Krönika: Skälet till Djurgårdens succé
Efter semifinalförlusten förra säsongen väcktes gulddrömmarna hos Djurgårdens fans igen. Just därför var det många som tyckte att klubben tog ett steg bakåt när Joakim Eriksson värvade ett gäng spelare från Hockeyallsvenskan och en habil forward från SHL. Men istället för fiasko har något hänt med nyförvärven som förklarar precis varför Djurgården som klubb rör sig i rätt riktning.
Hur många var det som egentligen kände ett intensivt guldsus i magen den där majmorgonen för drygt nio månader sedan? Om vi ska vara riktigt ärliga: noll. Det är nog så det mentala utsnittet ser ut hos supportrar som precis har snuddat vid finalsnöret och snubblat på det. Om det är något som inte får deras guldkänslor att rusa så är det värvningar där fokus ligger på utvecklingspotentialen.
Det krävs betydligt mer etablerade stjärnvärvningar för att locka fram guldsmaken i munnen.
Istället inleddes säsongen 2018/2019 – eller 18/91 som klubben så fyndigt kallade den i det där pressmeddelandet – med fem spelarvärvningar (Robin Jensen, Olle Alsing, Jakob Lilja, Manuel Ågren och Emil Bemström) som egentligen inte satte speciellt mycket gungning i något alls. Ja, det låter hårt att säga det. Men den dagen blev Djurgårdens värvningsnyhet bara en krusning i hockeyvärlden. Svallvågorna tog sig knappt in till land.
Just därför blir resan fram tills nu extra gastkramande.
Egentligen kanske det var onödigt att tvivla. Djurgården har de senaste åren visat att de behärskar konsten att förädla talanger. Och de har gång på gång bevisat att de vet vilka verktyg som måste till för att få en spelare att nå det där nästa steget som bor någonstans djupt innanför bröstkorgen.
Den där röda linjen som löper genom föreningen från ungdomssidan via juniorsidan och hela vägen upp till A-laget skapar en tydlighet gällande förväntningar och kravbild. Den framåtlutade och fartfyllda anfallshockeyn gör så att klubben själva sätter agendan för det som händer på isen.
Och den fostrande miljön – där hårt jobb och goda vanor belönas – är navet som både håller ihop allting, men också adderar den där extra heta kryddan.
Men frågan är om inte Djurgården har överträffat sig själva den här gången?
Även om laget stundtals har haft en svajig och ofokuserad resa fram tills hit, där laget parkerar på en förstaplats i tabellen och står inför en kittlande toppstrid mot Luleå, så går det inte längre att blunda för den sprängande potentialen som har släppts fullständigt fri den här säsongen.
Det är som att nästan varje spelare, både trotjänare och tillskott, har blivit en bättre version av sig själva. Som att de har slipat sina nötta kanter, svarvat till sina egenskaper och format allting till någonting lite vassare och lite bättre.
Bland de fem spelarna som presenterades den där majmorgonen har tre av dem skjutit sig genom himlen och landat på varsitt drömdoftande hockeymoln. För Jakob Lilja, Emil Bemström och Olle Alsing är de mitt uppe i säsongen då allting plötsligt hände – och fortfarande fortsätter att hända.
Trion gör inte bara det som förväntas av dem, de tar hela tiden nya lekfulla steg framåt. Det märks att de drivs av kraven som finns från både ledare och medspelare. Och det märks att de på många sätt har hittat hem mitt i allt det där. Även om deras personliga berättelser skiljer sig åt så bildar de tillsammans en helhet. Och den helheten säger ändå någonting viktigt om Djurgården som klubb.
För även om säsongen är långt ifrån över så går det redan nu att konstatera följande: när en spelare drar på sig Djurgårdens tröja har den en större möjlighet att bli en en bättre version av sig själv än en sämre.
Och det – om något – är precis det som gör att Djurgården just nu är en klubb som på många sätt är på väg åt helt rätt håll.
