Krönika: En mix av bra och dåligt
Sverige mot Norge i ishockey. Klassiskt och numera en större utmaning för våra grabbar i Tre Kronor-dressen.
En VM-premiär av större kaliber, ett möte med karaktär och prestige på en hög lägstanivå.
Sverige mot Norge i ishockey. Klassiskt och numera en större utmaning för våra grabbar i Tre Kronor-dressen.
Utgångsläget var det allra sämsta: 6 raka förluster, en numera bruten svit.
NHL-stjärnorna visade vägen och gav Sverige en rättvis seger, 3-1 efter 60 minuters spel. Vilket spel!
Första periodens spel kunde tillskrivits norrmännen helt och hållet. Men man gav aldrig upp i det svenska laget, och målchanserna radades upp. Men desto mer press, desto bättre verkade Haugen spela i Norgekassen. Jakob Silfverberg, guldhjälten från Brynäs, blev första målskytt för Sverige i 2012 års VM-upplaga.
Tydligt visade förstaformationen med Zetterberg, Eriksson och Franzén hur spelet skulle tas och givetvis kunde man bara tycka att ”skam den som ger sig” angående Loui Eriksson, som hade två öppna mål och en stolpträff innan han slutligen fick sätta dit det avgörande 3-1-målet. Innan dess var Norge allt annat än borta från matchen.
Ett namn tillskrivs deras stora insats: Lars Haugen.
Utan honom kunde det lite gärna slutat med total katastrof för våra västliga grannar.
Hans kapacitet att kunna rädda dem i det mest utsatta läget tyder på att han är allt annat än ”bara” en andrakeeper i KHL. Det kommer säkerligen att behövas likadant spel mot mötet med Ryssland.
Norges insats var heller inte utan tillstående resurser i form av Ole-Kristian Tollefsen. Han var allt och överallt, satte skräcken hos de svenska anfallarna.
För Färjestadsfansen fanns det mycket fysiskt att ta till sig. Likasinnad kapacitet och spelsinne som Ludvika-sonen Jonas Frögren, men med sämre disciplinering. Oroväckande ärligt talat.
Färjestad, som så svårt nog och så många gånger förlorade matcher p.g.a. för många ”besök” till utvisningsbåset, behöver inte en back som inte kan kontrollera sitt temperament. Fysiken är nödvändig. Disciplinen behöver tyglas. Annars är man illa ute.
Många gånger kom Norge i mycket bra anstormning mot Sverigemålvakten Jhonas Enroth, som kom ut stor vid tillfällena. Hans spel räddade Tre Kronor kvar i matchen. Det kan inte tyckas så i mångas ögon, men i mina. Förtroendet för honom ökar nog dessutom mer efter denna insats. Även om motståndet inte nämnbart är en tungt skriven sådan på denna nivå.
Vem annars än Bastiansen dessutom bäddade för svenska utvisningar? Ingen alls. Hans puckkontroll och enorma instinkt att sätta upp sina lagkamrater kunde likväl ha orsakat stor skada för Tre Kronor, men det vändes bort och slutskedet av matchen bjöd inte på mycket från norrmännens sida.
Holtet, var han ens på isen?
Det kan heller inte undvikas att nämna de två domarna.
Ena stunden: ingenting tillåts. Andra stunden: allting tillåts. Tredje stunden: tillbaks till ruta ett.
Zetterberg kallade matchen mycket passande: basketmatch. Helt riktigt. Det klagas på svenska domare, men detta var då ingenting i jämförelse.
Leif Boork gör sig mer hatad. Undrar om han ibland tänker efter vad han säger? Eller om det bara görs impulsivt. Lite lustigt med tanke på att han ändå tränat hockey sedan börjna på 70-talet.
Kanske "tänk efter före" vore ett nytt tema för hans arbetssätt?
