Lista: Därför förlorade DIF finalen
Senaste gången Djurgården fick lyfta SM-guldet var 2001. Den här säsongen var laget nära att upprepa bedriften – men Frölunda blev till slut för svåra. Här listar vi tio punkter som berättar varför stockholmarna förlorade finalserien mot göteborgarna med 2–4.
Det darriga målvaktsspelet
Det här skulle bli Adam Reideborns stora chans att skina mellan stolparna. Men riktigt så blev det aldrig. Burväktaren lyckades aldrig komma upp i den skyhöga nivå vi är van att se honom: vilket inte minst hans siffror från finalserien skvallrar om. På de sex matcher han stod mot Frölunda hade han en total räddningsprocent på 85,62, vilket självklart inte är godkänt för en finalmålvakt. Men det var inte Johan Mattsson – som hade slutspelets bästa räddningsprocent med 92,7 – som stal strålkastarljuset under finalserien. När han utgick skadad klev istället Johan Gustafsson fram och spelade hem guldet till Frölunda. Hans räddningsprocent på 91,58 är knappast några skräckinjagande siffror i sammanhanget: men när Reideborn tyvärr aldrig hittade rätt i matchserien räckte det gott och väl för att göteborgarna skulle stå kvar som vinnare av säsongen 2018/2019.
Den usla insatsen i boxplay
Så här i efterhand är det faktiskt svårt att greppa hur pass dåliga Djurgården faktiskt var i numerärt underläge under det här slutspelet. Visst, Frölunda var sylvassa när de väl fick chansen. Men stundtals var känslan att varje boxplay-tillfälle slutade med ett baklängesmål. Siffrorna under finalserien mot Frölunda var fullständigt katastrofala. Med 54,55% släppte Djurgården in tio mål i boxplay mot göteborgarna, fördelat på de sex finalmatcherna. Det i sig är ett totalt mörker: och det är nästan fascinerande att Djurgården ändå hade en chans att tvinga fram en sjunde avgörande trots de skakande siffrorna. Ser vi till Frölundas statistik i spelformen var de uppe på betydligt mer respektabla 82,35%. Det – om något – talade för att guldet slutligen skulle hamna i händerna hos Frölunda.
Det knackiga powerplay-spelet
Boxplay var ett kapitel för sig: men även powerplay var ett sorgebarn för Djurgården under finalserien. Med tre mål på sjutton försök landade laget på 17,65% – och det är knappast något att slå sig för bröstet över i finalsammanhang. Den spelaren som lyckades bäst i de numerära överlägena sett till poängproduktion var Jakob Lilja, och då noterades han för svaga ett mål och en assist. Frölunda, då? De tog sig hela vägen upp till 45,45%, där Ryan Lasch var den drivande motorn med två mål och fyra assist. Ett förkrossande resultat, på alla sätt och vis. Likt boxplay var Frölunda det klart bättre laget även i powerplay. Det var egentligen inte ens spännande när det kom till dessa två dueller.
Frölundas hemmaplansfördel
Det skiljde åtta poäng mellan Frölunda och Djurgården när grundserien summerades. Det i sig gav göteborgarna hemmaplansfördelen i finalserien – och nog var det en stor bidragande orsak till att laget kunde spela hem guldet. För i hemmaborgen Scandinavium var Frölunda ointagliga. Djurgården försökte att dyrka upp den hårda pressen som hemmalaget satte upp varje match: men lyckades aldrig nå hela vägen fram. Med hela sjutton raka segrar efter vinsten i den femte finalmatchen går det egentligen bara att buga sig åt Frölundas makalösa svit på hemmaplan. Frågan är hur matchserien hade utvecklat sig om Djurgården hade fått inleda i Stockholm? Vissa saker kanske är bra att inte spekulera för mycket i.
Alla individuella misstag
Något som verkligen gör Djurgårdens resa hela vägen fram till SM-finalen så fascinerande är att laget har lyckats ta sig vidare: trots rejäla problem med individuella misstag. Säsongen igenom har spelarna bjudit motståndarna på extremt mycket, vare sig det har handlat om en galen felpassning eller ett misslyckat försök att rensa ut pucken ur den egna zonen. Finalserien var tyvärr inget undantag. Och någonstans blev den sista matchen i Globen ett slags monument över just det. Redan efter åtta sekunder drog Daniel Brodin på sig en utvisning (trots att det var precis det som Djurgården skulle undvika), när laget var inne i ett flow att kvittera efter Axel Jonsson-Fjällbys läckra fullträff gav Dick Axelsson bort pucken vilket resulterade i ett baklängesmål. Sådana ödesdigra misstag får inte hända. Speciellt inte i en SM-final. Speciellt inte när Djurgården gång på gång lyfte fram vikten av att spela disciplinerat, att vårda pucken, att spela enkelt i trängda lägen. Om det är något laget måste jobba extra hårt med till nästa säsong så är det just dessa punkter.
Frölundas spets och bredd
Det går knappast att komma ifrån att Frölunda hade ett slagkraftigt lag med en riktigt skön mix av olika spelartyper. Med finlirare som Ryan Lasch och Rhett Rakhshani kunde de spela sig fram till farliga situationer, med erfarna pjäser som Joel Lundqvist, Simon Hjalmarsson och Patrik Carlsson fick de mer tyngd i allt de gjorde, med hjälp av skickliga backar i form av Brandon Gormley, Chay Genoway, Jacob Moverare och Jonathan Sigalet adderade de flera dimensioner till i sitt spel – och så var det självklart lirare som Max Friberg och Samuel Fagemo, som exploderade när det betydde som mest, som gav allting en extra kick framåt. Jodå, jag kan hålla på en stund till – för det finns fler att lyfta fram. Det var helt enkelt väldigt mycket som klickade för Frölundas del under den här finalserien. Och alla dessa framgångssagor bildade en helhet som var den stora anledningen till att Djurgården inte orkade hålla jämna steg med guldvinnarna.
Förbannelsen kring första målet
Under endast en match lyckades Djurgården spräcka målnollan först. Och ni kan nog alla gissa vilket mötet det var. Just det: Globen-matchen där mesta mästarna spelade ut Frölunda totalt med sitt mäktiga presspel. Jag har varit inne på det tidigare – men jag är övertygad om att den starkaste nyckeln till en bortaseger mot Frölunda utan tvekan hade varit att smälla dit den första baljan i Scandinavium. Det hade ställt tuffa frågor till hemmalaget: och det hade varit väldigt intressant att se vad ett sådant scenario faktiskt hade kunnat mynna ut i. Kollar vi till Djurgårdens statistik från slutspelet är det minst sagt hisnande att se hur laget bara tog ledningen i fyra av de 19 matcher de spelade totalt. Hur resultatet blev i dessa fyra matcher? Idel DIF-segrar, rakt igenom. Och även om Djurgården bevisade att de kunde vända underlägen till segrar under hela slutspelet var Frölunda helt enkelt för bra för att ge den typen utav utrymme. Första målet var betydelsefullt, helt enkelt.
Det förlorade tekningskriget
Om det är något varje lag är i stort behov av för att maximera sina chanser att vinna matcher så är det en eller ett par tekningsspecialister. Det går inte nog att understryka vad en vunnen tekning faktiskt kan innebära både i den defensiva och offensiva zonen. Rätt ofta kan det vara skillnaden på seger eller förlust. Kikar vi på tekningsstatistiken från finalserien ser vi snabbt att Frölunda var strået vassare totalt. Göteborgarna vann 52,94% av de totala tekningarna – medan Djurgården fick nöja sig med 47,06%. Vem var det då som fick pendeln att svänga över till Frölundas fördel? Joel Lundqvist, så klart. Veteranen gick segrande ur hela 65,89% av alla tekningar han tog: och det är galet bra, för att uttrycka sig milt. Avsaknaden av Jacob Josefson för Djurgårdens del blev på många sätt extra tung. Det var nämligen han som tekade bäst av alla i laget med 56,41%. Det räckte dock inte för att matcha suveräna Lundqvist, som fortsätter att visa att gammal är äldst.
Den svagare skotteffektiviteten
Även här var siffrorna inte på Djurgårdens sida. Fördelat på de sex finalmatcherna sköt Djurgården totalt fler skott, 168 mot 161. Men vad hjälpe det när Frölunda var det effektivare laget? SM-vinnarna gjorde mål på 15,53% av sina skott på mål: medan Djurgården samlade ihop till 10,12%. För att göra en samlad bedömning av dessa siffror krävs rätt mycket input från olika stats-håll, men en slutsats som går att dra är att Djurgården inte riktigt kom till de där heta lägena. Även här kan vi nämligen se att siffrorna talar till Frölundas fördel. Av alla skott som göteborgarna sköt kom 113 stycken av dessa från skottsektorn (där det är störst chans att göra mål rent statistiskt), medan det för Djurgårdens del landade på 86 avlossade skott. Frölunda var helt enkelt väldigt effektiva på att ta sig in mot kassen och skicka iväg sina projektiler mot DIF-kassen från hetare lägen.
Det ihängande skadehelvetet
Nej, ur ett skadeperspektiv så är det här en säsong som Djurgården behöver gräva ner och glömma bort så snart som möjligt. Att under en finalserie behöva klara sig utan spelare som Andreas Engqvist, Jacob Josefson, Jonathan Davidsson, Olle Alsing, Gustav Possler och Henrik Eriksson är självklart en uppförsbacke som helt ärligt lutar alldeles för brant. Addera då även att Tom Nilsson spelade skadad under slutspelet och att Alexander Urbom var borta på grund av sjukdom under en period. Med den verkligheten nedskriven framför oss går det inte annat än att hylla stockholmarnas förmåga att växa när lite talade för det. Man ska aldrig ge sig in i debatten att Djurgården aldrig fick en ärlig chans att spela om guldet: men det måste ändå lyftas fram hur pass omfattande skadeproblematiken faktiskt har varit. Med en frisk Engqvist hade saker och ting sett betydligt annorlunda ut. Och då är han bara en spelare att plocka fram ur den långa skadelistan. Med allt detta sagt var det makalöst starkt av Djurgården att pressa sig hela vägen fram till en sjätte finalmatch. Det berättar ändå mycket om hur speciell den här gruppen av spelare var: trots att dalarna ibland var väldigt djupa.
