Krönika: Den svåraste men mest angelägna
Redan under den första perioden av lördagens tungviktsmöte fick jag stoff till en ny krönika, men, så här på söndagseftermiddagen insåg jag att det i nuläget inte går att skriva något om Färjestad utan att beröra Sevc omtalade utvisning.
Det här är ingen lätt krönika att skriva, men jag känner ändå att jag måste skriva den.
Allt resonemang kring det som hände i pausen mellan andra och tredje perioden igår baseras än så länge på tidiga uppgifter där vi ännu inte säkert vet vad som verkligen har sagts och omständigheterna kring detta. Det innebär att min krönika måste bygga på det vi vet, eller tror oss veta, just nu.
Låt oss börja med att konstatera ett mycket grundläggande faktum: Om det som skrivs är sant anser jag att Sevc har gjort sig skyldig till ett allvarligt övertramp då han uttryckte sig som han gjorde, oavsett om han blev provocerad eller inte. Rasistiska påhopp och alla andra typer av kränkningar strider mot allt jag tror på och verkar för.
Men om man ska försöka att betrakta händelsen lite nyktert och ur ett mer nyanserat perspektiv tror jag att vi lär oss mer av det som skett, varför det skedde och hur vi ska motverka att det sker igen.
Inte helt oväntat är det ont om nyanser i den pågående mediastormen.
Trogna läsare vet redan vad jag tycker om kvällstidningsjournalistikens syn på livet och sanningen. ”Rasistskandalen” är ett faktum, och drevet går. Som vanligt är allt svart eller vitt, och Sevc kommer antagligen att få förkroppsliga begreppet ”rasist” under en tid framöver. Upprörda röster talar om att det måste bli en lång avstängning – förslag på allt från ”längsta någonsin” till 25 matcher cirkulerar i krönikor, artiklar och forum. Någon expert motiverade sitt ställningstagande med att sådana här typer av förseelser är värre än en huvudtackling eller någon annan typ av skada på offret.
Jag förstår det sistnämnda resonemanget, och kan ställa mig bakom att handlingen bör rendera i en kännbar påföljd. Ord kan vara minst lika farliga som våldsamma handlingar. Detta eftersom både våra handlingar och samhället i stort utformas utifrån vad vi sätter för etiketter på det som finns omkring oss. Det här borde mänskligheten ha lärt sig av sin våldsamma och inte särskilt ärofyllda historia.
Rasism och etnocentrism är något som jag (som person och i mitt yrke) inte bara bestämt tar avstånd ifrån, utan också aktivt arbetar för att motverka. Att Sevc (enligt media) använt ett förlegat och fördomsfullt skällsord som lite slarvigt kommit att användas om en diskriminerad och förföljd folkgrupp, och dessutom använder det som tillmäle mot en annan spelare, är helt förkastligt och givetvis bör detta bestraffas ordentligt. Dels som en markering mot den som gjort fel (Sevc), men också som ett tydligt ställningstagande gentemot både hockey-Sverige och samhället att detta inte är okej.
Men då måste vi också titta oss i spegeln och fundera över varför sådana hemska grodor kan hoppa ur en spelares mun. Jag har funnits med i sportens värld tillräckligt länge för att inte bli förvånad över de grova ord och påhopp som florerar på isar, fotbollsplaner och idrottsanläggningar i det stora hela. Sällan når de här formuleringarna åskådarnas öron, och det kan antagligen bero på någon slags missriktad hederskodex bland de aktiva att de inte gör det.
_
Men ibland når de fram; som till exempel Ledins omdiskuterade salva, yttrade framför tv-kameror och riktade till videodomaren under SM-slutspelet 2006. Jag tänker inte upprepa den exakta ordalydelsen här, men som de flesta av oss vet handlade det om ett ord som ofta används som synonym till det skällsord som Sevc påstås ha använt. Detta blev också uppmärksammat och anmält för hets mot folkgrupp, men Ledin fick faktiskt inget sportsligt straff för detta.
Frågan är hur många liknande kommentarer som fälls varje år, och som aldrig rapporteras eftersom ingen utomstående hör dem? Är det i själva verket så att det under gårdagens omgång fanns människor, både på och vid sidan av isen, som skulle ha kunnat säga något i samma stil som herrarna ovan? Eller som kanske till och med sade det? Där den stora skillnaden var att ingen utomstående lyssnade?
Och vilka åtgärder har ishockeyn, sedan Ledins utbrott 2006, tagit för att ord som dessa inte ska yttras på och kring isen?
Sevc själv konstaterar att han som utländsk spelare brukar få höra ”både det ena och det andra” på isen. Jag misstänker att det finns något för Svenska ishockeyförbundet att ta tag i här. Det är en skamfläck att NÅGON spelare år 2011 ska dömas efter, och få kommentarer kring, faktorer som exempelvis ursprung eller utseende.
_
Ovan nämnde Ledin gjorde faktiskt, tillsammans med dåvarande radarpartnern Emil Kåberg, något bra för en annan grupp som diskrimineras inom sportens värld (de homosexuella) i och med bilden man lät ta efter att guldet hade bärgats. Det tycker jag också är ett bra exempel på att inget är svart eller vitt.
Bara för att man vid ett tillfälle, i stridens hetta och när man kanske blivit mer än rimligt provocerad, beter sig illa innebär det inte att man är en dålig människa!
Därför är det viktigt att man ser till att ta hand om människan Sevc också. Låt det som hänt få sjunka in, gå sedan noga igenom händelsen och diskutera vilka följder en sådan handling får. Vilka konsekvenser kan exempelvis ett par förflugna ord få för andra människor och för hela samhället? Jag är säker på att Sevc inte mår så där jättebra idag, och det ska han förstås inte göra. Men han ska inte stå där ensam med hundhuvudet.
Jag tycker att Färjestad hanterat situationen på ett bra sätt så här långt. Givetvis fördömer man handlingen, men samtidigt står man upp så tillvida att man vågar kräva en ordentlig utredning om vad som hänt och varför. Föredömligt så här långt, i en svår situation. Det här var precis vad man INTE behövde just nu!
_
Det är många som ifrågasätter varför inte Sevc fick ett personligt straff (s k ”matchstraff” eller Game Misconduct penalty som det ju officiellt heter) och att förseelsen därmed inte ytterligare skulle drabba laget. Personligt matchstraff är ju trots allt den vanligaste påföljden om en spelare ”snackat sig till en utvisning”. För att reda ut detta krävs en lite djupare konsultation av Svenska ishockeyförbundets officiella regelbok:
I regel 550 – ”OLÄMPLIGT OCH OSPORTSLIGT UPPFÖRANDE AV SPELARE – Abuse of officials and unsportsmanlike conduct by players” konstaterar man att “e) En spelare som använder något rasistiskt eller etniskt kränkande uttryck ska ådömas: Game Misconduct penalty (IIHF) (GM) Match Penalty (Svensk tolkning) (MP)”
Detta tolkar jag som att det alltså skulle kunna innebära att samma incident internationellt sett kan ge en annan påföljd än i den svenska hockeyn. En för laget viktig skillnad mellan de båda påföljderna är förstås att den senare automatiskt ger 5 minuters lagstraff. Intressant att notera är att just den här regeln förändrats från den tidigare upplagan av regelboken (2006-2010) till den nu gällande (2010-2014) I den tidigare gällde alltid MP. Förändringen indikerar att det i hockeyvärlden finns någon typ av diskussion och tolkning när det gäller den här bedömningen.
Inte så konstigt att straffet i sig blivit en snackis också i hela hockeysverige! Men enligt regelboken är det alltså korrekt. MP innebär ju, enligt samma regelbok, förutom matchstraffet för spelaren också 5 minuter i numerärt underläge för laget.
_
En annan del av diskussionen handlar om vilken förseelse som ska ha störst påföljd för laget – att en spelare med ord skadar en annan spelare alternativt att en spelare genom otillåtna fysiska handlingar skadar en annan spelare. Finns det grader i helvetet, där något angrepp på hockeyrinken är värre än det andra? Den frågan är större än ishockeyn i sig. Här handlar det snarare om värderingar och etiska ställningstaganden.
Och det är i detta allt bottnar.
Det man inom sportens värld, och då inte bara inom ishockeyn, måste ta tag i är värdegrunden och människosynen. Och man måste börja från grunden. Det räcker att åka på knattematcher i fotboll eller ishockey för att få en inblick i att sporten inte alltid lever som den lär. Det förekommer ännu idag, på 2000-talet, att ledare vrålar kommentarer i stil med att ”ni spelar som kärringar” eller att föräldrar på läktarna kallar motståndarlagets bäste spelare för något nedlåtande baserat på dennes ursprung/hårfärg/kroppsvikt…
Inte undra på att värderingarna och kommentarerna följer med spelarna upp genom seriesystemen.
Vilken är då min personliga åsikt om rimligt efterspel för Sevc? Förutsatt att Sevc är korrekt citerad håller jag faktiskt med Aftonbladets Wennerholm här: riktigt höga böter är den bästa disciplinära åtgärden. Kostar det att snacka tänker man sig för in i det längsta. Det sänder också tydliga signaler om hur allvarligt man ser på den här typen av tillmälen.
_
Ytterligare en aspekt är varför inte domarna särade på spelarna och lät något lag vänta innan de gick till omklädningsrummet efter en het avslutning på den andra perioden. Jag stod bara några meter därifrån och hann till och med tänka tanken att det kunde bli bråk på väg ut till omklädningsrummet. Det var nämligen minst sagt oroligt, med flera inblandade spelare från båda lagen redan då.
_ _ _
Till sist kan jag inte låta bli att avsluta krönikan med att anknyta till en oroväckande faktor som jag tagit upp vid flera tillfällen förut: domarnas ojämna bedömning.
Första perioden. Två domare observerar när Brodin faller för Jesper Thörnbergs klubba. Utvisning eller olyckshändelse? Domaren som står närmast skakar bestämt på huvudet. Domaren på andra planhalvan lyfter lika bestämt armen och signalerar för utvisning. Samtidigt. Intressant. Dessvärre är detta inte särskilt ovanligt.
Sista perioden. Peppe Lundh rappas fult av Joakim Lindström i det relativt oskyddade knävecket. Peppe tvingas lämna isen med skada. Domarnas dom: en två-minutare för syndaren. Regelboken säger att en slashing som ger skada ska straffas med matchstraff (regel 537b). Domaren har att ”efter sitt omdöme” välja mellan ”större straffet + automatiskt Game Misconduct penalty, (5+GM) eller Match penalty (MP)” Men det blev vare sig fem minuters utvisning eller något matchstraff. Intressant.
_ _ _
Det är farligt att börja stirra sig blinda på upplevda orättvisor. Tyvärr gjorde FBK-spelarna detta i lördagens match, och det straffade sig obarmhärtigt. Klyschan om att domaren dömer må vara sliten, men icke desto mindre är faktiskt så att det bara är att gilla läget.
Men för hockeyn som helhet (detta drabbar förstås inte bara FBK) måste problemet med den ojämna, högst varierande bedömningsnivån lyftas och åtgärdas omgående.
Ett konkret exempel på detta är utdömandet av femminutersutvisningar. Fem minuter i numerärt underläge kan avgöra en hel match. Här finns det uppenbarligen inget tydligt mönster, och jag har sett fler lag än FBK drabbas av den här inkonsekvensen.
Ingen vill väl att det ska bli så att domares olika tolkningar ska påverka resultatet i matcherna?
Källor:
Svenska ishockeyförbundets Regelbok 2010-2014
http://www.swehockey.se/ImageVault/Images/id_9000/scope_0/ImageVaultHandler.aspx
s.96 (537b Slashing)
s.102-104 (550e –Abuse of officials and unsportsmanlike conduct by players)
Svenska ishockeyförbundets Regelbok 2006-2010
http://www.swehockey.se/ImageVault/Images/id_671/ImageVaultHandler.aspx
s. 98-100 (550e –Abuse of officials and unsportsmanlike conduct by players)
