Krönika: Tror vi på hans vision?
Är yrket som sportchef världens ensammaste jobb? Med tanke på hur snabbt vindarna vänder i dag så känns det inte konstigt att fundera på det. Frågan är åt vilket håll vinden blåser för Joakim Eriksson efter den kommande säsongen.
Där och då måste han ha känt hur pulsen rusade. Allt annat är otänkbart. Jag tror ni minns exakt vad ni gjorde vid det tillfället. Det brukar vara så när favoritspelarna försvinner iväg. Det är dagar som bränner sig fast i minnet.
Det tog inte många minuter innan alla sociala medier var översvämmade med svaveldoppade ord. Den stickande besvikelsen att Mikael Ahlén inte längre var en del av truppen studsade i diskussionstrådarna, tog spinn i våra telefoner och landade i sammanfattande meningar som förklarade att det här inte bara kändes fel. Det var det också.
Med lite distans till allting kan vi fråga oss själva om vi har förlåtit? Om vi har gått vidare efter den där svidande nyheten?
Antagligen inte. Men de flesta av oss kan ändå blicka framåt och se möjligheterna – och hitta energi i det som snart är. Egentligen är inte sporten svårare än så. Spelare kommer och spelare går. Och för den som inte är intresserad av sentimentalitet är det enkelt att gå spikrakt på den vägen.
Men det här var något annat.
Vi vet ju vad vissa spelare står för och hur de – bara med sitt sätt att vara – kan förkroppsliga en hel klubb i sitt eget kött och blod. Att rucka på en sådan pjäs kräver att du vet vad du gör. Och verkligen tror stenhårt på den visionen som du har målat upp i ditt eget huvud.
Egentligen är det beundransvärt att det inte är det enda obekväma beslutet Joakim Eriksson har tagit under den här silly season-perioden. Vi vet alla på vilket sätt Dick Axelsson lämnade oss senaste gången: och den historieskrivningen är ingenting vi kan sopa undan mattan som att det aldrig hände. Det finns kvar – eftersom det, precis som allting annat, är en del av det som tog oss hit.
Nu när vi väl står här, då?
Jo, men Joakim Erikssons beslut känns ju fortfarande. Puttrar och pyser under ytan. Men någonstans har de flesta – om inte alla – valt att blicka framåt nu. Och klamrat sig fast vid sportchefens visioner.
Varför?
För att det inte finns något annat val? Självklart kan man se det så. Men det går också att peka på hans tidigare prestationer. Hur han faktiskt gjorde underverk med förra säsongens truppbygge. Om vi ska vara ärliga såg det inte speciellt ljust ut under den senaste upptaktsträffen. Visst fanns det ljusglimtar i laget, som att Andreas Engqvist var tillbaka. Men annars såg det oroväckande tunt ut.
Istället för fiasko var Djurgården en av säsongens största överraskningar. Det visade sig snabbt att det fanns en bra balans i lagbygget – där backarna löste både de defensiva och offensiva uppgifterna på ett föredömligt sätt och anfallarna ständigt hotade med sin skridskotunga spelstil.
Och som alla vet är en semifinal alltid en semifinal. Den meriten kan ingen ta ifrån Joakim Eriksson.
Dessutom har han genom allt som hänt den senaste tiden varit rak och ärlig i sin kommunikation. Och valt att hålla fansen uppdaterade. Dels för att han kan det där med att snacka på ett övertygande sätt, men också för att han genuint verkar tycka att transparens kring lagbygget är viktigt.
Som att han någonstans där innanför bröstet vet att information också föder intresse.
Trots att det här har varit en omtumlande silly season är den långt ifrån över. Och någonstans mitt i allt det här måste vi bestämma oss för om vi tror eller inte tror på det Joakim Eriksson hittills har snickrat ihop till oss.
Kanske tillhör jag inte de personerna som ser alla hans drag som en frälsning. Om jag ska vara ärlig hade jag aldrig – om jag suttit på hans position – släppt en spelare som Mikael Ahlén.
Men trots det respekterar och tror jag på hans arbete. Inte bara för att det nuvarande lagbygget faktiskt ser riktigt intressant ut. Utan också för att han, trots tydliga påtryckningar utifrån, har tagit riktigt obekväma beslut för att han verkligen tror på den planen han mejslat fram.
Där och då måste han ha ju känt hur pulsen rusade. Allt annat är otänkbart. Kanske för att det kändes jobbigt att stå där ensam med beslutet. Men också för att han förstod att han tog ett stadigt steg närmare den visionen han alltid jobbat för.
