Krönika: Detroits hycklande äcklar mig
Dick Axelsson är alltid i ropet. Få spelare är så omtalade som honom, han som gjorde sig känd som problembarnet som drog hem från Nordamerika för att han ville. Jag tänkte uppmärksamma Axelsson, Detroit och soppan ännu en gång. På mitt sätt och ur mitt perspektiv.
Att Dick Axelsson gjorde succé i LG Hockey Games har knappast undgått någon. Alla verkar vara så fruktansvärt förvånade över detta faktum. Jag vill inte vara den som slår sig själv över bröstet och leker expert, men orden ”jag är inte förvånad” eller ”vad var det jag sa” har sällan legat bättre i munnen. Jag som följt Dick under hans snart tre säsonger i Färjestad vet att hans handleder förmodligen är ligans känsligaste, att hans puckbehandling är få förunnat och att han innehar förmågan att hela tiden skapa möjligheter, inte minst på små ytor. För att inte tala om hans tempoväxlingar. Alla är ingredienser i ett riktigt succérecept.
Efter guldsäsongen 2008/2009, ett guld som han bidrog starkt till, åkte han över till Nordamerika och Grand Rapids. Detroit ville det, det var deras spelare. Men Dick ville inte, trots att det var han som faktiskt skulle spela. Det gick åt helvete, förstås. Vem spelar bra när man inte mår bra? Axelsson packade väskan och drog hemåt till Karlstad istället, mot Detroits vilja, men han följde sin egen. Visst, det var inte optimalt agerat, men samtidigt förståeligt. Det är ju knappast slavkontrakt NHL-lagen vill att spelare ska skriva under och då är heller inte Axelsson en slav, snarare en stark individ med egna känslor och egen vilja.
Den offentliga lynchningen Dick fick utstå i media var därför bland det äckligaste jag har sett. Det fick Wikegårds tidigare sågningar att framstå som lovord. Det var smutsigt skött av en – som man tidigare trodde, så sympatisk klubb som Detroit Red Wings. Den arga hopen av haters var inte sena att ta efter, Dick var ju nu mera ett ganska tacksamt offer att sparka på. Både Wikegård och hela Detroit hade ju redan slagit ned honom.
Det här är bara en av sakerna som äcklar mig i denna soppa.
Nu när Färjestad har lyckats med det både Djurgården och Detroit misslyckats med, nämligen att leda talangen in på rätt spår för att sedan få se den dominera matcher och till och med vinna dem på egen hand. Då helt plötsligt är allt gammalt groll glömt och armarna har återigen öppnats. Tillhörande händer var knappast mycket att hålla i när det blåste hårt… ”Fortsätter han så här är han givetvis välkommen tillbaka” och ”Vi skulle älska om han kom tillbaka, det är ju vår spelare” heter det nu, frågan är hur välkommen han var när han lämnade organisationen på grund av vantrivsel?
Den ”omogne och bortskämda spolingen” tog med andra ord ett rätt beslut och tog sig hemåt till Sverige igen. Något som svider för Detroits fyrkantiga direktörer.
Från att ha hängt med huvudet i motgång, till att jobba hårt, ta tillbaka förlorade puckar och till och med spela box play. Jag förstår ju att Detroit tycker det är jobbigt att hans egen väg var den rätta, inte deras.
Det här är den andra saken som äcklar mig. Och detta hyckleri äcklar mig fruktansvärt mycket. Vidrigt känns som ett bra ordval för att beskriva beteendet.
Jag hoppas att Dick inser hur illa skött det var från Detroits sida som inte längre är värdiga hans tjänster och istället har tålamod.
Fortsätter han så här så kommer drömmen om NHL ändå uppfyllas, helst i något annat lag.
