Färjestads BK:s historia: Föreningen grundas
Varglyan kommer i ett antal artiklar att presentera Färjestads BK:s historia från start till nutid. Inspiration och fakta har till stor del hämtats från boken ”Pappas pojkar” av Jörgen Kalitzki, men även egna tankar och ord har använts.
Det här är den första delen av Varglyans artikelserie som kommer att handla om Färjestads BK:s historia. De flesta minns tiden i LLA och Färjestads Ishall men det var så här som historien startade. Först ut är åren 1932 till 1947.
Den 10 november 1932 smällde det till i rummet bakom Håfströms kiosk. Det var Färjestads BK:s förste ordförande, Eric Högman, som klubbade igenom beslutet att starta en ny idrottsförening. Färjestads BK hade sett dagens ljus.
Debattens vågor hade gått höga angående namnet på den nya föreningen. Vissa ville att det skulle bli Färjestads Bandyklubb, några Brottningsklubb, andra Boxningsklubb. Att det valet till slut föll på Bollklubb berodde på att ett flertal ansåg att fotboll skulle vara föreningens huvudsport.
Färjestads BK:s första styrelse bestod av Eric Högman, ordförande, Gösta Pettersson, vice ordförande, Adolf Svensson, sekreterare och Leif Gunnarsson som vice sekreterare.
Till kassör utsågs Harry Bryhske vars uppgift inte skulle bli av det lättare slaget. Som exempel kan bokslutet för säsongen 1940-41 tas. Klubben hade 13 öre i kassan men var samtidigt skyldiga 432 kronor.
Åtgärder för att råda bot på det kärva läget var att lägga sammanträden utomhus för att slippa lokalhyran, återanvända trasig utrustning, men mest av allt var det bidrag från allmänheten som höll föreningen ovanför ytan.
Idag är föreningens största och mest välkända sponsor Löfbergs Lila, men först i ledet var en man vid namn Wilhelm Olsson som sponsrade på så sätt att han köpte alla överblivna lotter av föreningen.
Sportsligt gick det bättre
Fotbollspremiären gick utmärkt. Färjestad bärgade seriesegern och skulle ha kunnat avancera till divisionen ovan om det inte varit för den förbenade ekonomin. Fotbollslaget fick bita i det sura äpplet och fick vackert stanna i samma division.
Bandylaget blev däremot historiskt med bedriften att som första lag ta sig från division tre till högsta serien utan att stanna flera säsonger i samma division på vägen upp.
Bandyn existerade inte under några ultimata förhållanden då laget spelade sina hemmamatcher på Klaratjärns naturis vilket gjorde att när kung Bore ansåg att det skulle krävas lite extra att få utöva sporten, så lät han snön falla och belägga banan med ett tjockt lager nysnö. När snön var bortforslad bestämde sig pimpelfiskarna för att utöva sin sport med ett resultat som ni alla förstår.
Ishockeyn införs på schemat
Året var 1941 och höstlöven hade börjat falla, nu skulle Färjestads BK göra sitt första framträdande på ishockeyscenen.
Det största hindret var dock att ingen sett sporten och än mindre visste hur den utövades. Men inte skulle detta stoppa föreningen från att ge sig in i den, vid denna tid, Stockholmsdominerade sport. Föreningen måste utbildas helt enkelt. Detta löstes genom ett stipendium från Svenska Ishockeyförbundet vilket möjliggjorde för föreningen att skicka Sten Bryhske till Stockholm för förkovring i ämnet. Stens bror Harry åkte med på eget bevåg.
Den första träningen tillryggalades på en rink som låg placerad intill Tingvalla IP där E18 dundrar förbi nu för tiden.
När Färjestad startade sin hockeysektion säsongen 1941-42 existerade det endast 26 lag i de olika serierna arrangerade av förbundet. Åtta lag spelade i högsta serien, division ett, och alla åtta var Stockholmslag. I Värmland satt IF Göta ohotat på ishockeytronen. Övriga deltagare i den värmländska serien var Slottsbron, Färjestad, Forshaga och Söderstrands IF.
Färjestads resultat debutsäsongen var en vunnen och en oavgjord match.
Följande säsong, 1943-44, bjöd på bättre resultat då fem matcher av åtta resulterade i seger, detta i en serie med IF Göta, IFK Skoghall, Forshaga och Söderstrands IF som övriga deltagande lag. Färjestad slutliga placering blev trea denna säsong.
Färjestad följde upp tredjeplatsen från 1943-44 med en ny tredjeplats säsongen 1944-45 mot lag som Skiveds IF, Forwards BK och IF Eyra.
Säsongen 1945-46 slutade ett snäpp sämre än föregående, det vill säga på en fjärdeplats.
Påföljande säsong, 1946-47, skulle komma att bli den sista säsongen på liten rink på nio år. Sportsligt gick det knackigt och ekonomiskt inte alls. Ishockeyn lades på is.
Källa: ”Pappas pojkar” av Jörgen Kalitzki
