Veckans hiss och diss #4
Varje måndag blickar vi på redaktionen tillbaka på den passerade veckan och utser veckans hiss och diss.
VECKANS HISS
Davidssons viktiga comeback
Ett tag såg det faktiskt ut som att 21-åringen skulle knipa en plats i Columbus Blue Jackets laguppställning. Men anfallaren föll bevisligen på målsnöret – vilket också betydde att han återvände till Djurgården för att spela i Stockholm säsongen ut. Ett magiskt tillskott som kommer att göra en stor skillnad för laget. Redan nu står Davidsson på två passningspoäng på två spelade matcher. Dessutom har känslan varit att han inte riktigt kommit till sin rätt ännu: utan att det finns mer att kräma ur den spelskicklige forwarden. Farten och inställningen finns där. Nu ska bara den sista biten klicka så kan även den här säsongen sluta med braksuccé för Davidsson.
Josefsons hysteriska månad
Han kom – han sågs och visst jävlar segrade han. Så känns det i alla fall efter Jacob Josefsons makalösa comeback i Djurgården. Efter elva poäng på sju matcher och total dominans under flera möten utnämnes Josefson till månadens spelare i SHL. Jag kan inte komma på någon annan spelare i ligan som förtjänar den titeln mer. Med hjälp av Josefsons fina spelförståelse har laget lyft till toppen av tabellen. Dessutom kom hans formtopp mycket lämpligt med tanke på att den tilltänkta förstakedjan i Djurgården, med Andreas Engqvist i spetsen, inte har varit intakt sedan inledningen på säsongen. Det ska bli oerhört spännande att se vilken poängskörd Josefson slutligen stannar på när säsongen summeras.
Strandbergs insats i Jönköping
Det är nog svårt att sätta sig in i hur pass känslomässig matchen mot HV71 faktiskt var för Sebastian Strandberg. Den 26-årige centern har ett väldigt nära band till sin moderklubb – och under sina ungdomsår tog han sig hela vägen upp till A-laget via ungdoms- och juniorlagen. Att då ställas mot den klubben som har fostrat en till den spelaren och personen man blivit måste vara en känslomässig berg- och dalbana innehållande både korkskruvar och kittlande loopar. Trots det klev Strandberg fram och var en av Djurgårdens bästa spelare. Han gjorde inte bara det viktiga 2–1-målet, han såg även till att skapa mycket farligheter framåt. Överlag är centern en av de mest positiva överraskningarna den här säsongen. Och med tanke på de egenskaper han besitter, som den fina spelförståelsen och känslan för mål, är jag övertygad om att han de kommande säsongerna kommer att vara redo att ta ännu mer ansvar på isen.
DIF-parets mäktiga supporterskap
Det finns få saker som får ishockeyhjärtat att smälta lika mycket som dedikerade supportrar. Och Pierre och Michaela är definitivt två fans av den kalibern. I en intervju med Hockeybladet berättar paret om sin kärleksfulla relation till Djurgården – och att den har tagit dem till samtliga SHL-arenor i landet. Under förra säsongen missade duon bara åtta stycken av Djurgårdens bortamatcher. Imponerande! Då kan vi även notera att ingen av dem har körkort. Tack Pierre och Michaela – och alla andra som stöttar Djurgården genom att vara på plats i arenorna. För spelarna och klubben betyder det verkligen allt.
VECKANS DISS
Engqvists tunga bakslag
När vi trodde att helvetet var över kom fler tunga nyheter kring Andreas Engqvists status. Förhoppningen var nämligen att han skulle vara tillbaka till torsdagens match mot HV71. Nu blev det inte så. Istället fick vi veta att hans eventuella comeback kan komma att dröja. Och inget datum är längre uppsatt, utan det är vecka till vecka som gäller. Tyvärr är det just nu svårt att undvika spekulationer kring Engqvists framtid, eftersom den hänger på en så pass skör tråd. Dessutom har Djurgårdens lagläkare Bengt Gustafsson nu gått ut och sagt att han avrådde Engqvist från att fortsätta sin karriär redan när han befann sig i Ryssland och drogs med samma hjärnskakningsproblematik. Jag är den sista som vill att stjärncentern ska lägga skridskorna på hyllan. Men nu börjar det bli skarpt läge kring vad som faktiskt är bäst för människan Engqvist – och inte spelaren Engqvist.
Bristen på vettig nyans
Jag tog upp det efter matchen mot Luleå – och nog tycker jag det är värt att ta det ett varv till. Den här gången var det Dick Axelsson som var föremål för många besvikna supportrars ilska, och flera hävdade att anfallaren var anledningen till att Djurgården förlorade matchen mot Luleå. Visst, han gjorde bort sig när han snackade till sig den där utvisningen. Och visst borde han kunna agera betydligt proffsigare när det hettar till. Men att han var den som stjälpte Djurgården på egen hand är självklart skitsnack. Laget radade upp chans på chans och borde – om effektiviteten varit något vassare – vunnit matchen på Hovet. Att peka ut Axelsson som problemet i den felande ekvationen är inte rätt väg att gå. Det är till och med rakt av orättvist. Framöver efterlyser jag betydligt mer nyans kring Djurgårdens nederlag.
