Krönika: Att våga gå sin egen väg
Visst kan man känna sig lite avundsjuk ibland. Det handlar inte om jag inte unnar dem lycka och framgång, utan beror nog snarare på att man som supporter lite till mans bär på en ouppnåelig dröm om att själv, om än bara för en dag, få känna på hur det känns att lyfta mästerskapsbucklan framför några tusen extatiska fans på ståplats, göra det där avgörande målet eller fatta pennan och underteckna det där kontraktet man jobbat hårt för i hela sitt liv. Identifikationen är viktigt för oss supportrar, eftersom vi genom att följa spelarnas karriärer får vår enda chans att få vara med om de där fantastiska ögonblicken.
Fast så kommer de där dagarna när man inser att även professionella hockeyspelare, coacher och sportchefer inte alltid har det så roligt på jobbet. En negativ spiral av förluster, en ogenomtänkt kommentar som triggar ett blodtörstigt mediadrev, någon form av individuellt misstag som sätter allt på spel – allt de gör på jobbet sker, på gott och ont, inför öppen ridå. Åsikter från media och allehanda så kallade experter får man också stå ut med, och som vi alla vet är det förstås alltid lättare att köra bilen när man sitter i baksätet. Det gäller att ha på fötterna och tro på sig själv när man ska ta beslut när alla runt omkring analyserar och har åsikter om allt man tar sig för. Man får helt enkelt finna sig i att bli ifrågasatt när man vågar gå sin egen väg!
Färjestad är en tacksam måltavla för allehanda åsikter från Hockeysverige. Inget konstigt i det: Den som sticker ut får vara beredd på en och annan snyting i jantelagens Sverige. Med de framgångar som Färjestad haft under lång tid får man finna sig i att vara lite av en ”storebror”. Det fungerar uppenbarligen som tändvätska för nederlagstippade, mindre klubbar på besök, och det känns ibland också som om både media och motståndarsupportrar gnuggar händerna i förtjusning om de lyckas hitta något att angripa.
För att utvecklas måste man våga prova nya grepp. Man får inte vara rädd för att misslyckas ibland, och man får absolut inte vika sig för andras kritik. Färjestad har varit pionjärer på många områden, som till exempel när det gäller att bygga och äga en egen arena, tänka om när det gäller utformningen av ungdomsverksamheten samt utreda behovet av en ny, internationell liga.
Och en fråga/åsikt som alltid kommer upp i kommentarer kring artiklar om Färjestad på forum och sportsidor runt om på nätet är just den om FBK´s ungdomsverksamhet. Såväl andra lags fans som media påstår ibland att ”Färjestad saknar ungdomsverksamhet och bara köper färdiga spelare från andra lag eller från utlandet.” Vi som följer FBK vet att detta är helt felaktigt.
FBK har ungdomslag ända upp till och med J18. Man har ett eget hockey-gymnasium, vilket innebär att aktuella spelare som exempelvis Rickard Wallin, Jonas Frögren, Marius Holtet och Marcus Johansson kommit till klubben redan som juniorer och därmed fått en övervägande del av sin hockeyfostran i klubbens ungdomsverksamhet. Man har också många värmländska produkter som exempelvis Per Åslund (Kil), Christian Berglund (Karlskoga), Robin Rahm (Sunne) samt Jonas Brodin (Nor).
Och när det gäller ungdomsverksamheten ligger man med bra. Resultaten talar för sig själv. J18-lagen är med och krigar i J18-slutspelen år efter år. Man har också fostrat många duktiga spelare som inte längre spelar i FBK utan som spelar i andra lag i olika divisioner i både Sverige och utomlands.
Så visst finns det ungdomsverksamhet i Färjestad. Den som påstår något annat är helt enkelt dåligt påläst. Eller kanske bara lite avundsjuk?
Däremot har man valt en annan lösning när det gäller talangfulla spelare som behöver utvecklas mer än de kan göra i ett juniorlag. Istället för ett J20-lag har man satsat på ett seniorlag på hög nivå. Skåre BK har därmed blivit en plantskola som ger spelare ”på gränsen” välbehövlig speltid och möjlighet att känna på och anpassa sig till hockey på seniornivå. Många spelare och ledare talar exempelvis om ett glapp i fart mellan junior- och seniornivå, och för de spelare som är mogna nog att ta nästa steg i sin utveckling trots att de ännu är juniorer har den här lösningen visat sig vara idealisk. Lösningen passar inte för alla, men som jag tidigare sagt så tror jag att det är viktigt att den finns för dem som den passar för.
Marcus Johansson är ett av flera exempel på att den här lösningen gett frukt. Som elev på hockeygymnasiet inledde han sin karriär i FBK´s ungdomslag. Han visade dock ganska tidigt att han var mogen för seniorspel, och säsongen 07/08 lånades han ut till Skåre och division 1. Genom att han nu regelbundet fick möjlighet att spela på seniornivå var han bättre förberedd på vad som väntade när väl chansen att spela i FBK´s A-lag skulle dyka upp. Och när möjligheten kom säsongen därpå slutade det som vi alla vet med att Mackan som bofast i A-laget firade guldet på torget tillsammans med sina lagkamrater.
När Johanssons kontrakt med Washington Capitals offentliggjordes den 17 maj talade George McPhee (Caps general manager) i samband med presskonferensen om varför de anser att nummer 90 är redo för ett kontrakt redan nu. En viktig del i detta anser McPhee vara just det faktum att Marcus, trots sin unga ålder, spelat seniorhockey under de senaste säsongerna: “That helps a lot. You saw it with Alex and you saw it with Nicky. They were playing with men before they came over. It makes a big difference. You always want them playing at the highest level they can play at, as long as they’re playing well. And he played with men and he played well. (www.capitals.nhl.com 2010-05-24)
McPhee, och Capitals ledarstab, jämför alltså Johansson med Nicklas Bäckström och Alexander Ovechkin när det gäller deras bakgrund. Det är kanske inte riktigt rättvist mot "Mackan" att jämföra honom med de båda superstjärnorna redan nu, men det intressanta i jämförelsen är att han liksom de andra två “ has been honing his game at a high level in his native country, playing against men rather than boys” (som Caps reporter uttrycker det på klubbens hemsida). (www.capitals.nhl.com 2010-05-24) Översatt till svenska har de alltså ”spelat på högsta möjliga nivå, och de har spelat mot män snarare än mot pojkar.”
Jag säger inte att den här lösningen är allena saliggörande. Som jag var inne på redan i min förra krönika så är alla unga spelare individer med olika förutsättningar och utvecklingskurvor. Få har en spikrak karriär – någonstans på vägen stöter de allra flesta på bakslag som måste hanteras och övervinnas på rätt sätt – och för en del så kallade ”late bloomers” är det kanske både mer utvecklande och bättre för självförtroendet att sakta få arbeta sig uppåt istället för att pressas till något man ännu inte är mogen för. Om en ung spelare exempelvis fortfarande är ganska liten fysiskt, är född sent på året eller känner att tryggheten i att spela i en omgivning där han eller hon känner sig hemma är viktig så är kanske juniorhockeyn den bästa lösningen för just den spelaren. Här handlar det om att våga ta det beslut som passar både individen och klubben bäst. Hur utvecklas spelaren, och hur utvecklas föreningens verksamhet bäst? Självklart får man vara beredd på att en massa förståsigpåare har åsikter om vägen man väljer. Många unga spelare väljer spel i FBK just på grund av möjligheten att få spela på seniornivå. Andra väljer att gå till andra klubbar eftersom de anser att J20 är en bättre utvecklingsform för just dem. Det är helt naturligt. Men det viktiga är att FBK vågar gå sin egen väg och gör det som man anser är bäst för klubben. Oavsett vad andra tycker.
