Krönika: Den tunna linjen mellan hysterisk glädje och tom sorg
En krönika om VM-guld, gemensam lycka och om att sitta med Svarte Petter på hand.
Det går en tunn linje mellan glädje och sorg, succé och katastrof.
Aldrig blir den så tydlig som under en hisnande VM-final där man som åskådare oavbrutet kastas mellan hopp och förtvivlan. Nattens pärs lär gå till historien, trots att matchens enda mål kom först efter 10.09 i förlängningen! Det var en match som hade det mesta man kan önska – spänning, bra hockey, ett gäng sköna profiler och – inte minst – det perfekta slutet.
För även om man naturligtvis inte kan använda ord som ”katastrof” om resultatet hade blivit det omvända – ett silver är inte att förakta – så var det ju precis så det kändes i stunden!
Där och då, efter en fantastisk turnering där en väloljad blågul lagmaskin visat prov på en stor styrka och moral, hade ett silver varit detsamma som en förlust, och jag misstänker att jag inte var den enda som satt hemma i tv-soffan och skrek ut min rädsla tillsammans med de ypperliga kommentatorerna Chris Härenstam och Mikael Renberg när ryssarna väl hade samlat sig till motattack.
Den här gången var marginalerna på Småkronornas sida, och även om segern kändes nog så rättvis sett över hela matchen, hade Ryssland tveklöst häng på ett mål i de där gastkramande sista minuterna av ordinarie matchtid. Mika Zibanejads avgörande mål var en riktig läckerbit, och känslan den framkallade snudd på religiös, men VM-guldet var som helhet tveklöst en lagseger.
Segern byggdes hela vägen från utmärkte Johan Gustafsson i mål, via ett moget, självförtroendefyllt försvar till spetsen framåt, och med stöd av en utmärkt coach och stab kring spelarna.
För oss som följt JVM under de senaste åren har det varit frustrerande att se ett talangfullt lag snöpligt falla just som det börjat hetta till. Men den här gången gick man äntligen hela vägen och detta, ironiskt nog, med en årgång som ibland i jämförelse med tidigare årgångar uppfattats som lite svagare och i avsaknad av profiler.
Med i årets trupp fanns också några 93:or som visade framfötterna, och det ska förstås bli spännande att få möjlighet att följa dem även under nästa års turnering.
Om det blir något "nästa år", det vill säga, då jag är ganska säker på att de precis som många av spelarna i årets lag som inte redan är förlorade för svensk ishockey lär bli det innan dess. Det är den enda sorg jag kan känna en dag som denna. Jag önskar att fler spelare vågade stanna kvar lite längre i elitserien, så att de kan åka över bättre förberedda och med den viktiga hela andrasäsongen i ryggen.
Och, naturligtvis, så att vi får njuta av dem lite längre här hemma. Elitserien behöver sina stjärnor!
JVM är något alldeles extra. Och det är inte bara den roliga, frimodiga hockeyn som man ofta bjuder på som gör det till en höjdpunkt under hockeyåret. Det är häftigt att se alla dessa unga spännande talanger förvandlas till profiler i en turnering där ingen bryr sig om vilket elitserielag de tillhör eller vilken klubb som fostrat dem. För en gångs skull samlas alla hockeyfans i hela Sverige för att heja på samma spelare i ett och samma lag. En förbrödring på hög nivå, och detta är något som är väldigt viktigt i en värld där det finns många som, i sin enögdhet, inte kan se bortom tröjfärgen. Hoppas bara att detta kan fortsätta även sedan spelarna kommit tillbaka till elitserien.
Grattis Småkronorna och tack för en fantastisk turnering med många underhållande, nervösa, välspelade och historiska ögonblick!
Och välkomna hem, ni spelare som fortfarande förgyller elitserien här hemma. Det ska bli spännande att se hur spelare som exempelvis Mika Zibanejad, Max Friberg och Erik Thorell och deras spel påverkas av upplevelsen i Calgary.
Elitserien, ja. Hockeydramatiken tog på inget sätt slut med JVM.
Även här hemma blir den där tunna linjen mellan succé och katastrof tydlig i och med den tighta tabellen. Gränserna för slutspel, ingenmansland och kvalserien skiljs åt genom några få poäng, vilket innebär att en, normalt sett, ganska harmlös svacka kan leda till ett dramatiskt och potentiellt ödesdigert ras i tabellen.
Media hänger förstås på så fort man vädrar blod, och i årets mediabevakning kan man nästan tala om en slags utmärkelse i stil med ”veckans krislag”.
Sladdande Timrå är väl naturligt det lag som främst fått finna sig i att media gräver, spekulerar och hittar nya smaskiga krisrubriker, men sanningen är att nästan alla lag har fått sin beskärda del av sleven den här säsongen. Först ut var HV, sedan frossades det i Färjestads olycka, och efter det har Svarte Petter valsat runt bland lagen.
När ett lag underpresterar kommer snart spekulationer om vem som kan eller bör få sparken, uppstår det lite gnissel i maskineriet pratas det "läckor" och presenteras förslag på konflikter i gruppen som kan ligga bakom. Lite hårddraget känns det ibland som om samma lag ömsom pekas ut som ett kommande topplag och ömsom kallas för till årets flopp.
När mediestormarna ofelbart uppstår gäller det hur som helst att sitta stilla i båten så att inte de påstådda läckorna, rabblandet av negativ statistik och krisrubriker skapar en förödande ond cirkel.
Själv är jag mer än nöjd med det sätt på vilket mitt Färjestad hanterade motgångarna under hösten. En trygghet i att hålla på FBK är att man vet att det finns en god sammanhållning, professionellt ledarskap och resurser att ta sig an även de största utmaningar. Och trenden är, i mina ögon, oerhört positiv – inte minst med skalpen mot Skellefteå och straffsegern över HV71 i de senaste omgångarna.
Men än kan man inte blåsa faran över. Precis som i stort sett alla andra lag är de regerande mästarna bara en svacka ifrån en djupdykning i den gastkramande täta tabellen.
I år känns det ovanligt svårt att förutsäga vilka lag som sitter där med Svarte Petter på hand när grundserien är färdigspelad. Gränsen är, som sagt, nästan löjligt tunn...
