Växjö ger ingen känsla överhuvudtaget
I kväll möter Djurgården Växjö i Vida Arena. Det kan inte bli mer ”Jahapp?”. Det måste vara i en helt avgörande match för att detta möte ska ge någon som helst gnista. Serielunkens första uppenbarelse? Djurgården lyckades, mirakulöst, vinna förra matchen lagen emellan på straffar. Då Växjö spelade en riktigt bra hockey, och var mycket bättre än hemmalaget. Djurgården vann ändå. Börjar låta väldigt bekant.
Växjö ger ingen känsla överhuvudtaget. Vida Arena ger ingen känsla. Laget ger ingen känsla. Det är bara ett motstånd – inget mer. Lakers spelar inte på ett speciellt jobbigt sätt, har inte särskilt fula (trots två avstängningar) eller dryga spelare, har inte tvålat dit Djurgården vid ett synnerligen avgörande tillfälle. Förstå mig rätt, jag anser inte att det är Växjös fel att det är såhär, eller att de inte förtjänar att vara i högsta serien. Tvärtom. Men för mig som Djurgårdare, ja med stort D, så är det bara så innerligt tråkigt att möta dem.
Om vi ser till spelarna i kvällens motstånd så är det inga namn som får näven att automatiskt knytas. Noah Welchs klockrena tacklingar på Hovet senast är bara något som jag som tittare uppskattar, trots att det var blåklädda spelare som flög från vänster till höger. Welch är ingen Lance Ward, som jag kunde reta mig oerhört på.
Lokalanknytningen i Växjös lag är låg. Ett ytterst fåtal har någon egentlig koppling till klubben och det är väl det som varit ett måste för att Växjö ska ligga där de är. Vem ska röra upp känslor? Mysgubben Tomi Kallio? Toumas ”Vemdå?” Kiiskinen? Bara en sådan sak som att 20 % av Växjös lag är finländare, eller att halva backuppställningen är importer och totalt 40 % av laget. Det går såklart att skapa den härliga, viktiga rivaliteten med icke-svenska spelare, men till skillnad från nämnde Tomi Kallio så stannar de ofta inte lika länge i Sverige och till likhet med Kalllio så skapar de ofta inga sådana känslor alls.
Jag återupprepar – det är inte Växjös fel på något vis. Sticker ändå inte under stolen med att det verkligen är novembergrått att möta dem.
* * * *
Örebro är minst lika tråkiga att möta. Det är också ett 40-procentigt importlag. Inte en käft får en att tänka ”Nu jävlar!”. Jag har tidigare uttalat en lättnad över att slippa möta Karlskoga i Hockeyallsvenskan. Det är på två sätt. Karlskoga kunde alltid röra upp känslor. Alltid jobbiga att möta. Småfult spel. Vesterholmarna, Wessner och berglundarna. Bråk på isen, gnälligt på läktaren och uppkastade klubbor på Hovets läktare. Det hände grejer och att slå dem var fruktansvärt skönt. Sådär slå Färjestad-skönt.
Det kanske är något med Värmland? Att slå Färjestad är det skönaste i hockeyväg. Gamla grejer i historien. Ledin, Kåberg, Wallin. Silverhandskarna. Himlen lyser inte alls lilagult? Wolfpack. Det finns mycket hos Färjan som jag retar mig på – på ett positivt sätt. Ett sätt som gör att matcherna blir roligare. Det ekar fortfarande ramsor om Håkan Loob på Hovet.
Att besegra Färjestad är tillochmed skönare än att slå gnaget. Gnagarna har inte varit så närvarande i högsta serien då Djurgården varit där på senare år, och nu innan de åkte ur så var Djurgården istället under isen i två säsonger. Verkar svårt att ha två Stockholmslag i översta serien.
* * * *
Att bygga upp en rivalitet tar lång tid och dramatiska händelser. Det är inte bara något som infinner sig. För att följa 55 omgångar med den där extra känslan kräver något mer än att bara möta ett lag.
Utöver Färjestad så är Luleå också en grinig motståndare. Bråk i kvartfinalsserien med de vanskliga huvudtacklingarna. Abbottens skridskospark på Zibanejad. Bråket i European Trophy. Forsbergs fula armbåge i senaste mötet. Abbottarna har en egen ramsa. Det är få förunnat.
Brynäs, Frölunda, HV71 och Modo har en lång historik mot Djurgården. HV71 slog Djurgården i finalen 09/10. Har haft väldigt retsamma spelare som Ledin, Jämtin, Ward. Alltid roligt att möta dem. Känner människor som håller på alla dessa klassiska lag. Men vem håller på Örebro och Växjö i hockey, utöver de som bor där? Det finns givetvis, men det känns inte som att de har någon vidare spridning över landet. Om vi går vidare i listan till Linköping, som brukade vimla av ex-Djurgårdare, så är den plastiga ”cluben” med urusla supportrar som alltid ska gapa och slåss, ett motstånd att störa sig på. Slagit ut oss i viktiga lägen, och vi har slagit ut dem. Nästa lag i listan är Fuskleksand. Behöver inte säga mer än så. Skellefteå ... en imitation av gnaget. En dålig kopia, fast med hundra gånger bättre hockey. De kallar sig tillochmed för "AIK", som att det är något att stoltsera med. Sedan att de påstår att de är riktiga AIK, det är bara skrattretande. Det finns bara ett riktigt AIK, som tyvärr spelar i helt fel serie.
Och jag vet att supportrar till dessa lag har en hel drös med åsikter och störningsmoment med Djurgården. Djurgården är sannerligen en distinkt motståndare som supportrarna och spelarna vill slå. Säkert stör de sig på något hos Djurgården också. Detta märktes framförallt i Hockeyallsvenskan.
Men Växjö och Örebro? Jag saknar verkligen det där som karakteriserar dem som motståndare.
* * * *
Det finns känslor när Djurgården möter många av SHL-lagen. Och tacka fan för det. Eftersom ligan ska utökas, så hoppas jag att det går upp lag som ger mersmak. Nej tack till Vita Hästen, Mora och Karlskrona. Gärna Malmö och Södertälje, även om det redan ser mörkt ut för den sistnämnda.
På torsdag möter anrika Djurgården anrika Brynäs i Gavlerinken Arena. SM-guldsgiganterna gör upp. Ett trevligt möte. Varit där på otaliga bortamatcher. En ännu trevligare vinst på bortaplan när det väl händer. Måste flika in att grillkorven i arenan håller högsta möjliga klass. Jag hoppas att jag får möjlighet att vara på plats.
