Krönika: Öppet brev till alla djurgårdare
Är det okej att prata om kris redan efter sex spelade omgångar? Vem vet, det går fort i hockey. Men någonstans handlar inte Djurgårdens svaga säsongsinledning bara om det som sker här och nu. Det här är en trend som är på väg att leda klubben rakt ner i avgrunden.
Med Rolle Stoltz på jumbotronen klev Djurgården ut på Hovets is och tappade greppet om matchen mot Västerås innan den ens var tio minuter gammal. För den som är uppmärksam kanske det är den tydligaste metaforen för det som har varit klubbens största utmaning de senaste åren.
Kraschen mellan den stolta historien – alla vackra SM-guld som gör oss till mesta mästarna – och det intensiva sökandet efter en ny identitet. Två ytterligheter som tycks omöjliga att gifta ihop, i alla fall om vi ser till de misslyckade försök som har gjorts de senaste säsongerna.
Förra hösten var hemsk, vi kan liksom inte säga något annat. Ett topptippat Djurgården med hemvändande stjärnor hade mobiliserat till något större än livet själv, så kändes det i alla fall när pucken släpptes. Men redan på försäsongen var det något som inte stämde – och väl i grundserien var det bara en storspelande Carl Lindboms vadderade axelskydd som höll föreningen från att uppleva en total kollaps.
Står vi på samma ruta igen? Inte riktigt. Även om spelet stundtals har varit bedrövligt så finns det ändå underliggande siffror som säger att vi är på rätt väg. Istället har en fascinerande ineffektivitet borrat sig in i truppen – vilket inte minst avspeglade sig i matchen mot Västerås.
Det sitter i huvudena. Som så många gånger förr.
Med Rolle Stoltz på jumbotronen är det kanske inte så konstigt.
Tolka inte det här fel nu. Man ska vara stolt över sin egen berättelse, speciellt om den har format sporten till vad den är i dag. Det är viktigt att aldrig glömma det som har varit, för att inte tappa bort var man en gång kom ifrån.
Men man får heller inte fastna i den.
Ibland tänker jag på den press som Marcus Krüger lever under. Hur ekot från fornstora dagar på något sätt ska gestalta sig i honom. Och det gör hans otroliga insatser under förra säsongen ännu mer storslagna. Hur han kunde hålla ihop allt på det sättet han gjorde, trots att supportrar skrek avgå så fort laget förlorade en match mot ett bottengäng i en kall hockeylada i novemberrusket.
Om det är något vi supportrar ska ha så är det höga krav. Lite finare, lite bättre.
Men den resa som Djurgården har haft de senaste åren har gett allt annat än framtidstro. Oavsett vem som har stått i ledarbåset eller vilka som har spelat på isen så har samma destruktiva mönster upprepat sig gång på gång. Kollektiva kollapser, underpresterande stjärnor – men också en förlorarkultur som vägrar att försvinna.
De senaste fem åren har Djurgården torskat en SM-final mot Frölunda, förlorat ett negativt kval mot Timrå och fallit på målsnöret i finalserien mot MoDo i kampen om en SHL-plats. Nog går det alltid att peka på omständigheterna – speciellt alla förbannade skador som har förstört så mycket. Men den gemensamma nämnare har alltid varit att Djurgården i slutändan har blivit förloraren.
Identitet och kultur är inga enkla frågor, det finns ingen quick fix. Att skapa ett segertåg kräver sin tid – det kräver sin strategi. Kanske är det bristen på just det som har gjort att vi står här i dag i Hockeyallsvenskan och får höra av Johan Garpenlöv att "vi som lag måste hitta vår identitet”.
Ut med det gamla, in med det nya är rätt så enkelt att slänga sig med efter år av underprestationer. Men vi får samtidigt inte glömma att vi har vänt och vridit på mycket. Med Robert Ohlsson var det en tuta och kör-hockey med fokus på fart, Barry Smith kom in för att amerikanisera med sin read and react, Joakim Fagervall lyckades aldrig fästa några linjer alls, Johan Garpenlöv städade upp bra under andra halva av förra säsongen men har fått en jobbig höst nu.
Samtidigt har glansdagarna från förr legat som en våt filt över allihopa. Det blir nog lätt så när den största delen av lagbygget – dit mest cash fördelas – består av hemvändare och klubbikoner som ska föra arvet vidare.
Jag är fortfarande övertygad om att Djurgården ska fortsätta ge plats för hemvändare i truppen. Vi ska vara stolta över att spelare som Marcus Krüger, Daniel Brodin och John Norman kommer hem för att kämpa för det som de tror på.
Men jag är säker på att vi måste börja skruva om vårt sätt att se på vilka vi är och vilka vi ska bli. Och den förändringen måste börja uppifrån på styrelsenivå, där styrelsemedlemmarna som har lyckats hålla sig kvar genom senaste årens storm behöver släppa sitt tag om föreningen så att vi kan så ett frö som verkligen får chansen att blomma till något nytt.
Förändring är alltid läskigt. Och jag har själv gjort mig skyldig till att drömma nostalgiskt om den storhetstid som jag fick följa med stolthet i början av 2000-talet. Även jag måste göra en resa där jag ser på Djurgården Hockey med nya, fräscha ögon.
Som läget är nu behöver Johan Garpenlöv och hans trupp lugn och ro, säsongen pågår i ett rasande tempo och det är svårt att skruva om för mycket utan att röra till det ytterligare. Vi får helt enkelt göra det bästa av situationen – några större summor finns tyvärr inte att spendera just nu, budgeten är typ spräckt vilket det går att ha en hel del åsikter kring – och tro att även den här gruppen kan göra en liknande resa som förra säsongen.
Oavsett om den resan slutar i ett avancemang eller inte så tror jag att Djurgården som helhet – med alla medlemmar i spetsen – måste tona ner alla SM-guld från förr och istället sätta den första byggstenen för det nya Djurgården.
Annars är jag rädd att vi nästa höst får höra nästa DIF-tränare säga att ”vi som lag måste hitta vår identitet” efter ännu en genomklappning på Hovet.
