Krönika: Vi går en ny era till mötes – överlever själen?
Igår kom det väntade men ändock fruktade beskedet – Jimmie Ölvestad lägger skridskorna på hyllan. Han är den sista i ledet av trotjänare som efter en säsong i Hockeyallsvenskan har meddelat att tiden i världens finaste klubb är till ända. Djurgården går en ny era till mötes.
Det första beslutet kom väntat. Fredrik ”Linkan” Bremberg avslutade sin karriär efter en skadefylld säsong. Efter en utflykt i några säsonger fick Linkan avsluta där han hör hemma. Den bästa poängplockaren i Djurgårdens historia kommer leva kvar i mitt minne med sina magnifika flippassningar. Säsongerna 05/06 och 06/07 höll han allena kvar Djurgården i Elitserien. Med facit i hand så skulle Djurgården aldrig ha släppt iväg poängkungen.
Det andra beslutet var aningen mindre väntat och desto tyngre. Kristofer Ottosson valde att efter en säsong i Hockeyallsvenskan göra någonting annat. Ett fint avslut efter att fansen skramlade ihop pengar och lyckades få Otto att spela en säsong till i den enda klubb han någonsin representerade på elitnivå. Ottossons magiskt höga lägstanivå, tvåvägsspelet, en stabil poängproduktion och den underbara människan han är kommer alltid finnas kvar hos mig. Hans lugna metodiska analyserande av matcherna efter slutsignalen höll alltid en klass för sig. Otto slutade på topp.
Det tredje beslutet var Christian ”Fimpen” Eklunds annonserande att skadan han ådrog sig under säsongen hindrade honom från att fortsätta. Det stora drivet och krigande gjorde Fimpen till en minnesvärd spelare. Det ständiga leendet och sinnet för humor kommer jag att sakna. Kriget i boxplay höll en annan nivå när Eklund var på isen. Minns ett boxplay då han inte täckte ut mer än fyra slagskott på mindre än trettio sekunder. Fimpen kommer jag alltid att minnas som en hjälte.
Det fjärde beslutet kom igår. Jimmie Ölvestad valde att lägga ned sin karriär som blott 33–åring. Kroppen har till slut sagt ifrån på grund av den riviga spelstilen som backarna fruktade längst de svenska sargerna säsong in och ut. Jimpas fem mål mot Modo borta 09/10, avgörandet i semifinalen mot LHC samma säsong, karakteristiska inskärningar på mål och alla tacklingar kommer alltid att leva färskt på mina näthinnor när jag sluter ögonlocken. Jimmie Ölvestad personifierade vad en järnkamin är och var alltid den som gick i bräschen för laget.
Alla dessa beslut har kommit som hårda knytnävslag i mitt mentala mellangärde. Det sista beslutet var det tyngsta och golvade mig fullständigt. Jag kippar efter luft. Vad finns det kvar av mitt Djurgården? Jag förstår att en föryngring är ett måste och att det är sunt att bygga nytt inför framtiden. För Djurgården ska inte tillbaka till högstaligan den här, nästa eller kanske inte heller säsongen därpå. Djurgården ska upp i framtiden, då framtidsspelarna har etablerat sig.
Smärtan blir inte desto mindre. Jag är inte lastgammal. Dessa spelare var på väg uppåt och blev riktigt bra då jag började följa Djurgården. Detta är min generation av trotjänare som jag har växt upp med. Nu är alla borta, alla. Vi går en ny era till mötes. Kommer min Djurgårdssjäl att överleva detta? Jag sätter mitt hopp om överlevnad till Michael Holmqvist som själv har sagt att han ska föra Djurgårdstraditionen vidare. Även om han inte har någon lång karriär i klubben så har han alltid varit Djurgårdare. Och han är genast den spelare jag håller högst i laget.
Stommespelarna, det gamla gardet, Djurgårdshjältarna, har gått ur tiden. På ett sätt tror jag också att mitt Djurgårdsengagemang delvis kommer att göra det. Jag kommer alltid att heja och följa Djurgården till det yttersta. Men något i mig dog igår och kommer kanske aldrig att återvända. Den där första kärleken till Djurgården inhyst av spelarna som för alltid kommer att leva kvar i minnet. Morgondagen känns tom och kall även om det är i slutet av juni. Framtiden kommer att kräva att nya stommespelare kliver fram. Vilka blir det? Ahlén, Hank, Sörensen, Holm och Arnesson? Kommer någon någonsin kunna leverera år ut och in som Ottosson, slå magiska passningar som Bremberg, gå i bräschen som Ölvestad eller kriga lika djuriskt som Fimpen? Jag vet inte. Det känns som en omöjlighet just nu. Framtiden får påvisa att jag hade fel.
Jag ser inte fram emot hockeyn något vidare i skrivande stund. Det enda som tröstar mig nu är att jag kommer att få se Hockeysveriges mest underskattade spelare leva Djurgårdstraditionen vidare och kunna sätta min själs förhoppning om överlevnad till honom.
Michael Holmqvist.
