Krönika: Dubbelmoral
En liten tanke: Om föräldrar och ledare inte kan behärska sig i en match med elvaåringar på isen kan man fråga sig hur det påverkar knattarnas egna moraliska och intellektuella utveckling. Kanske inte så konstigt att det sägs och görs ett och annat på isen när de själva kommer upp på seniornivå?
Det talas om policys, om utbildningsinsatser och om enstaka individer som inte följer regelboken. Slagsmål på knattematcher må tack och lov vara sällsynta, men att det kan gå hätskt till både på isen och på läktarna även när de små hjärtegrynen spelar är faktiskt inte ovanligt. Det är dock inte särskilt underligt, utan bara ett av flera uttryck för den dubbelmoral inom idrotten som ingen riktigt tycks vilja kännas vid. Och där är hela hockeyvärlden – från knatteföräldrar och ledare, till stjärnor, publik och media lika goda kålsupare.
Joel Lundqvist, med käken full av skrot, gör en mogen och nykter insats i en tv-sänd debatt kring hockeyvåldet. Och hinner själv knappt komma tillbaka förrän han inte kan låta bli att trycka till i en situation där alla numera är väl medvetna om att både skaderisk och avstängningsrisk föreligger. Varför?
Sevc uttalande mot Rahimi fördömdes och bestraffades. Med all rätt, förstås, men vad jag vänder mig mot är att man fick en känsla av att hockeyvärlden snabbt lade ”locket på” istället för att utforska vad som egentligen hade hänt och varför. Är det verkligen någon som på allvar tror att Sevc är den enda som använt sig av fördomsfulla, diskriminerande eller kränkande tillmälen i hockeysammanhang?
Detta i en värld där det fortfarande finns tränare på alla nivåer som jämställer en dålig insats med att man spelat ”som fruntimmer”, och där media glatt hetsar både spelare och tränare att gå över alla rimliga gränser. Jag har, för inte alltför länge sedan, till exempel hört en känd hockeyprofil yra om kärringar och handväskor.
Jag har själv varit ledare och tränare för unga idrottare och jag vet hur viktigt det är att man verkligen lever som man lär. Jag vet också att alla idrottens parter utsätts för en hel del press idag. Ledare, barn och föräldrar lägger mycket tid, kraft och pengar på idrotten, och i en värld där specialisering och elitsatsningar smyger in allt tidigare blir resultaten allt viktigare och spelarna alltmer brådmogna.
Jag är övertygad om att hockeyn kommer att gå miste om många av framtidens klarast lysande stjärnor om man bara går efter vilka som blomstrar när de är 10, kommer med i tv-puckslaget och alltid problemfritt följer en enda, universell utvecklingskurva. Om man ska tillåta sig att generalisera anar jag ibland en rädsla för allt som kan uppfattas som ”svaghet”, och bristen på nytänkande riskerar att straffa sig i det långa loppet.
På något sätt tycks det ibland som om hockeyn till viss del blivit ett offer för sin egen dubbelmoral.
Derek Boogaard var en kille som fick betala ett högt pris för dubbelmoralen inom hockeyn. De som följer mig på Twitter har kanske redan sett länken till en utmärkt artikelserie i New York Times som dokumenterat Boogaards uppgång och fall. Jag rekommenderar starkt att ni som ännu inte har läst artiklarna eller sett video-inslaget surfar in på tidningens webbsida och läser in ett gripande, tankeväckande och välskrivet inlägg i debatten kring hockeyn och dess framtid.
Den 28-åriga hockeyspelaren, som hittades död i maj i år, tillhörde vid sin död Rangers organisation och hade, trots att han inte tillhörde ligans stjärnor, hunnit bli lite av en favorit bland många hockeyfans. Boogaard, född och uppvuxen på den kanadensiska prärien, närde som många andra en dröm om att en dag få spela i ”The Show” (som är ett kanadensiskt smeknamn för NHL).
Under sin uppväxt fick Boogaard ofta höra av coacherna att han saknade såväl talang och skridskoteknik som alla andra förutsättningar som krävs för att kunna bli en duktig hockeyspelare. Han var storvuxen, blyg och osäker och hade inledningsvis svårt att hantera sin kropp, och det var först när han som tonåring fick ett vansinnesutbrott och gav sig in i motståndarnas bås för att slåss, så att både spelare och ledare skräckslagna tvingades fly ur båset, som scouterna fick upp ögonen för honom.
Den unge Boogaard anlitades för rollen som slagskämpe i juniorhockeylagen, och den ledde honom via krokiga vägar och oräkneliga skador så småningom hela vägen till NHL och Minnesota. 201 cm lång och 120 kg tung hade han så gott som en enda uppgift, och det var att underhålla publiken genom blodiga uppgörelser i mittcirkeln med motståndarlagens slagskämpar. Hela vägen genom juniorhockeyåren och vidare handlade det om att misshandla eller bli misshandlad, och det faktum att detta medförde oräkneliga matchstraff och besök i utvisningsbåset var bara ett hycklande spel för galleriet. Boogaard var väl medveten om sin uppgift, och OM han hade glömt det hade coacher, scouter och publiken snart påmint honom. Själv höll han (i anteckningar som man hittat efter hans död) fram ett mål i en avgörande match under juniortiden som ett av sina allra främsta hockeyminnen, men det var inte rollen som poänggörare som något lag hade i åtanke när man värvade den unge vänsterforwarden.
Okej. Livet är hårt och allt det där. Alla kan inte vara stjärnor, det vet vi alla. Men vad som är talande i den här sorgliga berättelsen, som slutade med en tragisk, och alltför tidig bortgång, för en kille ”som fått fler hjärnskakningar än någon orkar minns” och som, på grund av alla skador, hade fastnat i ett missbruk av smärtstillande medel, är att vägen till undergång krattades av en cynisk sportindustri full av dubbelmoral.
Även i NHL har man, som bekant, uppmärksammat problemet med hjärnskakningar och andra skador som uppstår på grund av våldsamma tacklingar och andra respektlösa attacker. När affischnamnet Crosby tvingades till sin långa konvalescens blev det stora rubriker och debatten har lett till skärpta straff. Det hävdas också att spelarklichéer som den bland andra Boogaard levde med får allt mindre utrymme i dagens NHL. Jag hoppas det.
Men bevis för att dubbelmoralen, där man fostrar unga spelare att ”stå upp för laget” och därigenom skadas eller skada andra spelare fortfarande existerar behöver man inte leta särskilt djupt för att hitta. Att hockey är, och ska vara, en kontaktsport som lever på starka känslor är en helt annan sak.
Vikten av det fysiska elementet i sporten syns i damhockeyn som fortfarande år 2011 lever med det svåröverkomliga handikappet att man generellt sett inte får tackla. Att det fysiska spelet sedan ibland, i stundens hetta, går överstyr är en risk bland vinnarskallar med en massa adrenalin i kropparna. Men våld ska inte uppmuntras eller glorifieras varken i unga spelares utbildning eller genom närmast rutinmässiga, själlösa uppvisningar i ”manlighet” i världens bästa ligor.
Att man dessutom gärna underblåser myten om hockeyspelare som karikatyrer av någon slags överman, testosteronstinna robotar utan mänskliga behov, är snudd på patetiskt sett till samhällets utveckling i övrigt. Det enda positiva som jag ser kan komma ur Boogaards hemska öde är att man äntligen börjar få upp ögonen för att hockeyspelare är precis lika mycket människor som alla oss andra. Även om man som hockeyspelare kanske når en framgång och en rikedom som resten av oss bara kan drömma om, innebär det inte att man inte kan ha personliga problem eller må dåligt.
Att man vågar stå upp för sig själv och de värderingar och behov som man har är det som definierar en stark man och kvinna. Oavsett om det handlar om att till exempel säga att man hellre spelar i SEL eftersom man inte trivdes i AHL, gå ut med att man har en annan sexuell läggning än den gängse rådande (?) eller bekräfta att anledningen till att man inte spelar är att man behandlas för en depression eller ett missbruk måste vi respektera och stötta istället för håna och såga. Och när övertramp ändå sker måste vi vara beredda att ta ett djupt andetag och fundera över varför det blev som det blev.
Det handlar inte bara om människovärdet, eller att vi inte ska behöva ha unga människors liv och hälsa på våra samveten. Det handlar också, rent krasst, om att se till att skapa de bästa förutsättningarna för att få se en bra, livskraftig och underhållande ishockey där fokus hamnar på allt det där som gör hockey till världens bästa idrott och inget annat.
Så, nästa gång du står där på läktaren och vrålar obsceniteter efter motståndarlagets stjärna, instruerar dina spelare (eller ditt barn) att köra över de där små **** eller tar chansen att släcka lampan för den där losern som missat den mest grundläggande regeln av dem alla: Fundera lite längre över din egen roll i det stora hela.