Ranking: 2000-talets bästa tränare
Sommaren pågår – och hockeyabstinensen är total. För att stilla den bjuder vi på en rankingserie där vi listar Djurgårdens bästa målvakter, backar, forwards och tränare under 2000-talet. I dag presenterar vi tränarna.
Under det händelserika 2000-talet har nio personer fått äran att leda Djurgården som huvudtränare. Mixen har varit spännande – där både yngre förmågor och äldre mer rutinerade coacher har satt sin egen prägel på klubben.
Efter en titt i historieböckerna och många timmars analys har topplistan till slut tagit form och är nu helt klar. Notera att det är prestationerna i Djurgården under tidsperioden 2000-2018 som gäller för den här rankingen. Meriter och insatser av tränare innan dess har inte tagits med i beräkningen.
Tycker du att listan är bra? Eller saknar du något namn? Lämna gärna en kommentar i fältet nedanför artikeln.
Läs även: 2000-talets bästa målvakter
Läs även: 2000-talets bästa backar
Läs även: 2000-talets bästa forwards
Plats 1 – Mats Waltin
Finns pappan till ett helt nytt spelsystem som drar in två raka SM-guld att välja i sammanhanget är det egentligen inget snack om vem som ska toppa den här listan. Med sin revolutionerande torpedhockey ritade Mats Waltin om hockeylandskapet och skapade en hänsynslös vinnarmaskin. Visst, han hade två otroligt dynamiska trupper att förfoga över – men en smart taktisk grund att stå på är nog så viktigt för att nå framgång.
Torpedhockeyns saga blev dock inte speciellt långvarig och lästes snart sönder av motståndarna. Det berättar att spelsystemet knappast var fulländat, men det tar inte ifrån det faktum att Djurgården plockade hem två guld med hjälp av taktiken. Att våga testa något nytt på det sättet som Waltin gjorde – i en så stor förening som Djurgården där pressen är enorm – är beundransvärt. Tack vare hans övertygelse upplevde klubben en storhetstid som vi fortfarande inte har nått upp till igen.
Plats 2 – Hardy Nilsson
Hardy Nilsson stod i båset som assisterande tränare när Djurgården håvade hem SM-gulden och hade – likt Mats Waltin – en stor tro på det nya spelsystemet som laget spelade under omkring millennieskiftet. Det i sig gav honom kultstatus i föreningen. Men det som är extra imponerande är hans comeback i klubben som huvudtränare säsongen 2009/2010. Djurgården kom från en riktigt tung period, där klubben hade missat slutspel tre gånger under de senaste fyra säsongerna, när Nilsson klev in och förvandlade laget till en oväntad finalist.
Genom att Nilsson vågade släppa fram hungriga talanger som Marcus Krüger och Jacob Josefson fick Djurgården ett helt annat djup i sina kedjeformationer. Sedan guldjublet 2001 har klubben aldrig tagit sig längre – vilket självklart bidrar till att Nilsson hamnar högt på den här listan. Självklart måste vi berör det faktum att hans avslutning inte blev något vi vill minnas. Trots den mardrömslika säsongen, som slutade med att Djurgården åkte ur högsta serien (med Charles Berglund som huvudtränare i kvalserien), så väger alla ljusglimtar som Nilsson har bjudit på genom åren ändå tyngre i det stora hela.
Plats 3 – Hans Särkijärvi
Han var knappast den tränaren som förespråkade en sprudlande spelstil – men vi visste ofta vad vi fick. Under hans första vända i Djurgården som huvudtränare lyckades han aldrig lyfta klubben speciellt högt, men samtidigt var spelarmaterialet svagt och Hans Särkijärvi fick trolla med knäna för att hålla laget över vattenytan.
Hans största gärning som tränare kom istället senare. När Djurgården behövde det som mest samlade han ihop laget och fick alla att dra åt samma tydliga mål: att ta klivet upp till SHL igen. Efter ett rafflande kvalspel stod plötsligt Djurgården på rätt sida igen – och självklart hade Särkijärvis trygga och stabila ledarstil en stor del i den gudomliga revanschen.
Plats 4 – Robert Ohlsson
Snacka om att Robert Ohlsson fick en tung start på sitt äventyr i Djurgården. Frågan är hur nära han faktiskt var att få sparken under sitt första år som huvudtränare. Klubben upplevde en liknande situation som säsongen man rasade ner i Hockeyallsvenskan, vilket skapade ett minst sagt desperat läge. Efter en svettig säsong lyckades Ohlsson och hans spelare ändå reda ut röran och mobilisera sig inför framtiden.
Och som man gjorde det. Efter en magisk grundserie – där DIF slutade på en andraplats – gick laget hela vägen till semifinalen, där tyvärr Skellefteå blev för tuffa. Med den vinden i seglet går nu Djurgården in i en ny säsong med ett visst favoritskap på sig. Det ska bli otroligt intressant att se om Ohlsson kan fortsätta att förädla sin filosofi där speciellt tung skridskoåkning står i fokus. Dessutom är jag övertygad om att hans moderna synsätt på sporten är precis rätt väg för Djurgården att gå i framtiden.
Plats 5 – Niklas Wikegård
Med sin påtagliga närvaro i media har Niklas Wikegård blivit rubrikernas man – vilket har medfört att nästan alla har en åsikt om honom. Kanske just därför har hans insatser som tränare bleknat i det ständiga bruset, men om vi tar en titt i backspegeln stod han hela tre säsonger i Djurgårdens bås under 2000-talet. Det är aldrig enkelt att kliva in i en organisation som nyligen tagit hem två raka SM-guld, så på det sättet fanns det minst sagt högt ställda förväntningar på Wikegårds ledarskap.
Resultatet då? Ändå inte helt pjåkigt. Den första säsongen slutade Djurgården fyra i grundserien och åkte sedan ut mot Färjestad i semifinalen, andra året blev det en femteplats och förlust i kvartsfinalen. Därefter var det dags för lockoutsäsong och där blev Frölunda, som tog hem guldet den säsongen, för svåra i semifinalen. Med lite perspektiv på allting gjorde knappast Wikegård bort sig – även om DIF-publiken ville ha betydligt mer än det han lyckades få spelarna att prestera.
