressen: och stod som vinnare när de kom ut på andra sidan.
Frågorna Djurgården måste ställa sig efter säsongens första SHL-förlust är många. Försvarsspelet fortsätter att svaja kraftigt – och inställningen i de avgörande lägena går också att ifrågasätta. Oskarshamn spelade efter sina resurser: vilket innebar att de krympte ihop, stängde ytorna och vände spelet så fort de fick chansen.
Väl där – när de hade klubbladen rättvända mot Djurgårdens målbur – straffade de gästerna hänsynslöst när de rusade fram. Först i ett tre mot två-läge, sedan via ett friläge. Därefter kom 3–0 av bara farten i powerplay.
Och Djurgården – som vid 0–1 gjorde ett dåligt byte, och som vid 0–2 slarvade på offensiv blålinje, och som strax innan 0–3 hade för många spelare på isen – hade i slutändan ingen vinning av sitt spelövertag. Nog har vi sett den matchbilden förut.
Det sägs att ett spelförande lag i slutändan är den riktiga vinnaren. I alla fall om man tittar på resultaten över en längre tidsperiod. Kanske kommer Oskarshamn att få känna på den bittra verkligheten när adrenalinet över att befinna sig i finrummet har lagt sig: när även en SHL-gnistrande tillvaro förvandlas till en vardag.
Vi såg ett förkrossande exempel på det för några år sedan när Karlskrona under sin andra SHL-säsong klev upp i serieledning: för att sedan sjunka som en sten i tabellen när motståndarna hittade sätt att läsa av deras taktik.
För Djurgårdens del verkar dock inte den lösningen existera. Istället fortsätter laget att ha förtvivlat svårt att dyrka upp motståndare som lever på sitt försvarsspel – och som vet precis när de ska sticka iväg på kontring. Under förra säsongen var Luleå en omöjlig motståndare för Djurgården, trots att stockholmarna ofta ägde pucken och spelet.
Ju mer DIF försökte, desto mer körde de fast i de förbannade sarghörnen: lämnade till ett målsvagt och deppigt öde.
Matchen mot Oskarshamn kändes inte som något undantag. Ärligt talat hade Djurgården ett enormt spelövertag på många punkter: som 31–19 i skott, 23–15 i tacklingar och 32–21 i tekningar. Trots det var det som att mesta mästarna aldrig riktigt kom fram till de där heta lägena. Som att de inte förmådde att vinna insidan och spränga sig igenom Oskarshamns försvarslinjer.
När väl utdelningen kom för Djurgården genom Simon Johansson och Patrik Berglund var det alldeles för sent. Hemmalaget hade redan slagit igen sin fälla.
För Djurgårdens del finns det ingenting annat än att samla tankarna, slicka såren, vifta undan stridsröken och komma igen. Hockey är ändå hockey – och nästan match är ändå nästa match.
Men innan laget stryker ett streck över den här missräkningen måste de på allvar fundera på hur de ska knäcka koden mot de defensivt inriktade lagen. Det är dags att begrava den sorgliga följetongen för gott.
