Tankar om det förlorade kvalet
Djurgården spelar i Hockeyallsvenskan till nästa säsong. Efter 0–4 i matcher mot Timrå fullbordades fiaskot för mesta mästarna. Här är fem tankar om den misslyckade matchserien som avslutades med en 1–3-förlust.
Den fjärde matchen
Hoppet är det sista som överger en. Och trots att inget annat svenskt lag någonsin har lyckats vända ett 0–3-underläge i bäst av sju så fanns ändå en sista tro på ett mirakel när matchserien stannade till i Timrå. Efter en rätt trevande första period från båda lagen kom åter igen raset i mittperioden. Först efter att Ludvig Rensfeldt hamnat på efterkälken i sin markering, vilket gav Robin Hanzl fritt spelrum att styra in 1–0. Minuten senare (har vi hört den förut?) piskade Ty Rattie in 2–0 direkt efter en tekning. Och precis innan periodpausen smet Marc-André Gragnanis passning förbi William Eklunds (som fick spräcka sin målnolla i kvalet med sekunder kvar av tredje perioden) klubba, vilket gav Hanzl ett friläge som han kyligt fixade 3–0 på via ett backhandavslut. Kort och gott: en mardrömsperiod som Djurgården aldrig reste sig ifrån. Sista tjugo var bara en oändligt vidrig transportsträcka där stockholmarna inte kom någonstans alls, likt matchbilden i stort. När Djurgården slog i rundeln, då vann Timrå närkampen längs sargen. När Djurgården snurrade runt i anfallszonen, då stängde Timrå vägen till kassen. Och när Djurgården sköt pucken, då täckte Timrå bort den. Så såg det ut nu – så såg det ut i matchserien i stort.
Timrås förstakedja
Inför kvalspelet trycktes det extra på Timrås förstakedja och deras betydelse i diverse analyser. Med facit i hand så blev trion den stora skillnaden i varför Timrå är kvar i SHL, medan Djurgården har rasat ner till Hockeyallsvenskan. Samtidigt som stockholmarna haft förtvivlat svårt att stänga ner spelskicklige Robin Hanzl, inte alls lyckats stoppa Ty Ratties bössa och låtit Viktor Lodin ha lekstuga i offensiv zon – så måste självklart trions skicklighet också lyftas fram. De har helt enkelt gjort det förbannat bra, där speciellt Hanzl (4+5) varit MVP under matchserien. Jämför vi Timrås förstakedja med Djurgårdens förstakedja så blir det smärtsamt tydligt vilka som klev fram när det gällde som mest. Filip Cederqvist försökte, men räckte inte till. Ludvig Rensfeldt var nyttig, men vägde för lätt (men agerade ändå som en ledare både på och utanför isen). Och Marcus Sörensen? Snacka om att han inte omfamnade rollen som lagkapten alls. Istället: osynlig, frustrerad, grinig. Knappast den energi någon med ett C på tröjan ska utstråla i ett avgörande kval.
Djurgårdens försvar
Samtidigt som Timrås förstakedja på många sätt avgjorde matchserien, var också Djurgården sin egen värsta fiende. Sättet som laget agerade på i egen zon under kvalspelet var – ja, är – under all jävla tänkbar kritik. Problem med uppspelsfaserna (som gjorde att farten i anfallszonen blev lidande), uselt markeringsspel, märkliga tjuvrusningar bort från egen kasse och rena bjudningar med passningar rakt på Timrå-klubbor. Listan kan göras så provocerande lång att det är löjligt. Tränartrion lyckades inte alls få ihop en samlad, harmonisk grupp till det här ångestfyllda kvalspelet – vilket har avspeglat sig rejält i försvarszonen. Det har varit osynkat från första till sista match. Och den enskilt största orsaken till att det här inte gick vägen för Djurgården var bristerna i det defensiva grundarbetet. Här har laget en lång resa att vandra för att hitta tillbaka till ett tryggt grundspel, både i spelet med och utan puck. Utan tydliga linjer blir allt bara suddigt.
Fyra raka förluster
Nog för att Timrå gjorde det riktigt, riktigt bra i kvalspelet och tycktes aldrig stressa upp sig i det pressade läget. Men ser vi till den nivå som de har hållit den här säsongen så är Timrå inte ett speciellt vasst SHL-lag. Men någonstans lyckades Djurgården ändå få motståndaren att se flera storlekar större ut i precis allt. Att torska med 0–4 i matcher på det sättet som stockholmarna gör är ett fullständigt haveri, det går inte att uttrycka det på ett annat sätt. Djurgården blev fullständigt uppkäkade i det mentala spelet – och förtjänar degraderingen. Frågan är om den där formtoppen som kom efter årsskiftet – som ändå inte räckte hela vägen fram till säker mark – krämade ur den sista energin som fanns i gruppen? Känslan är faktiskt så. Med fyra raka förluster i grundserien och fyra raka torsk mot Timrå rundade Djurgården av säsongen med åtta raka nederlag. Det är total soppatorsk vi snackar om, underprestation från hela gänget. Det fanns varken mod eller kraft kvar i laget att mobilisera för sin överlevnad.
Framtidens trupp
Vad innebär klivet ner i Hockeyallsvenskan för Djurgården? Massor, så klart. Och det kommer finnas flera anledningar att återkomma till varför det blivit som det blivit – och vilka förändringar som måste göras för att klubben ska ta sig tillbaka. Det vi kan konstatera just nu på truppsidan är att Joakim Fagervall blir kvar som huvudtränare, men att det är betydligt mer oklart kring de assisterande. Gällande spelarna är det svårt att spekulera i vilka som stannar eller inte (även här finns anledning att återkomma) – men det går att utgå ifrån att majoriteten lämnar. Och hemvändarna då? Ja, det är ett gäng som enligt uppgifter varit aktuella om det hade blivit SHL-spel till hösten. Men nu? Det återstår helt enkelt att se. Den ende som det pratas om som klar för Hockeyallsvenskan är Daniel Brodin, även om inget är bekräftat där. Visar det sig stämma är det en ruggigt stark värvning på HA-nivå och powerforwarden kommer att bli en bärande, offensiv pjäs för stockholmarna. Förhoppningen är självklart att fler hemvändare sluter upp för att lira tillbaka Djurgården till finrummet igen. Förhoppningen är också att K-G Stoppel vill, kan och orkar fortsätta som sportchef. Han om någon förstår hur viktigt det är att DIF hittar tillbaka till sin identitet igen.
