Guldkrönika: Varje guld har sin känsla
Varje guld har sin känsla. Gastkramande spänning, revanschlusta eller kanske lättnad. Den känsla som för mig representerade 2011 års SM-slutspel i allmänhet och finalspelet i synnerhet var: lugn.
Att den här känslan dominerat beror knappast på att jag som veteran varit med om ett antal guld vid det här laget. Varje år innebär en ny situation, med ett nytt lag och nya förutsättningar och - samma gamla hysteriska nagelbitande hos undertecknad.
Men en viktig skillnad i årets slutspel är den stabilitet och den pondus med vilket laget hela tiden agerat både på isen och vid sidan om.
Jag har i olika forum sett kommentarer från hockeyfans som inte håller på vare sig FBK eller SAIK, och som klagar på att FBK inte utsatts för några större prov på resan till finalen och att själva finalspelet inte bjudit på särskilt mycket spänning.
Jag kan till viss del hålla med.
Utan att på något sätt vilja förringa det talangfyllda framtidslaget SAIK:s i övrigt ypperliga insats i årets upplaga av Elitserien så måste jag ändå säga att man inte hade särskilt mycket att sätta emot i finalserien. Man jobbade hårt, slet och gav aldrig upp, men kunde inte på allvar och i det långa loppet rubba ett Färjestad som spelade med all den beslutsamhet och det självförtroende som bara ett lag i harmoni kan göra.
Detsamma gällde egentligen också matchserierna mot Brynäs och AIK. Färjestad befann sig i det berömda stimmet, där ingenting obehagligt egentligen fäste på dem. Att frustrerade motståndare försökte störa dem genom beskyllningar och utspel i pressen, ignorerades i det stora hela, och även på isen hade man en närmast skrämmande förmåga att iskallt ta sig förbi de små svackor och de motgångar som uppstod. Man uppvisade en otrolig mental styrka som jag tror var själva grunden till att det såg så lätt ut.
Detta förtar dock inte storheten i FBK:s prestation. Jag skulle snarare säga att det är helt tvärtom.
12-2 är ett glimrande facit.
Men vi som följt laget vet också att elitserien 2010/11 inte varit någon promenad i parken för årets vinnare. Och det är just i detta faktum som vi hittar det vinnande konceptet eftersom jag tror att det är en viktig del i att laget så tryggt och sammansvetsat kunde mala ned allt försök till motstånd i slutspelet. (Jämför gärna med senaste guldsäsongen.)
Vi får inte glömma att det för bara några månader sedan fanns röster som krävde Samuelssons avgång då ”the big green machine” hackade och kändes allt annat än säker. För andra året i rad hade man bytt ut en hel del spelare, och även om flera av nyförvärven var gamla FBK:are så tar det ett tag och en hel del arbete innan den nya gruppen svetsats samman. Till råga på allt har man dessutom under nästan hela säsongen dragits med smått osannolika skadeproblem och längre skadeuppehåll för i stort sett alla tongivande spelare i laget.
Salák är en av dem, och han har gjort en heroisk insats. Vi som följt honom under säsongen har kunnat se att hur han tvingats anpassa sitt spel för att, trots en allvarlig skada, kunna spela då Nihlstorp ådragit sig sin hjärnskakning. Tjecken fick oförtjänt mycket skit för sin något underliga stil i slutspelets inledning, och jag misstänker att han idag tycker att det är ganska skönt att sanningen kring Sveriges hemligaste axel äntligen fått komma fram i ljuset.
Skadeläget har slitit hårt på spelarna, men har å andra sidan inte bara svetsat ihop gänget utan också banat väg för de yngre spelarna.
Jonas Brodin och Oscar Klefbom, båda födda 1993, klev fram och visade att de var mogna för uppgiften. Och äntligen fick en av de spelare som jag har haft högst förväntningar på – Magnus Nygren – chansen att visa vad han gick för. Och som han tog den chansen. Nu är jag bara rädd för att NHL-klubbarna ska börja hugga alltför tidigt på den hårdskjutande, sympatiske egna produkten. Honom vill jag gärna se som en del av stommen i framtidens FBK.
Anonyma, desperata och inte alltför väl pålästa motståndarfans brukar upprepa samma trötta gamla mantra i kommentarsfältet: ”köpelag”, ”saknar ungdomsverksamhet” och ”familjen”.
Diskussionen kring köpelag är väl ärligt talat ganska förlegad – alla lag värvar idag spelare för att komplettera sina lagbyggen.
En snabb överslagsräkning visar att sju av spelarna på isen igår var födda och hockeyfostrade i Värmland. Och då räknar jag inte med Wallin, Holtet, Berglund och Frögren som kom utifrån till klubben redan som tonåringar och som fostrats till elitspelare genom klubbens ungdoms- och samarbetslag. Dessutom har man åtta egna, värmländska spelare födda 88-92 som ingår i årets trupp, men som lånats ut för att utvecklas och få speltid i andra klubbar och serier.
Så att påstå att man inte utvecklar egna spelare och bara köper färdiga spelare är alltså helt befängt.
FBK ansåg att J20 i den utformning som den tidigare hade inte gynnade spelarnas utveckling och tog därför det obekväma beslutet att dra sig ur och forma sin egen verksamhet, bland annat genom samarbete med seniorlag som exempelvis Skåre. Och det har bevisligen gett frukt. Nu har förutsättningarna ändrats, och då har FBK tagit beslutet att ta upp J20-laget igen. Övriga ungdomslag har dock hela tiden funnits kvar.
Att man jobbat målmedvetet med att bygga upp sin verksamhet under lång tid och skördat framgångar genom att inte alltid gå den väg som är enklast eller får mest applåder av omvärlden, är en faktor som jag tror gjort det enklare för klubben att få spelare att välja FBK.
Spelare som vill nå sin dröm om landslagsspel och NHL vet att de får en bra förberedelse och exponering i och med FBK:s ständigt höga målsättningar och slutspelsfacit, och det lockar naturligtvis ofta mer än att få den högsta lönen. Samtidigt får man vara beredd på att foga in sig i gruppen. Man får kanske inte den stjärnroll och den speltid som man fått i ett annat lag, och man måste underkasta sig den filosofi som man arbetar efter i klubben.
I mina ögon är inte detta något konstigt - det är ju just detta som lagidrott går ut på. Det passar inte alla, men det har uppenbarligen passat många. Kalla det gärna ”familj” om ni vill.
Idag blir det torget.
Och idag kommer jag att vara allt annat än lugn!
Grattis till guldet, FBK, och tack för ännu en fantastisk säsong!
