Krönika: Varning, livsfara!
Nä, det är ju inte liv och död vi pratar om, även om det i stridens hetta kan kännas så för oss som fortfarande har favoritlaget kvar i slutspelet. Eller, som det antagligen kändes för supportrarna som bänkade sig för att bevittna ödesmatchen mellan Modo och Södertälje i kvalseriens sista omgång. Det är svårt att förklara vikten av de här vårveckorna när det ska avgöras vilka som ska vinna och vilka som ska försvinna för dem som inte lever och andas hockey.
Som Färjestadsfans har jag känt mig ovanligt lugn i årets slutspel. Varför vet jag inte – Brynäs bjöd på bättre motstånd än vad siffrorna visar, och ett lag i AIK:s gynnsamma underdog-position får aldrig räknas ut. (Fråga HV, om inte annat.)
Och vårt kära FBK har å sin sida inte på något sätt bjudit på några perfekt genomförda matcher. Men kanske är det just det faktum att Färjestad vunnit trots att man stundtals svajat som gör att jag ändå känner mig relativt trygg. Man har haft styrkan att komma igen efter att ha hamnat i underläge i fyra matcher i rad i en och samma matchserie, man har haft en unik förmåga att höja tempot och lyfta sig själv ur svackor som uppstått under matcherna och igår kom man ut som ett nytt lag till förlängningen efter att ha varit hårt pressade under större delen av matchen för att sedan inte släppa ut motståndarna ur deras egen zon förrän man avgjort.
Ett sådant lag har helt klart styrkan att gå hela vägen.
Sanningen är den att det inte finns något lag är ofelbart eller helt komplett. Det lag som till slut kommer att stå där med guldhjälmarna är alltid det lag som rustat för och klarat alla säsongens utmaningar och motgångar bäst. Det, om något, har årets jämna upplaga av elitserien visat på.
Nu står dock FBK inför säsongens svåraste utmaning: Möjligheten att säkra guldet på hemmaplan.
Vi som var med den nionde april 2004 i en fullsatt, kokande Löfbergs lila arena vet hur det känns att sätta guldvrålet i halsen. Jag minns fortfarande den förväntan som låg i luften när FBK skulle slå in matchbollen, och hela dagen andades fest och glädje.
Innan nedsläpp hade förväntansfulla fans ordnat picknic och satt och skålade i champagne med Klarälven som fond, och några våghalsiga supportrar bar till och med hemmagjorda guldhjälmar. Själv har jag alltid varit den skrockfulla typen, som till och med får spader av ”Ni har ingen chans mot oss”-ramsan uppe på stå, och jag vägrade ta ut något i förskott. Men fallet blev inte mindre stort för det. HV vann och vände den där soliga vårdagen, och det lärde mig att aldrig, aldrig vara säker på någonting i sportens egendomliga, hänsynslösa värld.
Just det egna psyket är Färjestads största motståndare i morgon. Man får inte för en enda sekund slappna av och låta tanken ens snudda vid guldbanketter, välförtjänad ledighet och pampigt firande på Stora torget.
Vi vet att Skellefteå inte kommer att sälja sig billigt. De kommer att vara ordentligt revanschsugna efter tisdagens match, och förutom ungdomlig entusiasm och talang har de också en duktig coach som verkligen imponerat på mig med tanke på att han är så pass ny i sin roll. Skellefteå har allt att vinna på att experterna redan korat Färjestad till mästare och Nihlstorp till ett nytt monster. David mot Goliat-sceneriet där lilla Skellefteå heroiskt ska kämpa ned giganten Färjestad måste vändas till att det är Färjestad som ensam står mot resten av Hockeysverige.
Man måste smickras och inspireras av det faktum att större delen av Hockeysverige enligt kvällstidningarnas undersökningar vill se FBK besegras – det är ett kvitto på att man är en stor och framgångsrik klubb som väcker visst avund. Om inte annat borde det vara tändvätska när benen känns stumma och huvudet trött.
Färjestad har ännu inte vunnit någonting, och det är det man måste fokusera på i morgon. Allt annat vore livsfarligt.
