Slutspelskrönika: Mitt liv som hockeynörd
Mitt första minne av sporten ishockey är från VM 1987. En glatt guldförväntande åttaåring fick dock förhoppningarna grusade av en mer realistisk far. Sovjetunionen var oslagbara. Såhär i efterhand kan jag bara säga vad jag inte hade vokabulär att replikera med vid den aktuella tidpunkten: -In your face, farsan!
De flesta killar är nördar. Helt ärligt, finns den kille som inte brinner lite extra för någonting, om det så är sport, mode, resa, klättra, sjunga, musik eller någon annan av alla de förströelseformer som finns att tillgå? Jag tror ärligt talat inte det och jag har alltid varit en nörd. I mitt liv har jag brunnit för dataprogrammering i Pascal, jag har brunnit för ishockey, fotboll, ja det mesta. En av de största intressen jag haft var skateboard och under en period hade jag stenkoll. Jag kunde namnen, jag kunde alla märken, jag visste vem som gjorde vad bäst, högst och vackrast. Frågade du mig fick du reda på vilka som var bäst när det kom till tävling, vilka som bara var bra på video och såklart vilka jeans, vilka skor och vilken klocka vederbörande bar. En levande ”Encyclopedia de skateboard” helt enkelt.
Ishockey är dock det intresse jag närt vid min barm under allra längst tid. Jag har sytt ishockey, jag har ritat blockvis av ishockey, jag har tillverkat plockhandskar av cornflakespaket, spelat sönder mitt barndomshems allrums hela inredning, skrivit artiklar om ishockey och glatt poserat utklädd till målvakt för mina föräldrars tacksamma kamera. Vi snackar inte Bauers senaste här, min målvaktsutrustning bestod av följande:
Bigpack-kartong som hjälm. Syrrans gula dockdiskställ som galler. Pelle Svanslös i Amerikatt som stöt och Gullfiberkeps som plockhandske. Mitt smala högerben skyddades av en slokande dunkudde och det ännu smalare vänsterbenet skymdes av det röda masonitunderredet till syrrans dockvagn.
Kronan på verket var den blå t-shirt fullklottrad med små gula kronor. Detta var den tröja som borde pryda allrumstaket hemma i Kil. Tre påklistrade pappkronor på framsidan och dylikt namn och nummer på baksidan var grädden på moset. Jag var inte lilla lågstadieeleven Mattias längre, jag var landslagsmålvakten Mattias.
Att jag en gång i tiden blev inbiten FBK-fan beror till stor del på de till förmån för karlstadlaget gravt vinklade artiklar som publicerades i lokaltidningen NWT. Här har jag mött generation efter generation spelare, idoliserat dem och lärt känna dem. Glädjen och de leende ansikten som mötte mina morgontrötta ögon i tidningen efter vinst och den typiska bilden på en fallande spelare med tillhörande rubrik som tapetserades upp efter förlust är en del av mitt ishockeyintresses värdegrund. Färjestadvinst är bra. Färjestadsförlust är dåligt. Glatt är bra, surt är dåligt. Fullt logiskt!
När jag spelade med mitt första band i sextonårsåldern, omedveten om att det inte bara var nikotin i de där äckliga cigaretterna mina bandmedlemmar rökte, gjorde Färjestad ett heroiskt slutspel där man till slut finalslog Luleå och bärgade hem SM-guldet. Jag var för tillfället mer intresserad av bastoner från instrument och ljusa kvinnostämmor än ishockey men jag njöt verkligen av lagets framgångar där och då. Med basgitarren i knät, rödögda polare och söta tjejer i Buffaloskor som ville ha uppmärksamhet utanför replokalsfönstret jublade jag inombords när jag hörde om guldet. What the heck liksom, tjejerna ville ändå inte ligga med mig utan med mina tuffare bandkompisar.
Sen dess har jag hunnit sluta i bandet, spela och sluta i ett par band till, insett vad mina forna bandkollegor egentligen rökte, blivit av med den hårt åtsittande oskulden och skaffat både universitetsexamen och jobb. Mitt brinnande intresse för hockeyn mattades inte ens av den kombinerade tidningsbilden och mentala bilden på en buskpissande Sergei Fokin sjungandes ”Åh Firjestad” på en rastplats i Arboga efter guldet -98. Det har levt kvar och nu både skriver jag artiklar på SvenskaFans och innehar ett forum dedikerat till laget Färjestad BK.
När slutspelet nu drar igång med alla förväntningar och farhågor så förstår jag precis varför intresset har hållit i sig över alla dessa år. Den där värdegrunden jag tidigare nämnde som präntades in i mitt minne i unga år gör att jag fortfarande gläds med laget i framgång och delar dess sorger i motgång. Jag kallar det passion.
