Krönika: Allt känns fel utan dig
Du var aldrig den som dribblade av hela motståndarlaget med några vackra finter. Inte heller den som slog de briljanta passningarna som skar stora sår i motspelarnas försvarslinje. Istället gjorde du någonting mycket större än så.
Du kände den väl också? Jag tror ingen kunde undvika den. Inte i går. Inte under de omständigheterna. Det fanns en slags begravningsstämning över allting. För det som har varit – för det som har format oss, för det som har gjort oss till de supportrar vi faktiskt är i dag.
Sju lämnade. Och det var inte vilken mix av spelare som helst. Där fanns poängkungen – som var strålande under både grundserien och slutspelet – men också två centrar som vi gärna hade byggt vårt framtida lag kring. Där hittade vi en stabil back som kunde städa i egen zon, en målvakt som hade potential att lyfta oss i slutspelet och en tjurskallig kanadensaren som kom in och stänkte dit puck efter puck för att han så gärna ville vinna någonting innan allting var över.
Och så var det Mikael Ahlén. Han som har offrat sig i varje byte, som stått upp i varje situation, som hela tiden spelat med klubbhjärtat pumpande utanpå sin matchtröja.
Att ta farväl svider alltid. Truppen slås i spillror, minnena rinner snabbt iväg, känslan att vi gjorde någonting tillsammans bleknar. Trots att det finns många matcher vi vill ändra, sekvenser vi vill slipa fram något vackrare ur – så är det ändå allt det där som tagit oss till just den här dagen.
Så det är inte speciellt konstigt att vi känner sorg när spelarna försvinner. När de som tog oss till en oväntad semifinal inte längre kommer att skrinna in på ett fullsatt Hovet med en viskning om att göra sitt bästa.
Just därför gör det nog extra ont att det var just Mikael Ahlén som var tvungen att försvinna. Om vi ska vara ärliga har vi inte haft särskilt många som honom – om vi ska vara ärliga finns det inte speciellt många kvar av honom heller. Den där viljan att vara en rollspelare, att bli den som tar fajten, den som krigar framför kassen, den som eldar på publiken, som tar ett byte för att tända laget. Vi vet att den spelartypen försvinner mer och mer, ersätts av andra värden som den här sporten tycks uppskatta mer.
Är det här ett sätt för oss att sörja att spelare som Mikael Ahlén inte längre har en naturlig plats i vår älskade sport? Kanske. Men om jag får gissa – och vi släpper det större perspektivet för en stund – så handlar det här istället om en spelare som gjorde allt han kunde för sin klubb, för sitt lag och för sina fans. Och när vi tänker tillbaka på det, när vi sätter ut det han gjort på en tidslinje, så finns även anledningarna till varför vi en dag fastnade för den här sporten också där.
Som: känslan att det är vi mot alla andra. Men även den där lusten att offra någonting, att faktiskt blotta sitt hjärta, att våga stå för någonting i en värld som inte längre verkar vilja eller orka det.
För Mikael Ahlén tycktes allt det där komma så naturligt. Han vågade alltid stå för det han gjorde – han vågade välja sida, han vågade vara allt och lite till när det behövdes som mest. Trots att han inte hade de skickligaste hockeyverktygen att tillgå, trots att han då och då blev ifrågasatt, trots att många kallade honom för en begränsad spelartyp.
Efter alla år hoppas jag att alla – inte bara våra egna fans – inser att det var det minsta han var. En begränsad spelare skulle aldrig tända en hel arena med en tung tackling, en begränsad spelare skulle aldrig vända sig mot publiken och få igång en kompakt kampsång, en begränsad spelare skulle aldrig ta en fajt för att ändra en matchbild - och en begränsad spelare skulle aldrig offra allt den hade för någonting den verkligen trodde på.
Du var aldrig den som dribblade av hela motståndarlaget med några vackra finter. Inte heller den som slog de briljanta passningarna som skar stora sår i motspelarnas försvarslinje. Istället gjorde du någonting mycket större än så.
Och det är precis därför - Mikael Ahlén - som vi alltid kommer att minnas dig.
