Stor intervju med Michael Holmqvist: ”Jag hade en dröm när jag var liten och det var att spela i NHL.”
Michael Holmqvist. SM-guld med Färjestad. Finsk mästare två gånger. 150 NHL-matcher. Avancemanget med Djurgården. Årets Järnkamin 13/14. Och det största Djurgårdshjärtat som går att hitta. Efter avslutningen i Djurgården fick jag äran att göra en intervju med Honken.
Att intervjua Michael Holmqvist efter Djurgårdsavslutningen kändes naturligt. Som ett sista kapitel i mitt skrivande om honom. Del ett handlade om hur han bar Djurgårdstraditionen vidare under tiden i Hockeyallsvenskan och del två handlade om hans avslut i Djurgården.
I. Avslutet i Djurgården
Det är ännu inte bestämt vad Michael Holmqvist gör till hösten. Skavanker och skador gör att han väljer att lämna Djurgården för att ge plats för andra spelare. Var och om det blir hockey är ännu oklart.
– Jag har känt sista åren att kroppen inte riktigt har hängt med. Jag har inte kunnat köra ordentligt på sommarträningen. Det har varit småskavanker, som gjort att det mentalt också varit jobbigt. När jag väl kommit i gång så har det kommit något som gjort att jag får börja om igen. Det är ett beslut som växt fram ganska länge, berättar Holmqvist.
Vad har din omgivning sagt till dig efter ditt beslut?
– Det har inte varit så jättemycket från Djurgården. Tack, i princip. Jag har fått jättemycket fina kommentarer om det jag har gjort (från fansen). Det har bara varit fina ord. Det är klart att familjen tycker att det är tråkigt. Djurgården är en stor del av hela vår familj. Det är klart det är tråkigt att lämna laget; det är jättebra killar hela bunten.
Brodern Andreas Holmqvist som spelar i Tyskland har aviserat att han slutar efter den här säsongen. Smärtor gör att han inte kan spela vidare. Michael har däremot en flitig besökare som vill att han ska spela vidare nästa säsong.
– Jag får ju Fimpen (Christian Eklund) på mig varje dag. Vi bor grannar och han tjatar på mig varje dag i princip att jag ska spela i Haninge. Vi får se om jag inte hittar något annat kanske.
Efter ishockeyn vill Michael Holmqvist jobba med ungdomar, att försöka hjälpa unga spelare att uppnå sina drömmar. Detta har han sagt till Djurgården, som inte har gett något svar i frågan.
– Jag känner själv att jag är bra med de yngre. Skulle kunna vara ett bra stöd för spelare som vill någonstans, säger Holmqvist.
II. Vägen till NHL
Michael Holmqvist har Djurgården som moderklubb. När Michael var fem-sex år och gick på dagis fick familjen Holmqvist i Rågsved hem inbjudningslappar från Djurgårdens hockeyskola. Michael började spela med Djurgårdens 78:or, som var ett år äldre, på Hagsätra IP. Både brodern och systern började spela hockey. Ingen av föräldrarna har spelat ishockey men det har ändå varit allt från landhockey, innebandy, fotboll och ishockey i familjen. Michael spelade i Djurgården ända fram till sin SHL-debut (Elitserien) 96-97.
– Det var hur coolt som helst att få komma upp i A-lagets omklädningsrum från juniorerna. Då levde vi i ett förråd med backar. Fick komma upp, helt plötsligt få vikt tvätt, få träna och spela med de stora grabbarna. Jag vet att Linkan (Fredrik Bremberg) var med. Ottosson och Mackan (Marcus Nilson) var uppe då. Micke Magnusson kommer jag ihåg. Han satt bakom mig på min första bortaresa. När jag fällde bak sätet så sa han: ”Aldrig fälla första året”. Så därför kommer jag ihåg honom från första året, säger Michael leende.
Hur är du mot de yngre spelarna i dag jämfört med hur de äldre var mot dig då du kom upp?
– Jag försöker bara vara mig själv, det spelar ingen roll vem det är. Försöker behandla alla lika. Jag tycker inte att det är någon större skillnad sådär. Oftast har man blivit bra behandlad av de äldre.
Vissa påstår att det var ett hårdare klimat förr.
– Ja, det kanske det var, men det är inget som jag sitter och talar ut om, svarar Holmqvist med ett skratt.
Honken berättar att det var runt tiden vid TV-pucken som han började inse att han hade chans att bli proffs. Han fick vara med i olika landslag efter det och började inse att han var ”ganska bra”, som han uttrycker det.
Hur kom det sig att du hamnade i Färjestad, som var och är en stark rival till Djurgården?
– Jag hade väldigt stor skalle på den tiden. Jag gick i första rundan (NHL-draften) och tänkte att: ”Varför ska inte jag få spela i Djurgårdens A-lag för?”. Djurgården ville skicka mig till Huddinge. Det tyckte inte jag om. Jag kände väl att jag skulle byta då, för de (FBK) ville ha mig. Sedan om det var rätt eller fel … man vet ju inte. Jag träffade min fästmö där och vi har två barn ihop, så det var ju bra.
I finalserien 1998 mot just Djurgården spelade han några byten, vilket var en häftig känsla. Därefter flyttade Honken till Finland för spel i TPS i fyra säsonger. Han blev finsk mästare två gånger och säsongen 02/03 gjorde han 40 poäng.
– Jag fick tillbaka självförtroende år efter år. Hade en tuff korsbandsoperation efter första året, som tog ett tag att komma tillbaka ifrån. Jag kände att de trodde på mig och tränade riktigt hårt med Hannu Jortikka som tränare, som körde Jurzinovs skola med hård träning och mycket skridskoåkning. Det var lite mindre rinkar och mer fart. Det var en liga som passade mig bra.
Karriären bar av till Nordamerika i fyra säsonger. Anaheim draftade honom 1997 och tog över honom efter sista år i TPS (02/03). Han kom över som en offensiv spelare från en bra säsong i Finland. På training-campet fick han höra från Mike Babcock att han aldrig skulle kunna göra mål i NHL, men att han kunde få spela om han dödade utvisningar och var ”Energy guy”. ”In your face, kind of guy” sade han, berättar Holmqvist. Egen notering är att Honken gjorde 18 mål trots Babcocks förutsägelse. På frågan om han gick någon fight svarade Holmqvist att han råkade hamna i en fight med Jarkko Ruutu när skulle bara ta bort honom från Samuel Påhlsson. Ruutu bara kastade handskarna. Ja … det gick väl sådär, berättar Holmqvist.
Första säsongen gick både upp och ned. Skador spökade, men han var nöjd med att få känna på livet i Nordamerika och NHL-spelet. Det var ”en häftig upplevelse”, säger Holmqvist.
III. Återkomsten till Sverige
Efter fyra säsonger i Nordamerika bar det av hemåt. Jag frågar om varför sejouren inte blev längre. Michael berättar att första året i Chicago var bra, men att laget som helhet gick dåligt. Det var ett av problemen, att han kom från ett lag som inte gick bra. Detta gjorde det svårare för andra lag att se honom som spelare och tro på honom. Efter den sista säsongen i NHL hade han varit borta från Sverige i totalt åtta år. Michael beskriver en hemlängtan, men samtidigt en ambivalens när han väl var hemma.
Fanns det tankar senare på att återvända utomlands?
– Nej, det gick redan tungt direkt när jag kom hem. Så den drömmen dog ju ganska snabbt. Jag vet inte om jag fick någon slags press på mig bara för att jag hade spelat i NHL. Att jag skulle vara någon poängkung helt plötsligt. Jag hade för stora förväntningar på mig själv i stället för att gå in och gnugga. Jag tror att jag förstod efterhand att jag inte kommer göra en massa poäng; då får man göra andra saker på isen.
Den första klubbadressen blev Frölunda. Brodern spelade där och Michael kände att det vore kul att spela med honom. Frölunda var också den klubb som var mest intresserad. De enda som hade hört av sig under tiden i Nordamerika var Linköping och Frölunda. Till en början hörde inte Djurgården av sig till sin före detta spelare. Det blev dock en återkomst till Djurgården i två säsonger. Efter finalsäsongen 09/10 fick han lämna klubben. Det var stort att klubben gick till final men personligen hade Honken ett tufft år med lite speltid. Därefter blev det två säsonger i Linköping innan de tre avslutande säsongerna i Djurgården.
Du gick en fight mot Anton Hedman efter tacklingen mot Andreas, trots att ni spelade i olika lag. Snackade du och Andreas om det där?
– Nej, inte direkt. Sen var det ju så att alla tyckte att det var för att han hade tacklat min brorsa. Då sa jag att det inte var det, men det är såklart att det var så. Jag åkte och rappade honom lite och så …, skrattar Holmqvist.
Holmqvist är aningen kritisk till inställningen till fighter i Sverige.
– Jag tror att man skulle få bort mycket av det tjafset efter avblåsningar om du var tvungen att stå upp för dig själv. Om du håller på att tjafsa och gör fula tacklingar. Jag tror att du skulle få bort mycket skit.
När du har mött Djurgården med andra lag, hur har det varit?
– Klart man tänder till lite extra på ett sätt. Samtidigt så kunde jag sitta och sjunga med lite på bänken och sådana grejer. Man får rysningar ändå, fast de inte håller på ens eget lag när man spelar.
IV. Skadorna som ledde till Hockeyallsvenskan
Karriären har varit kantad med besvärliga skador. En dryg ryggskada började redan i Frölunda. Hela ryggen värkte, särskilt i den nedre delen. Det var inte förrän Honken kom till Linköping som det blev aktuellt med operation. Då hade smärtorna börjat sprida sig vidare. ”Benen försvann”, berättar Holmqvist. Eftersom han känt sig på gång och hade haft ett bra slutspel blev det också en mental belastning. Efter ryggoperationen var han tvungen att börja om på ruta ett igen. Sommarträningen uteblev och han hade ingen grund att stå på, vilket förstörde den kommande säsongen. Egentligen lade Michael av med hockeyn där. Som han själv beskriver det, så fick det vara nog.
– Från att ha varit en hyfsad skridskoåkare och varit ganska explosiv i åkningen så har det varit svårt att få igång det riktiga trycket. I och med det faller självförtroendet, när du känner att du inte har samma tryck som du haft. Du får tänka om lite som spelare och får vara en spelare som mer tänker och ligger rätt istället för att vara en som bara tokkör.
Har du utvecklat andra aspekter av ditt spel i och med detta? Du har varit en av de bättre spelarna på att täcka pucken med kroppen.
– Det är något som kom sista åren. Det borde jag ha varit bättre på tidigare, självförtroendet med pucken i anfallszon och att lita på att jag är stark med pucken. En mot en så kan ingen ta den av mig. Det var något som hjälpte mig sista åren.
Djurgårdens fall ur SHL blev på ett sätt Holmqvist räddning. Han led mycket med klubben och speciellt med sin bror. Det var tråkigt att det blev så, men Holmqvist såg sin chans att komma tillbaka. Han sade till sin agent att ringa upp Challe (Charles Berglund) och fråga om han ville ha honom. Så fick jag tre år till, skrattar Holmqvist.
Det var en speciell tid i Hockeyallsvenskan. Trycket utifrån var otroligt stort på föreningen att gå upp direkt till SHL. Motstånden gjorde sina livs matcher när stora Djurgården kom på besök. Sådana matcher hade Honken och Djurgården mot sig hela tiden.
Du gjorde en hel del målmässiga konststycken i Hockeyallsvenskan. Vad hände med ditt målskytte?
– Jag förstod att jag var rätt stark med puck och framför målet. Jag lärde mig mycket om hur jag skulle stå när skotten kom, som gjorde att det ramlade in lite mål. I och med det kommer det fler, med självförtroendet. Det var rätt kul.
Säsongen 13/14, gjorde du 21 mål totalt under säsongen. Det är det mesta som du gjort sedan J20 SuperElit.
– Jag har försökt tänka på vad det berodde på. Vi hade ju först och främst ett bra powerplay. Där jag fick stå framför mål och gjorde ett bra jobb. Jag fick mycket puckar att jobba med. Några ramlade in. Återigen, det där med självförtroende.
I slutet på säsongen hade Djurgården en streak på tio raka trepoängare. Holmqvist berättar att han kom in i den berömda bubblan som han inte varit i på många år. Det var fullt fokus. Han vet inte varför han kom in i den eller hur det gick till. Det var en skön känsla att visa att han fortfarande kunde spela bra.
Det är fortfarande svårt för Michael Holmqvist att fatta innebörden av att klubben gick upp igen. Han kom in i bubblan, sedan gick Djurgården upp och så blev det alldeles tyst då bubblan spräcktes. Även om han fått höra av fansen hur stort avancemanget är så tror han att han inte riktigt förstått det.
Kan du sätta ord på dina känslor genom den matchen?
– Nej, för jag var helt borta. Helt inne i det och tänkte inte så mycket. Vi skulle bara ut och vinna matchen. Jag gick av mig självt på något vis. En ruggigt skön känsla när allting bara går av sig självt. Det är ett av de bästa hockeyminnena jag kommer ha med mig när jag lägger av.
– Jag var knappt glad för jag var i … chock. Jag kommer ihåg att jag och Challe kollade på varandra i omklädningsrummet och bara började gråta båda två. Båda förstod att … ”Fan vi gjorde det”. Från att ha haft det som mål i två år och sen klarade vi det, då brast det.
Säsongen Djurgården gick upp fick Michael motta priset som årets Järnkamin. En säsong som kanske var karriärens bästa utifrån förutsättningarna. Holmqvist tycker att han var tillbaka offensivt, att det rullade på som han var van vid från 20-23-årsåldern.
– Det är otroligt häftigt. Det var längesedan jag fick en utmärkelse. Otroligt stort som Djurgårdare att få det priset också, är ruggigt stolt.
V. Personen och hockeyspelaren Michael Holmqvist
I intervjuer är du ganska sammanbiten och lugn. Hur är du i omklädningsrummet?
– Det du ser i intervjuer är inte alls som jag är i omklädningsrummet. Jag har lite svårt att slappna av när det är intervjuer, med en kamera i ansiktet. I omklädningsrummet försöker jag vara en glädjespridare.
Mediabiten tycker Holmqvist har fungerat helt okej. Ibland tycker han att det blir fokus på fel saker.
– Det var någon gång mitt i slutspelet med Djurgården, när jag skulle gå till Linköping. När det kom ut lät det som att jag lämnar Djurgården för Linköping när jag fick sparken i princip. Och det lät som om det var jag som hade … sådana grejer kan man störa sig på, hur det läggs ut.
Det negativa lyfts fram istället för det positiva med hockeyn. Något som speciellt gäller TV-sändningar. Viasat har dock gjort ett bra jobb med att lyfta fram det positiva, tycker han.
Som hockeyspelare så är Holmqvist nöjd med att han lyckades bli så pass allround som han är. Smart på isen med spelsinne för att ligga rätt. I karriären har han gått från att vara en offensiv spelare till att kunna ta defensiva roller. Det är något han är stolt över.
Som person tror Holmqvist att han lyckats behålla ett ungt sinne genom att ha spelat ishockey. Han har ofta fått umgås med yngre människor, särskilt de senare åren. Den avslappnade miljön i omklädningsrummet och i lagmiljön har gjort honom till en ödmjuk människa.
Vad gör dig till en bra center för yngre forwards att luta sig mot?
– Jag känner att jag på något sätt kan få killarna man spelar med att tro på sig själva och inte ha någon slags konstig respekt för mig för att jag har spelat länge. Det vet man själv att man spelat med spelare ibland som man känner för stor respekt för och inte riktigt blir insläppta av. Jag försöker vara en avslappnad kille och låta dem spela sitt spel. Sen är det mitt jobb att ligga rätt, kan man säga. Speciellt när man spelar med orutinerade spelare.
Hur har formationen med Mikael Ahlén och Henrik Eriksson lyckats så bra?
– Det är två killar som ger allt varje dag och man vet vad man får varje dag. Det går ut för att slita arslet av sig. Det är något jag uppskattar. Mitt jobb har egentligen bara varit att ligga rätt. Det har funkat bra med tanke på hur min kropp har varit.
Nu när Holmqvist lämnar över sin plats så tycker han att Tobias Hage skulle vara en bra center mellan hans gamla forwards. Han tror att Hage kommer att bli en bra spelare.
VI. Överblick
Hur har hockeylivet varit, om du jämför Sverige, Finland och Nordamerika?
– Sverige är väldigt lugnt och skönt. Lagom. I Finland är det mycket samma sak där. Samma typ av upplägg på scheman, bussåkning. I NHL är det lite speciellt med eget flygplan, bästa servicen och finaste hotellen. Det tråkiga är ju att man blir blind efter ett tag och uppskattar inte det när man är där. Det är inte förrän efteråt som man förstår hur bra man hade det. Det är en sådan grej man kan gräma sig lite över.
Bästa spelaren du mött?
– Det är Lidström kanske. Pavel Datsyuk är rätt bra också. Någon gång skulle jag tackla Datsyuk i hörnet men då tappade jag luften. Men sen någon gång fick jag honom på open ice i mittzon. Då tog jag honom bra. Men Lidström han var helt omöjlig att få tag på. Man trodde att man hade han, då lade han en perfekt macka och så var han försvunnen.
Bästa spelaren du spelat med?
– Den största jag spelat med är Sergei Fedorov. Fick några matcher där i Anaheim. En match var vi kedjekamrater. Jag Fedorov och Prospal. Det var lite konstig press: ”Shit nu måste jag leverera”. Fick två perioder med dem sen var det tillbaka till tredje- eller fjärdekedjan.
Bästa tränaren?
– Jag känner att jag uppskattat tränare som varit ärliga och raka i vad de vill och i vad de tycker. Även om jag inte hade han länge så var Mike Babcock mycket: ”Gör det här, annars kan du dra”. Jag känner att jag uppskattar den stilen på ett sätt. Jortikka i TPS, han visste också vad man skulle göra. Tycker också Säcken är väldigt rak i hur han leder sitt lag och vad han vill att spelarna ska göra. De tre har satt sig i skallen tycker jag.
Roligaste du spelat med? Fimpen?
– Ja, han är rolig. Det finns några stycken. Fimpen är självklart med i topp. Han är bra på att hitta på bus. Svårt så här. Det får bli han.
Hur skulle du summera din karriär, hittills?
– Har inte hunnit tänka på det så mycket. Jag hade en dröm när jag var liten, fem sex år och gick på dagis. Det var att jag skulle spela i NHL och det har jag fått göra. Sen att det inte blev så jättelänge, men jag fick ändå spela i två och en halv säsong som ordinarie. Om vi går tillbaka till frågan som var förut så tror jag att det har med det att göra, att det inte riktigt fanns något som jag brann för. Jag hade nått mitt mål att få spela där borta. Att det gick bättre på slutet när vi gick upp beror på att jag verkligen brann och hade det där drivet. Det gick ner när jag kom hem (från Nordamerika) för att sedan gå upp igen.
– Jag har haft mycket roligt. Har fått ha en lång karriär och gjort en resa som inte så många för göra. Självklart är jag stolt över det.
Några klubbval som du är extra nöjd respektive missnöjd med?
– Utvecklingsmässigt inom hockeyn så var det inte så bra att gå till Färjestad och sitta på bänken i två år direkt efter draften. Det hade jag kunnat göra annorlunda. Sen tror jag att det var jätteviktigt för mig att få komma till Finland och få den träningen där. Det är lätt att vara efterklok. Man har haft sina floppsäsonger.
Vad tror du att du kommer att sakna mest med att spela i Djurgården?
– Hemmamatcherna, känslan av att vinna inför våra fans. Kommer inte sakna matcher man förlorar liksom, säger Holmqvist med ett skratt. Men känslan just efter en vinst på hemmaplan, det är en sådan grej jag kommer att sakna.
Kommer du sitta på Hovet i höst?
– Ja absolut, om jag inte spelar hockey så kommer jag absolut vara där. Jag kanske till och med kommer att stå uppe på VIP-hyllan.
Vad har du att säga till Djurgårdsfansen om din tid i Djurgården?
– För det första så tror jag inte att det hade funnits en chans att gå upp igen utan det stödet vi hade. Jag tycker att alla som var med och bidrog ska ta åt sig av det.
– Sen … nä, fortsätt gnugga.
