Plus och minus från målrika förlusten
Djurgården hade en tvåmålsledning två gånger om. Med Färjestad lyckades ta sig tillbaka i matchen igen. Efter ett galet målkalas kunde till slut gästerna vinna den ineffektiva straffläggningen och ta hem vinsten med 6–5. Vi listar tre plus och tre minus efter det klassiska mötet.
PLUS
Djurgårdens tydliga spelövertag
Trots att det blev förlust – och trots att Djurgården lyckades med konststycket att tappa en tvåmålsledning två gånger om – var det här ett spelmässigt fall framåt. Mittperioden var en enda lång njutning: fram till de absolut sista minuterna då Färjestad skickade in två mål via powerplay. Djurgården pressade tillbaka gästerna rejält: och sköljde över med anfallsvåg efter anfallsvåg. Det råder ingen som helst tvekan om att mesta mästarna kan lira effektivt anfallsspel. När det väl kuggar i så smäller det till med explosiva anfallskombinationer, kryddat med fina individuella prestationer. Om det är något Djurgården ska ta med sig efter den här galna matchen så är det insatsen i mittperioden och även delar av den tredje. Många bidrog offensivt – och det var ett rejält steg framåt efter de spelmässiga bottennappen mot HV71 och Brynäs.
Berglunds viktiga fullträffar
Med Jacob Josefson på skadelistan under de närmaste två månaderna har pressen på Patrik Berglund blivit betydligt större. Och precis därför var det extra skönt att se honom trycka dit två baljor mot Färjestad. Visst, Berglund behövde inte göra speciellt mycket vid fullträffarna eftersom han serverades öppet mål två gånger om: men att han ändå är där, på rätt plats vid rätt tillfälle, känns lovande inför framtiden. Den här matchen var ett steg i rätt riktning för centerstjärnan, som sett rätt vilsen ut den senaste tiden. Kan han bara bygga vidare på den offensiva prestationen, och dessutom få till sin backchecking, kommer han snart att vara ostoppbar. Rosten börjar släppa på allvar för prestigevärvningen – som känns som den naturliga offensiva ledaren i det här laget, nu när Josefson tvingas stå vid sidan om rinken.
Den rasande underhållningen
Ur ett defensivt perspektiv var självklart den här tillställningen en mardröm. Men jag tillhör den skaran av hockeyfans som hellre ser att en match slutar 6–5 än 1–0. Och med det i åtanke så var ändå mötet mellan Djurgården och Färjestad väldigt underhållande att titta på. Båda lagen bjöd upp till målkalas – och gav även matchen en nagelbitande berättarkurva med en dramaturgi hämtad från närmaste Hollywood-rulle. Det var mycket valuta för pengarna den här kvällen – med en väldigt fint hyllning av Mikael Ahlén som en härlig inledning på hockeykalaset. Trots att det slutade med två tappade poäng för Djurgårdens del kan det vara bra att påminna sig om att ishockey handlar om underhållning: att det är det som är själva kärnan i allting. Det är tillräckligt mycket blodigt allvar som det är. Att då och då trycka på underhållningsvärdet känns därför viktigt.
MINUS
Det risiga försvarsspelet
Om anfallsspelet var en fröjd att bevittna under stora delar av matchen var försvarsspelet ett totalt jävla mörker. Nej, den här matchen gav oroväckande många frågetecken kring Djurgårdens defensiva status. Helt ärligt! Vad håller backarna på med? De tillåter motståndarna att stå helt soprena framför Niklas Svedberg, de tar ständigt felbeslut och känns ängsliga och oroliga när de behöver vara stabila och lugna. När Färjestad gick från 3–1 till 3–3 överarbetade Djurgårdens försvarare boxplay-spelet något djävulskt, vilket skapade en stressad och osynkad box som Färjestad enkelt kunde såra. Att Michael Lindqvist fick kliva rakt igenom försvaret och göra 3–3-kvitteringen var bara ett exempel på alla defensiva misstag som Djurgården stod för under matchen. Att Linus Arnesson, den tidigare DIF-spelaren, hade ren gata fram till 5–4 var ett annat. Det är uppenbart att Djurgården måste slipa till sitt försvarsspel rejält om det här ska bli en säsong att minnas ur ett positivt perspektiv. Just nu är det alldeles för passivt, virrigt och nonchalant för att det ens ska ses som godkänt. I slutändan är det svårt att inte tycka synd om Svedberg, som allt för ofta lämnas ensam till ett tråkigt öde. Djurgårdens backar behöver stå upp betydligt bättre för sin målvakt. Den respekten förtjänar Svedberg, på alla tänkbara sätt.
Den pinsamma straffläggningen
Det var smärtsamt att se hur Djurgården försökte att överlista Arvid Holm i Färjestads målbur under straffläggningen. Kreativiteten var noll. Beslutsamheten var noll. Ja, hela avgörande var noll. Att som lag sumpa tolv av tolv straffar är ingenting annat än ett haveri. Självklart hade det varit en annan sak om FBK-målvakten hade stått för helt sanslösa räddningar: men i själva verket var det djurgårdarna som saknade förmågan att slå vägvinnande straffar. Det är lätt att tjata om missade bonuspoäng – men allvarligt talat kan det bli direkt avgörande när tabellen summeras efter en lång grundserie. Att kasta bort poäng som Djurgården gjorde under torsdagskvällen kan visa sig bli ödesdigert framöver. Att behöva blicka tillbaka på tolv brända straffar under en rafflande streckstrid är knappast det mest inspirerande man kan göra i den här världen.
De tappade ledningarna
När Djurgården klev upp till 3–1 kändes det som att det skulle bli en härlig hockeykväll på flera sätt. När laget sedan skakade av sig den tunga FBK-kvitteringen och tog sig fram till en ny tvåmålsledning i den tredje perioden var i alla fall jag övertygad om att matchen var stängd. Men den här kvällen hade något annat i kikaren: och plötsligt hade gästerna kvitterat igen. Att bortalaget sedan hämtade hem extrapoängen var verkligen extra salt i de redan pulserande såren. Vad är det egentligen med Djurgården och dessa obekväma ras? Vi minns alla hur det såg ut under förra säsongen, där stockholmarna då och då föll igenom riktigt rejält. Hockey är en sport som kräver sina svängningar: den livnär sig på den tjusningen. Men sättet som Djurgården spelar på, med dessa galna berg- och dalbane-insatser, känns inte helt sunt. Dessutom är det olidligt att följa det som supporter. Även om det har sin charm också.
