Tack Jörgen
Kan bara kort och gott säga. För mig har den störste lagt av.
Sommaren 1995, jag befinner mig på fotbollscup nere på Smögen snart fjorton år gammal. Intresset för hockeyn håller på att bita sig fast som allra mest. Nu har intresset övergåt från att se några matcher och läsa resultat i tidgningar till att bli en besatthet och drog. Jag ska bara ha reda på allt.
På löpsedlarna kan man läsa om "kriget" mellan Jönsson, Malmö och Färjestad. Denna dagen skriver tidningarna om att han ska till Malmö. Jag minns än idag hur tidningen flög i ren ilska över Smögens klippor.
Jörgens första säsong i föreningen blev annars kanske ingen dans på rosor. Dels tyngde säkert affären en del men det dröjde inte heller tills man hörde rösterna om det verkligen var värt övergångspengarna Kjell Glennert lämnade.
Säsongen 95/96 slutade med respass mot Luleå som sedermera blev mästare. Jörgen själv mäktade till slut med 26 poäng. Inför nästkommande säsongen var det nog än mer turbulent, kanske inte för Jörgen men väl för själva age och nytillträdde Sportchefen Loob.
Nya spelarna fanns inte, Looben fick värva lite varstans och flertalet spelare kom och gick under säsongen, speciellt under hösten. Jörgen var en av de som stod upp ordentligt och satte under grundserien personligt rekord med 33 poäng.
Säsongen avslutades med ett för Jörgen första men abslout inte sista sm-guld. Han fick utmärkelsen Guldpucken som årets spelare och fick efter det även spela vm. Jörgens storhetstid hade därmed börjat på allvar.
Nästa säsong följdes även den av ett sm-guld där han var med om att slå Elitserierekord i antalet matcher i rad utan förlust. Jörgen bildade en fruktad femma med Nordström, Prestberg, Roger Johansson och den Tjeckiske backen Jaroslav Spacek. Jönsson själv stod för 47 poäng, något han sedan inte kom att överträffa. Jörgen var även med i det Tre Kronor som senare under våren 1998 vann vm-guld tillsammans med Peter Nordström.
Jörgen spelade en säsong till i FBK innan han till slut gav med sig för en tur till NHL. Det blev en säsong med spel i New York Islanders och Anaheim Mighty Ducks, men efter en säsong kom han dock sedan tillbaka till FBK.
Han kom då att bli den spelare som var den stora pelaren i laget under de nio kommande säsongerna, detta tillsammans med bland andra Peter Nordström, Thomas Rhodin, Mathias Johansson och nu senast Richard Wallin som nu får axla en del av den roll Jörgen hade.
Jörgen var med i tolv raka vm-slutspel som innefattade två guld. Fyra raka os-slutspel som gav två guld. Av de tretton säsongerna han gjorde i FBK spelade man samtliga i slutspel och av dessa gick man fem hela vägen. Höjden blev naturligtvis 2006 där han på bara några månader vann ett os-, ett sm- och ett vm-guld. Självklart är detta något han är ensam om.
För mig är Jörgen något man växt upp med så att säga. Visst kommer man ihåg lite från tiden med Bengt-Åke Gustafsson, "Kocken" Rundqvist och Håkan Loob men jag kan samtidigt inte jämföra detta med Jörgen Jönsson.
Med tanke på vad han utfört på isen genom alla åren både i FBK och Landslaget sätter jag Jörgen i det översta facket, före både Loob, Rundqvist och Gustafsson. Håkan var stor på ett annat sätt och för mig blir det svårt att jämföra då de inte alls var samma typ av spelare. Då jämför jag hellre med Rundqvist som likt Jörgen var trogen FBK i många år och där går Jörgen före enligt mig.
Jörgen har blivit en del av det som kallas "familjen". Hans ledaregenskaper har vid flertalet tillfällen visat sig både på och utanför planen, något jag själv fick erfara på nära håll januari 2006. Jörgen blev vansinnig milt uttryckt efter en match 2006. Fansen protesterade och Jörgen gick i taket. Jag tillsammans med två andra supportrar stod sedan i materialrummet intill Färjstads omklädningrum och diskuterade situationen med Jörgen. De orden Jörgen sade om sig själv, spelarna, fansen och föreningen glömmer jag aldrig.
Större vinnarskalle får man leta efter, men Jörgen har även visat att vara stor även i nederlag. Vid tillfällen man som FBK:are inte vill minnas är det alltid Jörgen som varit den store och tagit till orden i media.
För mig är det en stor, fin, mäktig och på många sätt imponerande epok som går i graven i och med Jörgens avsked från hockeyrinken och för mig då främst den här i Karlstad. Tröjan med nummer 21 kommer jag att sakna i flera år framöver på isen men lyfter jag bara upp huvudet en bit kommer jag ändå se den framför mig.
Att Jörgen fick det slut han ändå gjorde är precis som många nämnt det perfekta slutet på sagan om Jörgen. Det var inte bara Jörgen som hade tårarna i ögonen när Wallin lämnade över bucklan till honom så han fick lyfta den en sista gång. Likaså ställdes tårkanalerna på vid gavel hans känslofyllda och kärleksfulla tal vid Torget i Karlstad.
Jörgen har på många sätt gett oss i Karlstad oförglömliga minnen under alla dessa år. Alla hans styrkor är många och just att han så flera av dem gör att han för mig är oersättlig i det sammanhanget. Hans defensiv, taktikt, spelsinne, offensiv, vinnarskalle och kärlek för spelet i en och samma person är det enligt mig som gjort honom till den störste.
En sista önskan jag har om Jörgen Jönsson är den hyllning han kommer få i samband med hans pensionering av tröja nummer 21.
Jag vill se en hyllning värdig en vinnare av högsta klass, en hyllning av hans karriär under de tretton år han spelat för FBK, en hyllning till en av Sveriges största genom tiderna, en hyllning där vi snackar om röda mattor, spelare från då och nu, historiska ögonblick och utmärkelser. En hyllning med stil och profil, värdighet och storhet, helt enkelt en hyllning av Jörgen Jönsson.
Får jag själv plocka ur arkivet förutom "den sista bucklan" tar jag 2-0 målet mot Luleå i sm-final 4 1997, där Robert Perlskog med halvan micken nere i strupen uttrycker sig om man kan göra så i en sm-final eller inte. Svaret är enkelt. Jörgen kan.
Tack Jörgen för din tid i rinken och lycka till i framtiden.
